Många namn och ingen bebis
Kommentaren till kommentarerna till Namnsnack från igår blev för lång, så det fick bli ett nytt inlägg istället.
Precis som du, Salt, så gillar jag lite udda namn. Min kära däremot håller sig gärna till topp tio. Delvis tror jag att det är lite av ett försvar. Ett sätt att minska utanförskapet. Om man har en annorlunda familj är det för mycket med ett annorlunda namn också. Och hon har väl en poäng.
Lone och Matilde gillar jag jättemycket. Hedda också. Moa och Maja är redan med på min lista. Herta är inte min stil (tänker bara på tidningen Hertha).
Min fru är allergisk mot franska namn. Jag hade Josseline på förslag, men det sågades. Josselin hade gått bra, men för mig är det ett mansnamn och uttalas inte likadant. Jag har har inget problem med Josefin, men det är väl för att det är så vanligt och försvenskat.
Själv har jag ett trendnamn som blev vanligt i samma veva jag fick det. Trist, men praktiskt. Numera är jag tacksam för mitt namn som är otroligt internationellt gångbart.
Det är så svårt, men samtidigt är det ju roligt med namn. Annars hade jag väl inte suttit och filosoferat över det trots att jag med stor sannolikhet aldrig kommer att få barn. Men varför är det lättare med pojknamn? Är det för att vi direkt hittade ett vi gillade båda två?
Precis som du, Salt, så gillar jag lite udda namn. Min kära däremot håller sig gärna till topp tio. Delvis tror jag att det är lite av ett försvar. Ett sätt att minska utanförskapet. Om man har en annorlunda familj är det för mycket med ett annorlunda namn också. Och hon har väl en poäng.
Lone och Matilde gillar jag jättemycket. Hedda också. Moa och Maja är redan med på min lista. Herta är inte min stil (tänker bara på tidningen Hertha).
Min fru är allergisk mot franska namn. Jag hade Josseline på förslag, men det sågades. Josselin hade gått bra, men för mig är det ett mansnamn och uttalas inte likadant. Jag har har inget problem med Josefin, men det är väl för att det är så vanligt och försvenskat.
Själv har jag ett trendnamn som blev vanligt i samma veva jag fick det. Trist, men praktiskt. Numera är jag tacksam för mitt namn som är otroligt internationellt gångbart.
Det är så svårt, men samtidigt är det ju roligt med namn. Annars hade jag väl inte suttit och filosoferat över det trots att jag med stor sannolikhet aldrig kommer att få barn. Men varför är det lättare med pojknamn? Är det för att vi direkt hittade ett vi gillade båda två?
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 13:59
7Debattinlägg:
Jag tror inte alls det är lättare med pojknamn! Det känns som om det inte finns lika många att välja bland och att "namnreglerna" är mer konservativa vad gäller pojkar.
Jag tror att du och frugan helt enkelt hade TUR som lyckades ena om pojknamn genast! För börjar man skriva listor så tryter fantasin fort.
Men det är ju bara min högst personliga uppfattning.
Och som jag skrev i min blogg så tror jag på att utnyttja antalet tillåtna namn till max! Ett välbekant svenskt, ett internationellt och två som man kan vara lite mer fantasifull med. Antingen bakar man in idoler, intressen eller släktnamn. Men då har barnet lite att välja ibland sen om ett namnval skulle visa sig olyckligt.
Vill man smälta in i mängden tar man sitt vanliga namn, men blir man artist så kanske det är tur att man blivit döpt till Blanceflor också?
Ähem, ja du vet vad jag menar.
Lättare med pojknamn?! Nej, där håller jag inte med.
Usch, jag litar inte mycket på mitt omdöme vad gäller namn, mina favoriter tenderar att bli modenamn och en del av dem drar numera åt WT-hållet dessutom. Hu!!
Men alltså. Vad jag upprepar mig. Sorry. Dock, det där med WT fick jag nog inte in senast.
Nu blev jag nyfiken, Crrly! Vad gillar du? Kan man få exempel?
Hmmm. Ja, en av de tre saker som min nuvarande man och jag genast upptäckte att vi hade gemensamt var namn på kommande barn. Exakt samma fyra namn hade vi: Linus, Ludwig, Nina och Nathalie. Betänk att detta var på 80-talet! Linus, Ludwig och Nathalie har sen dess blivit helt otänkbara modenamn. Nathalie dessutom med WT-varning. Snyft.
Nina funkar... väl... typ... men inte ensamt, liksom. Jag menar, får vi en dotter snart så kommer hon inte att heta det; hon hörde liksom ihop med de övriga tre ovan. Men man kan ju inte namnge barn som inte är födda enligt en sån modell, det är ju alldeles vansinnigt.
Numera samlar jag namn i listor som jag behåller för mig själv. Kan avslöja att t ex Elliot var med på den ett tag, innan det OCKSÅ blev inne. Suck.
Vi vill absolut ha internationella namn men de får ju inte låta amerikanska. En liten Lenny eller en Sonny, en Bettina och en Jennifer kanske, haha. Usch.
När jag nyligen fick två embryon insatta kallade vi dem Astrid och Sigrid, men sen ville de ju inte stanna kvar så länge, så nu är nog de namnen förbrukade.
Vi har också med släktnamnen Elsa och Alice på listan men de är ju också jättevanliga nu. Och Ella har jag älskat sen nian, men det är ju också kört... :-/
En skitkul tråd: http://www.familjeliv.se/Forum-2-56/m9303966-1.html
PS. De andra två sakerna som min man och jag hade gemensamt var att vi ÄLSKADE syrenlila (hrrm...) och att vi bet på glasspinnen på exakt samma sätt efter att glassen var slut.
I övrigt var och är vi varandras motsatser.
Skicka en kommentar
<< Home