Man kan alltid skylla på hormoner.

I dagarna är det fyrtio år sedan studentrevolten i Paris. Studentrevolten som blev strejk, som blev generalstrejk som blev regeringskris. För fyrtio år sedan gick barrikaderna längs rue Gay-Lussac. Helt plötsligt känns det så avlägset.

Jag såg en film i helgen. Children of Glory. (Varför översätter man en ungersk filmtitel till engelska till den svenska marknaden? För att slippa göra speciella svenska filmaffischer? Och min ungerska är *väldigt* knackig, men till och med jag fattar att "Szabadság, szerelem" inte har med någon "glory" att göra. Szabadság betyder frihet, och szerelem...kärlek, om jag inte missminner mig.) Nåja. Filmen var intressant. Den slog hårt mot känslorna.

Jag har gått längs rue Gay-Lussac många gånger. Jag har sett Dresden, Pointe du Hoc och Omaha Beach. Och jag har sett kulhålen i Budapests fasader. Ändå är det inte likt mig att gråta över en film.