Butch/femme

Häromdagen berättade Magnus om en fråga han fått av en kollega. Finns det något homo som inte har fått den frågan? En annan fråga, som jag faktiskt trodde var på skämt när jag fick den första gången, ställs ofta, och på fullt allvar: "Men, vem är egentligen mannen i ert förhållande?" Nu är jag så artig att jag inte skrattar folk upp i ansiktet, men jag har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till det här - än mindre hur jag ska svara. Om människan i fråga verkar ha humor (och med det menar jag ungefär samma sorts humor som jag) så skämtar jag. Annars är mitt standarsvar "ingen av oss". Det här har gjort mig lite nyfiken, så jag har gjort lite efterforskningar om vad det innebär att vara man respektive kvinna i dagens samhälle. Det som följer är grova generaliseringar och överdrifter, så om du är känslig för sådant är det lika bra att sluta läsa här.

Anledningar till att det är jag som är mannen:
Jag har ingen koll på mitt känsloliv.
Om jag är trött sover jag hellre i en sandig säng än reser mig och borstar ur den.
Jag utgår från vad som sägs istället för att tolka och analysera vad personen *egentligen* menar.

Anledningar till att det är min kära som är mannen:
Det är hon som har byggkunskaperna och kan hantera motorsågen.
Det är hon som tjänar mest pengar.
Hon har mycket bättre spatial förmåga.

Anledningar till att det är jag som är kvinnan:
Det är jag som kommer ihåg alla födelsedagar, inklusive kort och presenter.
Jag lyckas klämma fingrarna i tumstocken.
Jag äger en klänning.
Jag äger mer än en handväska och använder dem.

Anledningar till att det är min kära som är kvinnan:
Hon resonerar med folk hon basar över istället för att peka med hela handen.
Hon ser detaljer och avläser stämningar hos människor och i grupper.
Hon kan hantera symaskinen.


Vad säger då detta? Absolut ingenting. Många av oss har olika syn på vad som är manligt och kvinnligt, och många av oss har egenskaper från bägge grupperna. Det är väl egentligen inte heller så konstigt att frågan kommer upp. Människor har ett behov av att kategorisera och klassificera, att förstå genom jämförelse. Däremot är det himla trist att få frågan hela tiden.

Butch/femme-kulturen då? Hur kommer den in? Ja, det beror på vem du frågar. Många skulle säga att den är utdöende eller redan borta. Lesléa Newman skulle protestera vilt mot detta påstående. För vissa är det en sexuell företeelse, för andra något som genomsyrar hela livet. Det har med maskulinitet och femininitet att göra, men inte nödvändigtvis med manligt och kvinnligt. För Lesléa Newman är det enkelt:

Yes, Flash and I are a bona fide, certified, homogenized butch/femme couple. Contrary to popular belief, butch/femme did not disappear with the beehive hairdos of the '50s. No, we have not changed our lifestyles, only our hairstyles (thank God). Yes, butch/femme is alive and well in the '90s, at least in this household. Only in this household it's femme/butch. Just because Flash wears the pants in this family doesn't mean she's always on top.

So what exactly does this mean? What makes me the femme and Flash the butch? Is it the fact that unlike Flash, I have never been called "sir" once in my entire life? Is it because unlike me, Flash hasn't worn a skirt since 1967, the year she shed her nun's habit? Is it the fact that whenever any dyke in Lesbianville has a job interview or a family affair coming up, she runs straight to my closet to pick out a pair of high heels and then begs me to teach her how to walk in them? Is it because whenever Flash and I go out, she steers me around the dance floor with the same smooth conficence she uses to steer our car through New York City traffic? All of the above is true, but it's not why I'm a femme and Flash is a butch. It's just something you're born with.


Många ser butch/femme-kulturen som ännu ett exempel på hur man försöker pressa in nya företeelser i gamla ramar och därmed ickefeministisk - men det är trots allt skillnad på en butch och en man. Maskulinitet, manlighet och manskroppar behöver inte nödvändigtvis hänga ihop, precis som kön, genus och sexualitet inte behöver följa ett visst mönster. Det är lika fel att tvinga in alla i samma mönster oavsett vilket mönstret är.

Hur det ser ut i bögkulturen vet jag faktiskt inte. Men det verkar inte vara lika politiskt laddat.

Vill man veta mer kan man läsa Judith Halberstam, Judith Butler eller Sue Ellen Case. Det finns också en del fan essays om butch/femme-dynamik mellan Xena och Gabrielle (ja, jag skrev en fempoängsuppsats om just det en gång i tiden). Man kan också se mellanbiten av ...if these walls could talk 2. Man kan förstås med fördel se hela filmen.

De vackraste kvinnorna på vita duken - del 6

Nu är det väl ändå hög tid för nästa inlägg i den här serien. I april och maj hade Mats Strandberg en liknande serie i sin blogg, med namnet Kvinnor som (nästan) skulle kunna omvända mig. Detta har jag hört sägas tidigare, av både heterobrudar och bögar, om just Katherine Moennig. Läcker till tusen, förstås, och flatorna dreglar. Men heterosexuella män verkar inte alls lika förtjusta. Varför?

De allra flesta av oss har bara sett henne i en enda roll, och då är det svårt att skilja människan från rollen. För är det Kate som är sådär läckert androgyn, eller kommer alltihop från Shane? Och är det detta androgyna som heterosexuella män inte gillar, eller är det Shane själv?

Aaaanyway. Katherine Moennig föddes i Philadelphia den 29 december 1976. När hon var tio år stod hon på scenen första gången - i en pjäs om Nalle Puh. Detta var antingen en väldigt rolig upplevelse, eller så tyckte hon att manuset var undermåligt, för snart därefter skrev hon tillsammans med en kompis en egen pjäs och Nalle Puh och satte upp den. Hon har studerat vid American Academy of Dramatic Arts i New York, och stått på olika scener. År 2000 gjorde hon tevedebut i serien Young Americans, och 2004 kom genombrottet med L Word.

Serien handlar om några kvinnor i Los Angeles och deras liv. Reklam och trailers ledde tankarna till storsuccén Sex and the City, och slogan löd: Same sex, different city. I Los Angeles bor Bette och Tina. Granne med dem bor Tim, och när serien tar sin början är hans flickvän Jenny på vägg att flytta in. Hon börjar umgås med Bette och Tina och deras vänner; tennisproffset Dana, radioprataren Alice, frisören Shane och kaféägaren Marina. Har jag glömt någon? Det har jag säkert. Men såpa tar vid. Marina försöker förföra Jenny. Shane förför alla. Jenny tvivlar på sin sexuella identitet. Bette och Tina tvivlar över sitt förhållande. Och så vidare i all oändlighet.

Och med tanke på gårdagens diskussion - är detta en porrbild? Jämför med bilden Mats Strandberg valde. I syfte att väcka lustkänslor? Tja.

Porr och bovarysm

Porr, var det ja. Hur kom vi in på det? Jo, just det. Kortfattat och förenklat: Salt skrev igår om heterosexuella män som söker sig till andra män, eventuellt bland annat på grund av brist på förståelse för porrkonsumtion från sin kvinnliga partners sida. Jag kommenterade att porren nog fick bli en egen diskussion, och det är väl den jag startar här. En mer infekterad debatt än städning, tror jag... Långt och pratigt blev det, och säkert har jag glömt hälften. Men what else is new? Jag undrar när jag ska lära mig att skriva strukturerat och rationellt...

Folk som känner mig ganska väl blir ofta förvånade och lite upprörda när jag pratar om min inställning till porr. Om jag får chansen att förtydliga mig så brukar de lugna sig. Till saken hör kanske att jag har umgåtts en del med radikalfeminister som ägnar fritiden åt att bojkotta affärer som säljer porrtidningar, bränna porrbutiker och demonstrera. Jag är inte särskilt porrliberal egentligen, men jag tycker att det är en svårare fråga.

Det första man måste göra innan man börjar diskutera pornografi är att definiera begreppet. Olika människor lägger så olika betydelser i ordet. För vissa (många) är det enbart visuellt, för andra inbegriper det text. Vissa gör åtskillnad mellan pornografi och erotik, för andra är det samma sak. Nationalencyklopedin kallar pornografi en "benämning på sinsemellan mycket olika, i underhållande och lustframkallande syfte framställda beskrivningar av människans erotiska liv." När jag läste det här fastnade jag på ordet "underhållande". Vad sjutton menas med det?

Men okej, porr ska vara lustframkallande beskrivningar av mänsklig sexualitet. Det är ungefär den definitionen jag brukar röra mig med. Och det är mycket som faller inom den ramen. Porrtidningar från Ica, Harlequinromaner, Pretty Woman... Så uppenbarligen behöver det dras gränser om man ska kunna diskutera.

Det finns många infallsvinklar vad gäller porren, men som jag ser det är det två som överväger. Dels frågan om hur människor utnyttjas i porrindustrin för att tillfredsställa andra människor, dels frågan om vad porrkonsumtion gör med människor och samhället.

Vad gäller den första frågan kan vi bortse från Harlequinromanerna och tantsnusket. Porrindustrin och utsatta, utnyttjade människor rör den visuella porren - bilderna och filmerna. Jag är för dåligt insatt i det här för att kunna dra generella och kategoriska slutsatser, men jag har mycket svårt att tro att alla inblandade gör det för att de tycker det är ett trevligt sätt att tjäna pengar på. Som jag skrev igår (någonstans, minns inte riktigt var) så har man alltid ett val, och det gäller här också. I princip alla som deltar har valt att göra det. Om det sedan är under hot, av desperation eller något annat, det vet jag inte. Bara för att man har ett val behöver man inte ha bra alternativ. Människor far illa helt enkelt. Är det värt att förstöra människors liv för att andra ska kunna konsumera dem?

Vad gör porren med människor? Vad har man för sexualliv om man är storkonsument av Playboy? Av Harlequinromaner? Vad har man för kvinnosyn? För manssyn? Rent generellt är det väl så att män konsumerar visuell porr, medan det nästan uteslutande är kvinnor som läser tantsnusk. Eller är det bara en myt? Vad händer när porrfilmen möter Danielle Steel? Hur ser ett sexuellt förhållande ut där den ene har lärt sig "hur man gör" från Långt ner i halsen och den andra från romantiserade pocketböcker? Det måste ju vara en kulturkrock utan dess like!

Så vad tycker jag egentligen? Ja, se, det har jag inte bestämt mig för riktigt. Jag tycker att det är sjukt att tända på andra människors förnedring och underkastelse (i detta sammanhang - vi kan prata BDSM en annan dag...), men jag kan förstå att människor vill titta på nakna människor och människor som har sex. Gör man inte kopplingen, intalar man sig själv att alla som medverkar gör det frivilligt och njuter av det, så är det kanske lättare. Visst finns det porrfilm som inte är industritillverkad på samma sätt, där deltagarna de facto filmar sig själva för att *de* tänder på att göra och distribuera en film.

Samtidigt känner jag på något vis att jag stigmatiserar manlig sexualitet. Att jag betecknar den som ond, i motsats till den kvinnliga, väna, romantiska sexualiteten. Men det finns många kvinnor som konsumerar visuell porr, så man kanske inte ska dra den slutsatsen.

Jag tycker också att alltför stor konsumtion av porr, av vilken sort det än månde vara, är en onyttig verklighetsflykt. Bovarysmen skadar människor mer än de tror. Om man får för sig att porren speglar verkligheten, så är man dömd att bli besviken.

Nu har det blivit könsroller som vanligt, och jag har inte nämt homoporren. Den finns givetvis också. Bögporr har jag ingen större koll på, förutom vad jag har sett i hyllorna på Mots à la bouche i Paris. Flatporr finns, förstås, men är svårt att få tag på. Ofta produceras den av små independentbolag i USA, och exporteras endast i undantagsfall. Böcker av tantsnusktyp finns det i flatversion också, men i princip ingenting på svenska. På engelska publiceras det en del, och mycket finns tillgängligt online. Om man vill se hur det kan se ut så googla Mavis Applewater, Linda Crist eller KG MacGregor. Nu är detta en subgenre, och mycket intressant ur könsrollsperspektiv. Men ändå.

Saltkommentar

Salt låter mig inte kommentera idag, så jag klistrar in kommentaren här nedan istället. Om någon undrar var jag tillbringade dagen igår, så är svaret: här!

Haha. Jag har precis kommit hem från terapeuten och hade tänkt sätta mig och skriva något om sexualitet. Men du har ju redan gjort det så bra så jag får kommentera istället! :-) Ska läsa länken också bara.

Men lite kortfattat bara: Jag tror inte att sexualitet är binärt. Man måste inte vara antingen eller. Jag tror inte att sex och känslor nödvändigtvis måste hänga ihop.

Paradoxalt nog drömmer jag om en värld där det inte spelar någon roll vem man blir kär i och vem man har sex med (inom vissa ramar, förstås - jag försvarar varken våldtäkter eller sex med barn), samtidigt som jag med glädje och stolthet klistrar på mig en etikett och stoppar in mig själv i ett fack.

Din gifta småbarnsfar, då? Tja, antingen är han "bara" nyfiken, eller så är han smygbög som har gift sig av mer eller mindre praktiska skäl. Jag hade rekommenderat honom ett långt snack med sin fru, för oavsett hur nyfiken han är sviker han henne om han tigger andra om sex. Jag tycker att han borde ta reda på vem han är och vad han faktiskt vill, och sen se om det är något hans fru kan stå ut med. Om inte, får han antingen ändra sig eller skilja sig. Öppna förhållanden är en sak, otrohet något helt annat.

Porren däremot är nog en separat diskussion - något som jag har undrat mycket över...

Diskbänksrealism och såpopera

På sistone har jag funderat mycket över städning. Och sluta inte läsa nu! Jag vet att det är ett trist ämne - men ack så intressant. Det blir mer och mer tydligt för mig hur olika man kan se på det hela. Vad som ska göras, hur det ska göras, hur ofta det ska göras... Dessutom är det så olika hur man tycker att det ska se ut när det är färdigt. Vad är rent? Vad är viktigt? Och varför kan man inte tycka likadant?! Hur ska det se ut hemma för att man ska trivas? Räcker det att det inte finns någon smutsig disk som dräller och att toan är ren? Eller ska det inte finnas några saker någonstans? Räcker det att dammsuga eller ska man våttorka två gånger i veckan också? Är det okej att böckerna lutar i hyllan? Att det ligger en hög serietidningar i köket?

Och var gör man av alla grejor? Rabattkuponger till Ica. Böckerna man håller på att läsa. Korsordet man håller på att lösa. Papper från banken om att räntan har gått upp. Kallelse till bilbesiktningen. En karta över Stockholm. (Nja, det där sista är enkelt, eftersom jag är kartfetischist och har en hel back med kartor och kartböcker). Jag är så trött på att aldrig känna mig nöjd. På att bråka om det. På att inte trivas hemma.

När nu ändå ämnet är på tapeten (usch vilket uttryck egentligen) - varför ska det vara så svårt att hitta tvättmedel!?!? Jag har inte så höga krav. Det ska tvätta rent. Det ska lukta gott (eller inte alls). Det ska vara miljövänligt. Allergivänligt. Reklamen för det får inte vara larvig eller sexistisk. Och det ska gå att köpa på vanliga Ica. Helst ska det heta något på svenska, för jag är så in i bomben trött på "color" och "sparkling" och allt vad det heter. Men jag insåg för flera år sedan att om jag skulle bojkotta all reklamengelska och produktengelska så skulle jag aldrig kunna borsta tänderna eller tvätta håret igen.

Hängmattelektyr

Nu börjar slutspurten fram till semestern för min kära. Tanken är förstås att vi ska bygga i sommar, men en liten resa blir det. Stockholm, hade vi tänkt. Så blir det Paris nästa höst, eller så. Själva byggandet hade vi tänkt blanda upp med lite vanlig hederlig slacking. Vi ska röja lite i trädgården, och sen ska hängmattorna upp. Där ska vi ligga under "vackraste trädet i trädgården" och läsa är det tänkt. Men *vad* ska vi läsa? Nu behöver jag boktips här. Bra, relativt lättlästa, intressanta böcker. Som finns i pocket. Gärna deckare - det tycker jag passar i hängmattan. Jag saknar en bok i serien om Kate Brannigan, så den står på listan, men sen då? Hjälp!

Byggblogg

Ja, så var det dags för lite hantverksporr då. Vissa människor går igång på recept, andra på blomsterbilder, åter andra på isolering och betong. Och detta behov ska förstås tillgodoses! Så här såg det ut i helgen. Vi lade isolering under torsdagen och fredagen. På lördagmorgonen var vi uppe med tuppen och lade på armeringen. Svärfar kom vid niotiden och sen göt vi platta fram till ettsnåret. Jag stod ute på uppfarten och blandade betong större delen av tiden, och hade inte så mycket här inne på själva bygget att göra. Förutom att fotografera, förstås. Jag vill inte tänka på hur många kilo makadam, sand, vatten, cement och färdig betong jag har skyfflat, lyft, burit och rullat. Men det är åtskilliga!

Nu ikväll gjorde vi färdigt resten. Nu är plattan klar, och ska torka i sex månader eller så. Under tiden ska vi göra väggar och tak. Tanken är att vi ska flytta in i vårt nya sovrum innan vintern. Vi kan inte lägga golv på ett tag, så vi får gå direkt på betongen så länge.

Men här är alltså fotobevis på resultatet av våra vedermödor. Självklart kommer det en bild på den färdiggjutna plattan så småningom, men denna bild existerar inte än.

Här har vi lagt på ett lager isolering. Svagt syns de orangefärgade trådarna vi har spänt upp för att kunna mäta så att alla plattorna hamnar på rätt höjd. Visst blir det snyggt?!


Såhär fint blev det kring brunnen i blivande duschen när vi hade lagt på ett lager isolering.


Här ska handfatet stå så småningom. Kroken på röret ska inte vara kvar, utan är där bara för att skydda lite. Här är isoleringen klar, och vi har lagt på armeringsnätet. I övre högra hörnet syns lite betong. Vi har börjat gjuta.


Här har vi hunnit en bit på väg. Det röda locket i bildens nederkant skyddar det blivande toalettavloppsröret. Plankan i mitten skiljer av mot duschen, där golvet ska vara en centimeter lägre än i resten av badrummet. Här håller vi på att skrapa rätt fallet mot brunnen. Två centimeter lägre i mitten än i kanten av duschutrymmet ska det vara.

Utanförskap, kristendom och FMF

Min kloka väninna A skickade ett mejl istället för att kommentera på plats. Hon skrev:
"Tycker du verkligen att utanförskap är ett problem? Jag har alltid känt mig utanför, saknat grupptillhörighet och inte ens nu när jag har egen familj känner jag mig riktigt hemma (vilket jag kanske omedvetet markerat genom att inte ha samma nationalitet och samma efternamn som min man och mina barn). Min man har accepterat det, "Yksinäisyytesi totuin olemaan" (ungefär Jag vande mig att leva i din ensamhet). Kan man inte också se utanförskap som en tillgång? Att ens syn på världen inte färgas av en viss grupptillhörighet?"

Kloka väninnan W lade sig i debatten: "Själv är jag nog sån att jag MYCKET heller känner mig innanför..."

Jo, självklart kan man se problematiken från minst två håll. Jag tror inte att man måste välja, egentligen. Jag tror att det finns mycket gott att säga om utanförskapsperspektivet. Man ser saker på ett annat sätt, man kanske har ett vidare perspektiv. Men. För mig har detta, som mina trogna läsare vet, varit ett problem. Nu har jag identifierat problemet, insett vad det handlar om och varför, och kan nu försöka börja njuta av de positiva aspekterna med detta.

Den Blyga: Nej, man kan aldrig vara säker. Man kan aldrig veta vem man är om tio år. Men jag har haft mina flirtar med kristendomen av och till, och det har i perioder känts lockande. Jag har dock insett att det inte ligger för mig. Mitt gudsbegrepp och min gudsbild är annorlunda, och jag har stora problem med kyrkans organisation, historia och hierarki.

Nu ska jag lasta ur cementsäckar ur bilen innan jag ska på möte i FMF. (För er som inte är bekanta med denna topphemliga organisation, kan jag faktiskt, här och nu, avslöja att akronymen står för Föreningen militanta frankofiler.) Valpterroristen är hedersmedlem, så håll tummarna för att han uppför sig i baksätet.

Bästisgrannen: Bilder på isolering, armering och halvgjuten platta kommer. Fallet i duschen är lyckat. :-)

Många namn och ingen bebis

Kommentaren till kommentarerna till Namnsnack från igår blev för lång, så det fick bli ett nytt inlägg istället.

Precis som du, Salt, så gillar jag lite udda namn. Min kära däremot håller sig gärna till topp tio. Delvis tror jag att det är lite av ett försvar. Ett sätt att minska utanförskapet. Om man har en annorlunda familj är det för mycket med ett annorlunda namn också. Och hon har väl en poäng.

Lone och Matilde gillar jag jättemycket. Hedda också. Moa och Maja är redan med på min lista. Herta är inte min stil (tänker bara på tidningen Hertha).

Min fru är allergisk mot franska namn. Jag hade Josseline på förslag, men det sågades. Josselin hade gått bra, men för mig är det ett mansnamn och uttalas inte likadant. Jag har har inget problem med Josefin, men det är väl för att det är så vanligt och försvenskat.

Själv har jag ett trendnamn som blev vanligt i samma veva jag fick det. Trist, men praktiskt. Numera är jag tacksam för mitt namn som är otroligt internationellt gångbart.

Det är så svårt, men samtidigt är det ju roligt med namn. Annars hade jag väl inte suttit och filosoferat över det trots att jag med stor sannolikhet aldrig kommer att få barn. Men varför är det lättare med pojknamn? Är det för att vi direkt hittade ett vi gillade båda två?

Favorit i repris

Salt och jag pratar lite romantik i kommentarerna till bröllopsinlägget. Jag skrev att jag hade haft det här med romantik uppe på tapeten tidigare. För er som inte följt bloggen så länge och är intresserade så går det att hitta här.

Namnsnack

Elisabet med sina samlingar och undersökningar har pratat om namn nu ett par dagar. Jag har lämnat mitt bidrag, men funderar förstås fortfarande en massa. Vi pratar ofta bebisnamn här hemma, och det är så svårt. Ett pojknamn har vi varit överens om sedan flera år tillbaka, även om det nu har fått lite konkurrens. Flicknamn däremot är värre. Ska man vänta med sånt här till det faktiskt är en bebis på väg, kanske? Och hur många namn ska man ha? Jag har tre och tycker det är alldeles lagom. Min fru har bara ett och trivs med det.

Flicknamn jag gillar men som min fru säger blankt nej till:

Lykke
Benedikte
Filippa
Fredrika
Alva
Rakel
Sabina

Flicknamn vi båda gillar men som inte kan användas:

Johanna
Josefin
Freja

Flicknamn på "kanske"-listan just nu:

Moa
Mea
Maja
Ida

Hundar och bröllop

Jo, Lagotto romagnolo är en trevlig hundras. Du har säkert googlat fram en del om den, Salt. Cavalier King Charles spaniel finns i fyra godkända färger. Black and tan (svart med rödbruna tecken - det vill säga samma färger som en rottweiler), Ruby (enfärgat helröd - den är jättefin!), Tricolor (svart och vit med rödbruna tecken) och Blenheim (vit botten med kastanjefärgade fläckar). Om du vill se bilder kan du till exempel gå in på Cavaliersällskapets hemsida och titta.

Bröllopet, ja. Det kanske jag inte har berättat om. Det var i augusti. Fyra vänner (och en halv) var med. Det hade regnat på dagen, men på kvällen blev det soligt och fint. Vilket var tur, eftersom vi var utomhus. En fin gräsplätt vid stranden utanför Malmö hade vi sett ut. Där dukade vi upp picknick. Brie, camembert och körsbärsost, några olika sorters kex, jordgubbar, körsbär, vindruvor och päron. Och chokladkaka. Jag hade köpt med mig några flaskor champagne från Reims. Där satt vi, i solnedgången. Ceremonin tog en minut eller så. Ena väninnan hade laddat upp med pappersnäsdukar, men hann inte ens bli tårögd. Vi växlade ringar, men hade inga egna löften. Vi är inte så romantiskt lagda någon av oss. Efteråt åkte vi in till stan och åt middag på en fransk restaurang. Jag åt gratinerade musslor till förrätt, min kära löksoppa. Till varmrätt åt vi anka båda två - resten av gänget åt varsin köttbit. Fantastisk potatisgratäng till. Servitrisen frågade hur de ville ha köttet, och min matglada väninna svarade "Jag vill att kon ska vara död, men inte mycket mer". Servitrisen bleknade lite, men väninnan fick sin blodiga biff. Trevligt hade vi i alla fall.

Vår första bröllopsdag åkte vi till Helsingborg och gick på bio och åt middag. Hittade en trevlig fransk restaurang som serverade crème brûlée till efterrätt. I år har vi inte bestämt oss för vart vi ska åka, men det blir nog franskt i alla fall...

Bygguppdatering

Bygget fortskrider. Sakta men säkert. Rören är ju på plats, men det är mer som ska göras innan vi ska gjuta plattan på söndag. Sanden ska grävas ur lite till och tryckas ner. Allting ska jämnas till på 21 centimeter under murens överkant. På sanden ska det sen läggas isoleringsplattor och dessa ska helst hamna rakt. Sanden kan fixas till med hjälp av en "padda", men det har vi ju inte hyrt någon. Nej, vi tillverkade vår egen istället. En platta spikades på under vardera träskon, och sen har vi gått och stampat. Snacka om motion!

Jag läser ju inte så många modebloggar, Crrly, så jag vet ju inte riktigt hur det ska gå till. Och då blir det sådär. Och bygget får ta den tid det tar, helt enkelt. Det är ju lite lättare nu när vi ska bygga ett helt nytt badrum, jämfört med om man ska bygga om ett gammalt. Och vackert väder i all ära - men det är *svettigt*.

qnoxa goes modeblogg

Ännu ett ämne jag aldrig trodde att jag skulle blogga om. Men när nu Helena ber så fint, så får jag väl försöka mig på modebloggandet i alla fall.

Jag hade linnebyxor på mig. Till det hade jag en rosalilaaktig top med vita broderier. Den finns till beskådan och inköp hos en klädkedja nära dig, för en ganska ringa summa. Sandaler på fötterna och omålade tånaglar. Min kära hade vita linnebyxor och röd skjorta med trekvartsärm.

Värst var nog tjejen i korta jeansshorts, urringat linne och flipflopskor. Hon satt dessutom och sörplade kaffe ur en pappmugg under tiden.

Presenten? Jo, vi köpte en vacker, ljusgrön, klotformad kruka och i den planterade vi en sophora prostrata. En trevlig växt som i Japan används som böneträd. Kan det bli bättre till en växtintresserad präst? Annars fick hon mest böcker, samt några tavlor.

Att känna sig hemma i sig själv

Jag var på prästvigning igår. Jag som inte är kyrklig av mig, och som aldrig gråter på bröllop (inte för att jag har varit på så många) blev lite lätt blank i ögonen. Det var så fint! Och vilken fantastisk biskop vi har! Människor som är inne i det här måste finna enorm tröst och trygghet i ritualerna. Hur man tror, och vad man tror är kanske inte det viktigaste. Tillhörigheten finns i traditionerna, i riterna. Att kunna sjunga med, att veta vad som händer och varför. Jag är inte kristen, och kommer aldrig att bli det heller, men visst kan jag känna en längtan efter ceremonier, efter ritualer, efter samhörighet, tradition och känslan av att vara en del av någonting större.

Efteråt var det fest. Maten var god, släktingarna trevliga och den nyvigda prästen strålade av lycka. Och så stilig hon var i kaftan. Det måste vara så härligt att veta att man har hittat rätt. För att inte tala om hur härligt det måste vara med en stor släkt som ser det som självklart att vara med och fira.

Angående bygget: Jo, Salt, det stannade av fullständigt när du beordrade mig till tangentbordet. Men eftersom jag följer order så bra så återgick vi. :-) Vi håller på att skyffla sanden rätt och rakt och i lagom höjd, samt trycka till den. Bild på vårt lite oortodoxa sätt att padda kommer imorgon eller nåt. Isoleringen ska på i veckan är det tänkt, så vi kan gjuta till helgen.

Den Blyga: Tack för tipsen. Jag älskar syrener, så det är inte tal om att strunta i dem. Dessutom utgör de ett bra skydd mot grannen. :-) Men det kommer andra saker också. I fjol planterade vi ett körsbärsträd och ett äppleträd, i år ännu ett körsbärsträd och en ny rhododendron. Trädgården är lite lågprioriterad just nu eftersom vi koncentrerar oss på huset.

Elisabet: Nej, det är inte en lagotto romagnolo, men de är sååå fina. Min lille terrorist är blandras. Hans mamma är en grå dvärgpudel och hans pappa är en cavalier king charles spaniel med blenheimteckning. Nu är han nyfriserad och kortklippt, fast med lite extra päls kvar på tassarna. Lite skägg har han fått behålla också.

Sluta bygga - börja blogga

Sluta bygga - börja blogga! Här får man order av sina bloggvänner... Nåja. :-)

Tack för komplimangen, Qi. Han är rätt fin, min vovve. Nu är han i alla fall nyfriserad. Det tog två timmar eller så, och han protesterade vilt.

Annika och jag förde en intressant diskussion hos Magnus igår. Jag hade mer att säga, men var tvungen att jobba lite, och nu har jag förstås glömt det igen. Det handlade om signaler, att lyssna till sin kropp. Om jag skulle fråga min kropp vad den ville ha att äta, skulle svaret bli: "Pizza, tack. Med bearnaisesås. Och extra allt." Och jag skulle äta det, och sen skulle jag få ont i magen och ångest. Sen skulle jag antingen stå ut, ta mig över och igenom det, eller så skulle jag gå och kräkas, må lite bättre ett tag, och sen få än värre ångest. Så nej, ingen bra idé för mig. Jag måste lära mig att lyssna på hjärnan istället, som snällt säger till mig: "Men du minns väl vad som hände förra gången. Är det en så bra idé med pizza egentligen?"

Märker ni att jag helt naturligt gör en uppdelning mellan kropp och hjärna? Det var inte riktigt medvetet, men visst tycker jag att det finns en spänning mellan dem.

Jag är svamlig i vanliga fall, men det här tar nog priset. Det är läggdags för filosofiskt förvirrade bloggarflickor. Ingenting har jag att säga och inte ens det kan jag göra bra.

Dagens citat: What we know is not much. What we don't know is enormous.

Bonusbilder

Eftersom inte alla har så perversa böjelser som Lotten och Bästisgrannen, så blir det lite bonusbilder idag. Lilleman behöver friseras lite, men han är rätt söt ändå, tycker jag. Han njuter av vädret, av att få springa ut och in och av att få ligga i gräset och sola.
















Och rhododendron - som ju borde betyda "rosenträd" - blommar. Den börjar nästan se lite risig ut, tyvärr. Vad ska man göra med den? Ska den klippas? Hur?

Dessutom har vi sett en hel del syrenträd på sistone. Mina syrener är buskar, och jag har sett syrenhäckar tidigare, men de här träden är så fina. Hur ska man göra för att få till den här lite tjockare stammen? Och ska man sen klippa av de lägsta grenarna? Trädgården är ett mysterium. Jag skulle vilja säga att odlingsböckerna är rena grekiskan, men faktum är att det är lättare att läsa grekiska än trädgårdsfackspråk!

Rörbilder - som utlovat!

Så här ser det alltså ut på byggarbetsplatsen. Detta var tidigare en helt vanlig veranda. Vi har rivit upp golvet, tagit bort väggarna och sågat av pelarna. Och stagat upp taket, förstås. Sen har vi rivit bort muren till torpargrunden och grävt upp betongfundamenten. En bit av den nya muren syns förstås också. Vi grävde en ränna runt, sen kom svärfar och hjälpte oss att mura första lagret.

















Hålet uppe till vänster har vi alltså bilat upp i muren till husgrunden för att kunna koppla ihop det nya avloppet med det gamla. Här syns var handfatet ska stå i det nya badrummet.

















Snygga grenrör! Den ena ska till handfatet, det andra till toaletten. Och det som fortsätter rakt ska till dusch och badkar.

















Här ska alltså toaletten stå sedan. Till höger syns den fina golvbrunnen som ska gömmas till hälften under badkaret så småningom.


















Och så förstås en närbild på den fina golvbrunnen. Snygg, rostfri, lättstädad. Träbiten den står på ska bort, förstås. Den är bara till för att beräkna höjd. Brunnen ska vara tre centimeter under golvets normalhöjd för att fallet ska bli rätt.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig

När jag träffade min käraste så funderade jag inte så mycket på framtiden. Jag hade väl någon form av tanke, någon önskning, men föredrog verkliga virtuella parallellvärldar framför osäkert futurum. Men om någon hade sagt till mig då, att om sex år kommer du att stå utanför en gammal föredetta sommarstuga och diska begagnade avloppsrör i kallvatten för att lägga ner dem i den nya grunden - ja, då hade jag trott att han eller hon var fullständigt galen! Alternativt hade jag trott på det, och då vete sjutton om jag inte hade vänt på klacken och sprungit så fort och så långt jag bara kunde.

Men här är jag nu, och i helgen gjorde vi just det. Diskade avloppsrör, alltså, inte sprang. Någon måtta får det väl ändå lov att vara. Vi har murat grundmuren, fixat till sanden, lagt ner avloppsledningarna... Nu ska plattan gjutas, väggar och tak ska upp. Tanken är att det ska gå att använda badrummet ganska snart, även om vi inte kan lägga golv förrän till vintern.

Staketet måste fixas och gräset måste klippas. Först måste alla trasiga bollar och leksaker plockas upp från marken, bara... Och i morgon kommer en bild på rhododendron. Den har slagit ut, nämligen. Foton på avloppsrör finns också, men det är nog inte lika intressant.

Nåja, det kanske kommer ett lite mer tänkvärt inlägg senare idag, men jag ville visa att jag lever, trots jobb, husbygge och en hund det är väääääldigt synd om.

Filmtankar och komma ut-processer

Igår pratade Lotten om film. Jag kunde inte kommentera, men några tankar väcktes förstås. Min starkaste filmupplevelse var nog på gymnasiet när jag och min bästis satt och höll varandra hårt i handen genom Krigarens själ. Tårarna rann nerför våra kinder och aldrig att vi kommer att se om den filmen igen!

Två filmer har gjort intryck på mig av en helt annan anledning. Året jag bodde i Paris var jag mycket på bio. Minst en gång i veckan, ofta mer. Det var billigare för studenter, jag hade hyfsat okej med pengar och ganska mycket ledig tid. Jag såg fransk konstfilm, amerikansk action, senegalesiska dramer och allting däremellan. Två filmer sticker dock ut mer än några andra, och det kanske inte är de mest väntade.

På hösten såg jag GI Jane på en liten biograf vid Odéon. Den var helt okej, intressant ur feministisk synvinkel, men inte så bra att jag egentligen kunde förstå varför jag bara ville stanna kvar och se den en gång till. Jag lyckades vänta en vecka innan jag såg den igen.

Tidigt på våren såg jag In & Out. Den här gången var jag ensam, så jag vände faktiskt och såg den en andra gång. Lite rolig, lite söt, lite annorlunda. Men egentligen inte något speciellt.

Allting är ju så mycket tydligare i retrospekt. Jag är egentligen inget Demi Moore-fan, men jävlar vad läcker hon var när hon drog på sig kamouflagekläder och rakade av sig håret. Jag gillar både Kevin Kline och Tom Selleck, men nog var det komma ut-processen jag fastnade för.

Precis som det egentligen inte var utläggen om Camus och Beauvoir som gjorde att jag inte missade en enda lektion eller föreläsning i Texte eller Le monde francophone när jag läste a-kursen i franska.

Det är underligt, egentligen, hur blind man kan vara inför sig själv. Det är fantastiskt hur mycket som kan falla på plats av sig själv när man har hittat den där enda pusselbiten som håller ihop allting, vänt på den och insett att den inte alls ska sitta uppe till höger, den ska sitta uppe till vänster. Eller nåt.