Utanförskap, kristendom och FMF
Min kloka väninna A skickade ett mejl istället för att kommentera på plats. Hon skrev:
"Tycker du verkligen att utanförskap är ett problem? Jag har alltid känt mig utanför, saknat grupptillhörighet och inte ens nu när jag har egen familj känner jag mig riktigt hemma (vilket jag kanske omedvetet markerat genom att inte ha samma nationalitet och samma efternamn som min man och mina barn). Min man har accepterat det, "Yksinäisyytesi totuin olemaan" (ungefär Jag vande mig att leva i din ensamhet). Kan man inte också se utanförskap som en tillgång? Att ens syn på världen inte färgas av en viss grupptillhörighet?"
Kloka väninnan W lade sig i debatten: "Själv är jag nog sån att jag MYCKET heller känner mig innanför..."
Jo, självklart kan man se problematiken från minst två håll. Jag tror inte att man måste välja, egentligen. Jag tror att det finns mycket gott att säga om utanförskapsperspektivet. Man ser saker på ett annat sätt, man kanske har ett vidare perspektiv. Men. För mig har detta, som mina trogna läsare vet, varit ett problem. Nu har jag identifierat problemet, insett vad det handlar om och varför, och kan nu försöka börja njuta av de positiva aspekterna med detta.
Den Blyga: Nej, man kan aldrig vara säker. Man kan aldrig veta vem man är om tio år. Men jag har haft mina flirtar med kristendomen av och till, och det har i perioder känts lockande. Jag har dock insett att det inte ligger för mig. Mitt gudsbegrepp och min gudsbild är annorlunda, och jag har stora problem med kyrkans organisation, historia och hierarki.
Nu ska jag lasta ur cementsäckar ur bilen innan jag ska på möte i FMF. (För er som inte är bekanta med denna topphemliga organisation, kan jag faktiskt, här och nu, avslöja att akronymen står för Föreningen militanta frankofiler.) Valpterroristen är hedersmedlem, så håll tummarna för att han uppför sig i baksätet.
Bästisgrannen: Bilder på isolering, armering och halvgjuten platta kommer. Fallet i duschen är lyckat. :-)
"Tycker du verkligen att utanförskap är ett problem? Jag har alltid känt mig utanför, saknat grupptillhörighet och inte ens nu när jag har egen familj känner jag mig riktigt hemma (vilket jag kanske omedvetet markerat genom att inte ha samma nationalitet och samma efternamn som min man och mina barn). Min man har accepterat det, "Yksinäisyytesi totuin olemaan" (ungefär Jag vande mig att leva i din ensamhet). Kan man inte också se utanförskap som en tillgång? Att ens syn på världen inte färgas av en viss grupptillhörighet?"
Kloka väninnan W lade sig i debatten: "Själv är jag nog sån att jag MYCKET heller känner mig innanför..."
Jo, självklart kan man se problematiken från minst två håll. Jag tror inte att man måste välja, egentligen. Jag tror att det finns mycket gott att säga om utanförskapsperspektivet. Man ser saker på ett annat sätt, man kanske har ett vidare perspektiv. Men. För mig har detta, som mina trogna läsare vet, varit ett problem. Nu har jag identifierat problemet, insett vad det handlar om och varför, och kan nu försöka börja njuta av de positiva aspekterna med detta.
Den Blyga: Nej, man kan aldrig vara säker. Man kan aldrig veta vem man är om tio år. Men jag har haft mina flirtar med kristendomen av och till, och det har i perioder känts lockande. Jag har dock insett att det inte ligger för mig. Mitt gudsbegrepp och min gudsbild är annorlunda, och jag har stora problem med kyrkans organisation, historia och hierarki.
Nu ska jag lasta ur cementsäckar ur bilen innan jag ska på möte i FMF. (För er som inte är bekanta med denna topphemliga organisation, kan jag faktiskt, här och nu, avslöja att akronymen står för Föreningen militanta frankofiler.) Valpterroristen är hedersmedlem, så håll tummarna för att han uppför sig i baksätet.
Bästisgrannen: Bilder på isolering, armering och halvgjuten platta kommer. Fallet i duschen är lyckat. :-)
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 08:55
8Debattinlägg:
Innanför, utanför, vi och dem...
Logiskt sett borde man ju alltid vara med i ett "vi", även om alla ikring en är med i "dem".
Är jag t ex turist i Italien ingår jag i "vi":na turist och svensk, till skillnad från infödda italienare. Och nånstans, även om det inte finns i omedelbar närhet, så finns det fler turister och fler svenskar.
Kommer en italiensk turist till mina trakter är det jag som är infödd och h*n som är turist.
Samtidigt är jag "inflyttare" i min stad, till skillnad från dem som har hela släkten här. Fast jag är inte alldeles ensam som inflyttare. Och det är skönt.
Jag tänker att det bästa är väl att få pendla mellan att vara bland "vi" och att vara bland "dem".
Att "tanka mamma" så att man kan våga sig ut i "stora vida världen". Och när "mammabensinen" är på upphällningen gå tillbaka till "vi" och vila och smälta det man upplevt i "de-världen".
Det jobbiga är väl när man har ett väldigt utstickande epitet. Ensam färgad flykting i byn där alla bott sen generationer, för att vara drastisk. Att aldrig kunna slappna av och få leva på sitt eget språk.
Svenskar verkar förundras över att invandrare bosätter sig ihop med landsmän. Men det gjorde ju "våra" amerikafarare också.
Nu vet jag att ditt utanförskap inte ligger i nationalitet (eller kanske också?), men jag tänker att det är något liknande.
När jag och maken varit på stan och ätit med våra tjejkompisar (ett par) så höll vi varandra i handen på vägen hem. Men inte de.
Och jag blev arg på "samhället" som inte "tillåter"(?) att de lika naturligt som vi skulle kunna hålla varandra i handen.
Att inte kunna leva "på sitt eget språk"...
jag är tvärtom, jag ogillar skarpt om det är någon/något som tvingar in mig i tvångsmässig gemenskap, jag vill komma o gå som jag själv vill, fast det är ju nog det som är nyckelorden. Jag vill, o vad jag inte vill, jag är diktator över mitt eget liv, eller försöker vara iallafall.
Jag väntar med spänning på bilder.
På grund av det du skrev i en kommentar hos mig så har vi precis avslutat en fransk afton på Lottens nyoljade altan. Tack för idén Aequinoxia, den var toppen. Se bilder hos mig om du vill.
Vad kul att det blev lyckat, Bästisgrannen!
Cecilia: Jo, du har en enorm poäng. Problemet är bara att detta "vi" ofta är väldigt ytligt. Visst har jag en grupptillhörighet i kön, nationalitet, sexualitet, akademisk erfarenhet och så vidare, men det innebär ju inte nödvändigtvis någon djupare samhörighet. Kanske är jag helt ute och cyklar. Kanske existerar inte denna samhörighet i verkligheten, utan finns bara i tankarna hos den som upplever sig inte få vara med.
"Att inte kunna leva på sitt eget språk" - så vackert sagt!
Jag tror att de flesta människor söker grupptillhörighet. Utomlands bosätter man sig gärna nära människor som har samma nationalitet, samma etniska bakgrund, som talar samma språk. Detta är ingenting konstigt.
Fröken Löken: Hur var det nu? Var du en etta, eller? ;-)
"Kanske existerar inte denna samhörighet i verkligheten, utan finns bara i tankarna hos den som upplever sig inte få vara med."
Eller så existerar den, men som ingående i "normen" så uppfattar man den inte. Den blir inte tydlig förrän man "konfronteras" med "det för mig onormala".
Visst använder jag kanske banala exempel, men så vadå?
Min uppväxtort var ganska invandrartät, mest finskt påbrå.
När då många av mina klasskompisar på lågstadiet pratade om hur de åkte till Finland "jämt och ständigt" såg jag inte parallellen med att jag åkte till Skåne lika jämt och ständigt. (Mina föräldrar var från Skåne.)
Jag såg bara att "alla andra" (nåja) åkte till detta Finland och att de gnabbades om det var bäst att åka med Viking Line eller Silja Line och att de kunde köpa billigt godis.
Antagligen var Skåne lika exotiskt för dem som Finland för mig. Antagligen var det lika naturligt för dem att åka till Finland som för mig att åka till Skåne.
Kanske såg de sig som annorlunda som inte åkte till Skåne (eller nån annanstans inom Sverige), kanske såg de mig som konstig.
Jag var lite avis på att de åkte till Finland och såg mig som lite annorlunda som åkte till Skåne.
Hade mina föräldrar haft intensivt umgänge med andra skåningar i förskingringen hade jag kanske hittat ett "vi" bland deras barn.
Nu var det 1)infödda som egentligen inte for nånstans, 2)finnarna och 3)jag. Antagligen fanns det nån som for åt nåt annat håll också, men det uppfattade inte jag.
(Sen tänkte jag fortsätta ett tag till, men jag hamnade i ett intressant samtal på detta med dottern...)
Jag slås av den enkelhet som ligger till grund för untanförskap, och en negativ känsla med det. Det har att göra med att man inte själv får välja om man vill vara innanför eller utanför.
Visst att inte vara som alla andra kan vara skönt, befriande, bra och nyttigt. Men det är oftast ett val att vara annorlunda.
Men om man bara ÄR annorlunda, inte fan tycker man att det är coolt eller bra. Det är bara jobbigt att ens omgivning tittar på en från ett annat perspektiv. Sen kan man vänja sig och göra det till sin grej. Men utanför är utanför, väljer man att hänga ute kan man alltid komma in igen.
"Den Blyga: Nej, man kan aldrig vara säker. Man kan aldrig veta vem man är om tio år. Men jag har haft mina flirtar med kristendomen av och till, och det har i perioder känts lockande. Jag har dock insett att det inte ligger för mig."
Jag tänkte kommentera det här och hamnade i den andra, också intressanta diskussionen om "utanförskap"
För mycket och för litet skämmer allt här i världen:
Ni yngre har ju blivit förespeglade allas rätt till självförverkligande medan min generation och alla föregående förväntades leva för gruppens trivsel och överlevnad.
Men som Kirkegaard säger: enten eller.
"Som eksistentialismens grundlægger indtager Søren Kierkegaard i dag en fremstående plads i filosofiens historie. Men det kunne han ikke vide den dag i Gilleleje, hvor den 22-årige under et rekreationsophold efter længere tids bohemeliv med soldeture i lange baner i sin journal nedfælder de nu berømte ord om
at finde den Idee, for hvilken jeg vil leve
og døe (…) at finde en Sandhed, som er en
Sandhed for mig…
Det er i 1835. Han finder den. Og han behøver ikke at lede længe, for han har den lige ved hånden: Idéen er Søren Kierkegaard. Den enkelte. Den subjektive. Den personlige sandhed. Det første skridt er taget på den personlighedsfilosofiske vej, der 15 år senere skulle føre sin forfatter til helvedes forgård. "
Det är ju nu så att ens livsinställning blir mindre subjektiv när man närmar sig det oundvikliga(?)slutet!
Det är viktigt och nyttigt att skapa sig en en identitet, ett revir för självkänslan som ung - men ju äldre man blir desto mindre kamp och desto mer gemenskap blir det med jämnåriga!
Skicka en kommentar
<< Home