Gamla liv och nya

Så här års rycker det lite i mig. Plötsligt känner jag en längtan efter doften av diesel och magnolior, efter asfalt och långa strandpromenader. I tankarna är jag längs autobahn, i Bryssel, i Paris, i Alassio... Jag saknar dofterna, jag saknar skratten, jag saknar att vara uppskattad och omtyckt.

Givetvis saknar jag inte gnäll och klagomål, 48-timmarspass och att aldrig vara hemma, men det lyckas jag förtränga. Jag har rotat mig här och jag trivs med det, men vägarna drar och lockar.

Jag saknar Chantal och Pedro, Papy och Elise. Jag saknar gåsleverpaté och busskaffe. Jag saknar att prata franska och italienska (men inte tyska). Jag saknar grupptillhörigheten och småpratet. Jag saknar tidvattnet i St Malo och Trouville. Jag saknar musslorna i Arromanches och Charles confit de canard.

Jag älskar livet jag lever nu, men jag sörjer det gamla som är förlorat.