Sluta bygga - börja blogga
Sluta bygga - börja blogga! Här får man order av sina bloggvänner... Nåja. :-)
Tack för komplimangen, Qi. Han är rätt fin, min vovve. Nu är han i alla fall nyfriserad. Det tog två timmar eller så, och han protesterade vilt.
Annika och jag förde en intressant diskussion hos Magnus igår. Jag hade mer att säga, men var tvungen att jobba lite, och nu har jag förstås glömt det igen. Det handlade om signaler, att lyssna till sin kropp. Om jag skulle fråga min kropp vad den ville ha att äta, skulle svaret bli: "Pizza, tack. Med bearnaisesås. Och extra allt." Och jag skulle äta det, och sen skulle jag få ont i magen och ångest. Sen skulle jag antingen stå ut, ta mig över och igenom det, eller så skulle jag gå och kräkas, må lite bättre ett tag, och sen få än värre ångest. Så nej, ingen bra idé för mig. Jag måste lära mig att lyssna på hjärnan istället, som snällt säger till mig: "Men du minns väl vad som hände förra gången. Är det en så bra idé med pizza egentligen?"
Märker ni att jag helt naturligt gör en uppdelning mellan kropp och hjärna? Det var inte riktigt medvetet, men visst tycker jag att det finns en spänning mellan dem.
Jag är svamlig i vanliga fall, men det här tar nog priset. Det är läggdags för filosofiskt förvirrade bloggarflickor. Ingenting har jag att säga och inte ens det kan jag göra bra.
Dagens citat: What we know is not much. What we don't know is enormous.
Tack för komplimangen, Qi. Han är rätt fin, min vovve. Nu är han i alla fall nyfriserad. Det tog två timmar eller så, och han protesterade vilt.
Annika och jag förde en intressant diskussion hos Magnus igår. Jag hade mer att säga, men var tvungen att jobba lite, och nu har jag förstås glömt det igen. Det handlade om signaler, att lyssna till sin kropp. Om jag skulle fråga min kropp vad den ville ha att äta, skulle svaret bli: "Pizza, tack. Med bearnaisesås. Och extra allt." Och jag skulle äta det, och sen skulle jag få ont i magen och ångest. Sen skulle jag antingen stå ut, ta mig över och igenom det, eller så skulle jag gå och kräkas, må lite bättre ett tag, och sen få än värre ångest. Så nej, ingen bra idé för mig. Jag måste lära mig att lyssna på hjärnan istället, som snällt säger till mig: "Men du minns väl vad som hände förra gången. Är det en så bra idé med pizza egentligen?"
Märker ni att jag helt naturligt gör en uppdelning mellan kropp och hjärna? Det var inte riktigt medvetet, men visst tycker jag att det finns en spänning mellan dem.
Jag är svamlig i vanliga fall, men det här tar nog priset. Det är läggdags för filosofiskt förvirrade bloggarflickor. Ingenting har jag att säga och inte ens det kan jag göra bra.
Dagens citat: What we know is not much. What we don't know is enormous.
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 23:20
3Debattinlägg:
Åh, det ger en sån härlig känsla av makt att bli hörsammad! Fast i nästa ögonblick får jag förstås dåligt samvete och undrar om hela bygget avstannat pga mej...
Återgå!
Visst är det märkligt vilken makt de inre rösterna har? Min diet har kommit av sig helt, något i mej skriker efter onyttigheter så att det känns rent plågsamt.
Och jag måste ge efter. Jag vet inte varför, men det känns som om jag måste efter fem veckors diet. Men jag måste dieta igen sen. Det vet jag.
Nytt smeknamn nu igen? :-)
Jag har ändrat till Salt nu. Men du heter fr.o.m nu qnoxa! Jag kan inte hålla ordning på alla de där bokstäverna. ;)
Skicka en kommentar
<< Home