Filmtankar och komma ut-processer
Igår pratade Lotten om film. Jag kunde inte kommentera, men några tankar väcktes förstås. Min starkaste filmupplevelse var nog på gymnasiet när jag och min bästis satt och höll varandra hårt i handen genom Krigarens själ. Tårarna rann nerför våra kinder och aldrig att vi kommer att se om den filmen igen!
Två filmer har gjort intryck på mig av en helt annan anledning. Året jag bodde i Paris var jag mycket på bio. Minst en gång i veckan, ofta mer. Det var billigare för studenter, jag hade hyfsat okej med pengar och ganska mycket ledig tid. Jag såg fransk konstfilm, amerikansk action, senegalesiska dramer och allting däremellan. Två filmer sticker dock ut mer än några andra, och det kanske inte är de mest väntade.
På hösten såg jag GI Jane på en liten biograf vid Odéon. Den var helt okej, intressant ur feministisk synvinkel, men inte så bra att jag egentligen kunde förstå varför jag bara ville stanna kvar och se den en gång till. Jag lyckades vänta en vecka innan jag såg den igen.
Tidigt på våren såg jag In & Out. Den här gången var jag ensam, så jag vände faktiskt och såg den en andra gång. Lite rolig, lite söt, lite annorlunda. Men egentligen inte något speciellt.
Allting är ju så mycket tydligare i retrospekt. Jag är egentligen inget Demi Moore-fan, men jävlar vad läcker hon var när hon drog på sig kamouflagekläder och rakade av sig håret. Jag gillar både Kevin Kline och Tom Selleck, men nog var det komma ut-processen jag fastnade för.
Precis som det egentligen inte var utläggen om Camus och Beauvoir som gjorde att jag inte missade en enda lektion eller föreläsning i Texte eller Le monde francophone när jag läste a-kursen i franska.
Det är underligt, egentligen, hur blind man kan vara inför sig själv. Det är fantastiskt hur mycket som kan falla på plats av sig själv när man har hittat den där enda pusselbiten som håller ihop allting, vänt på den och insett att den inte alls ska sitta uppe till höger, den ska sitta uppe till vänster. Eller nåt.
Två filmer har gjort intryck på mig av en helt annan anledning. Året jag bodde i Paris var jag mycket på bio. Minst en gång i veckan, ofta mer. Det var billigare för studenter, jag hade hyfsat okej med pengar och ganska mycket ledig tid. Jag såg fransk konstfilm, amerikansk action, senegalesiska dramer och allting däremellan. Två filmer sticker dock ut mer än några andra, och det kanske inte är de mest väntade.
På hösten såg jag GI Jane på en liten biograf vid Odéon. Den var helt okej, intressant ur feministisk synvinkel, men inte så bra att jag egentligen kunde förstå varför jag bara ville stanna kvar och se den en gång till. Jag lyckades vänta en vecka innan jag såg den igen.
Tidigt på våren såg jag In & Out. Den här gången var jag ensam, så jag vände faktiskt och såg den en andra gång. Lite rolig, lite söt, lite annorlunda. Men egentligen inte något speciellt.
Allting är ju så mycket tydligare i retrospekt. Jag är egentligen inget Demi Moore-fan, men jävlar vad läcker hon var när hon drog på sig kamouflagekläder och rakade av sig håret. Jag gillar både Kevin Kline och Tom Selleck, men nog var det komma ut-processen jag fastnade för.
Precis som det egentligen inte var utläggen om Camus och Beauvoir som gjorde att jag inte missade en enda lektion eller föreläsning i Texte eller Le monde francophone när jag läste a-kursen i franska.
Det är underligt, egentligen, hur blind man kan vara inför sig själv. Det är fantastiskt hur mycket som kan falla på plats av sig själv när man har hittat den där enda pusselbiten som håller ihop allting, vänt på den och insett att den inte alls ska sitta uppe till höger, den ska sitta uppe till vänster. Eller nåt.
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 08:26
3Debattinlägg:
jag gillar det som du skrev om blinhet inför dig själv. så känner jag det också, kanske mindre nu men fortfarande en hel del blinda fläckar kvar att undersöka, c u soon
Hej där. Jag hade hoppats att du hade skrivit nåt nytt för mej att kommentera, för detta inlägg kändes så späckat med "mellan raderna" att jag inte vet varken in eller ut, so to speak. Men nu är jag tillbaka iallafall efter min hiatus.
Så UNDERBART du skriver!
Och så lite man vet om sig själv, det har jag upptäckt sedan jag skilde mig. Alltid är det något nytt som tjoppar upp och det är inte enbart angenäma saker.
Jag önskar att jag hade möjlighet att gå i terapi och få reda ut det som mest liknar trassliga garnnystan i ens personlighet.
Skicka en kommentar
<< Home