Butch/femme
Häromdagen berättade Magnus om en fråga han fått av en kollega. Finns det något homo som inte har fått den frågan? En annan fråga, som jag faktiskt trodde var på skämt när jag fick den första gången, ställs ofta, och på fullt allvar: "Men, vem är egentligen mannen i ert förhållande?" Nu är jag så artig att jag inte skrattar folk upp i ansiktet, men jag har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till det här - än mindre hur jag ska svara. Om människan i fråga verkar ha humor (och med det menar jag ungefär samma sorts humor som jag) så skämtar jag. Annars är mitt standarsvar "ingen av oss". Det här har gjort mig lite nyfiken, så jag har gjort lite efterforskningar om vad det innebär att vara man respektive kvinna i dagens samhälle. Det som följer är grova generaliseringar och överdrifter, så om du är känslig för sådant är det lika bra att sluta läsa här.
Anledningar till att det är jag som är mannen:
Jag har ingen koll på mitt känsloliv.
Om jag är trött sover jag hellre i en sandig säng än reser mig och borstar ur den.
Jag utgår från vad som sägs istället för att tolka och analysera vad personen *egentligen* menar.
Anledningar till att det är min kära som är mannen:
Det är hon som har byggkunskaperna och kan hantera motorsågen.
Det är hon som tjänar mest pengar.
Hon har mycket bättre spatial förmåga.
Anledningar till att det är jag som är kvinnan:
Det är jag som kommer ihåg alla födelsedagar, inklusive kort och presenter.
Jag lyckas klämma fingrarna i tumstocken.
Jag äger en klänning.
Jag äger mer än en handväska och använder dem.
Anledningar till att det är min kära som är kvinnan:
Hon resonerar med folk hon basar över istället för att peka med hela handen.
Hon ser detaljer och avläser stämningar hos människor och i grupper.
Hon kan hantera symaskinen.
Vad säger då detta? Absolut ingenting. Många av oss har olika syn på vad som är manligt och kvinnligt, och många av oss har egenskaper från bägge grupperna. Det är väl egentligen inte heller så konstigt att frågan kommer upp. Människor har ett behov av att kategorisera och klassificera, att förstå genom jämförelse. Däremot är det himla trist att få frågan hela tiden.
Butch/femme-kulturen då? Hur kommer den in? Ja, det beror på vem du frågar. Många skulle säga att den är utdöende eller redan borta. Lesléa Newman skulle protestera vilt mot detta påstående. För vissa är det en sexuell företeelse, för andra något som genomsyrar hela livet. Det har med maskulinitet och femininitet att göra, men inte nödvändigtvis med manligt och kvinnligt. För Lesléa Newman är det enkelt:
Yes, Flash and I are a bona fide, certified, homogenized butch/femme couple. Contrary to popular belief, butch/femme did not disappear with the beehive hairdos of the '50s. No, we have not changed our lifestyles, only our hairstyles (thank God). Yes, butch/femme is alive and well in the '90s, at least in this household. Only in this household it's femme/butch. Just because Flash wears the pants in this family doesn't mean she's always on top.
So what exactly does this mean? What makes me the femme and Flash the butch? Is it the fact that unlike Flash, I have never been called "sir" once in my entire life? Is it because unlike me, Flash hasn't worn a skirt since 1967, the year she shed her nun's habit? Is it the fact that whenever any dyke in Lesbianville has a job interview or a family affair coming up, she runs straight to my closet to pick out a pair of high heels and then begs me to teach her how to walk in them? Is it because whenever Flash and I go out, she steers me around the dance floor with the same smooth conficence she uses to steer our car through New York City traffic? All of the above is true, but it's not why I'm a femme and Flash is a butch. It's just something you're born with.
Många ser butch/femme-kulturen som ännu ett exempel på hur man försöker pressa in nya företeelser i gamla ramar och därmed ickefeministisk - men det är trots allt skillnad på en butch och en man. Maskulinitet, manlighet och manskroppar behöver inte nödvändigtvis hänga ihop, precis som kön, genus och sexualitet inte behöver följa ett visst mönster. Det är lika fel att tvinga in alla i samma mönster oavsett vilket mönstret är.
Hur det ser ut i bögkulturen vet jag faktiskt inte. Men det verkar inte vara lika politiskt laddat.
Vill man veta mer kan man läsa Judith Halberstam, Judith Butler eller Sue Ellen Case. Det finns också en del fan essays om butch/femme-dynamik mellan Xena och Gabrielle (ja, jag skrev en fempoängsuppsats om just det en gång i tiden). Man kan också se mellanbiten av ...if these walls could talk 2. Man kan förstås med fördel se hela filmen.
Anledningar till att det är jag som är mannen:
Jag har ingen koll på mitt känsloliv.
Om jag är trött sover jag hellre i en sandig säng än reser mig och borstar ur den.
Jag utgår från vad som sägs istället för att tolka och analysera vad personen *egentligen* menar.
Anledningar till att det är min kära som är mannen:
Det är hon som har byggkunskaperna och kan hantera motorsågen.
Det är hon som tjänar mest pengar.
Hon har mycket bättre spatial förmåga.
Anledningar till att det är jag som är kvinnan:
Det är jag som kommer ihåg alla födelsedagar, inklusive kort och presenter.
Jag lyckas klämma fingrarna i tumstocken.
Jag äger en klänning.
Jag äger mer än en handväska och använder dem.
Anledningar till att det är min kära som är kvinnan:
Hon resonerar med folk hon basar över istället för att peka med hela handen.
Hon ser detaljer och avläser stämningar hos människor och i grupper.
Hon kan hantera symaskinen.
Vad säger då detta? Absolut ingenting. Många av oss har olika syn på vad som är manligt och kvinnligt, och många av oss har egenskaper från bägge grupperna. Det är väl egentligen inte heller så konstigt att frågan kommer upp. Människor har ett behov av att kategorisera och klassificera, att förstå genom jämförelse. Däremot är det himla trist att få frågan hela tiden.
Butch/femme-kulturen då? Hur kommer den in? Ja, det beror på vem du frågar. Många skulle säga att den är utdöende eller redan borta. Lesléa Newman skulle protestera vilt mot detta påstående. För vissa är det en sexuell företeelse, för andra något som genomsyrar hela livet. Det har med maskulinitet och femininitet att göra, men inte nödvändigtvis med manligt och kvinnligt. För Lesléa Newman är det enkelt:
Yes, Flash and I are a bona fide, certified, homogenized butch/femme couple. Contrary to popular belief, butch/femme did not disappear with the beehive hairdos of the '50s. No, we have not changed our lifestyles, only our hairstyles (thank God). Yes, butch/femme is alive and well in the '90s, at least in this household. Only in this household it's femme/butch. Just because Flash wears the pants in this family doesn't mean she's always on top.
So what exactly does this mean? What makes me the femme and Flash the butch? Is it the fact that unlike Flash, I have never been called "sir" once in my entire life? Is it because unlike me, Flash hasn't worn a skirt since 1967, the year she shed her nun's habit? Is it the fact that whenever any dyke in Lesbianville has a job interview or a family affair coming up, she runs straight to my closet to pick out a pair of high heels and then begs me to teach her how to walk in them? Is it because whenever Flash and I go out, she steers me around the dance floor with the same smooth conficence she uses to steer our car through New York City traffic? All of the above is true, but it's not why I'm a femme and Flash is a butch. It's just something you're born with.
Många ser butch/femme-kulturen som ännu ett exempel på hur man försöker pressa in nya företeelser i gamla ramar och därmed ickefeministisk - men det är trots allt skillnad på en butch och en man. Maskulinitet, manlighet och manskroppar behöver inte nödvändigtvis hänga ihop, precis som kön, genus och sexualitet inte behöver följa ett visst mönster. Det är lika fel att tvinga in alla i samma mönster oavsett vilket mönstret är.
Hur det ser ut i bögkulturen vet jag faktiskt inte. Men det verkar inte vara lika politiskt laddat.
Vill man veta mer kan man läsa Judith Halberstam, Judith Butler eller Sue Ellen Case. Det finns också en del fan essays om butch/femme-dynamik mellan Xena och Gabrielle (ja, jag skrev en fempoängsuppsats om just det en gång i tiden). Man kan också se mellanbiten av ...if these walls could talk 2. Man kan förstås med fördel se hela filmen.
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 08:46
9Debattinlägg:
Och här är det helt klart jag som är mannen (snickrar, gråter inte, resonerar inte, vill inte prata telefon) och Olle som är kvinnan (visar känslor så det sprutar, resonerar om känslor, pratar i telefon om känslor och klämmer sig i tumstocken och upplever då smärtkänslor).
Men hu. Vänta nu. Det är ju jag som syr! Och som målar ögonfransarna. Och Olle rakar ju inte sina ben men sin haka.
Ämrans. Ingen passar in någonstans. Vart ska då alla mallar och fack ta vägen, undrar man. Nä, nu måste jag gå och plocka Olles ögonbryn och själv raka mina polisonger.
Frågar någon om vem som är mannen, så ställ samma fråga tillbaka!
Precis som Lotten skriver så är det ju inte säkert att det är som man förväntar sig och det kan ju vara intressant att "tvingas" fundera över det ibland.
Nu ska jag berätta en liten anekdot ur mitt liv.
Jag pluggade på folkhögskola och blev vän med en massa folk, bland annat den tjej jag ska berätta om.
Hon var så typiskt butch att det var svårt att bortse ifrån, även när hon berättade att hon haft pojkvänner förr. Jag såg henne aldrig med någon och hon sa sig inte heller ha några känslor för någon under det året vi pluggade ihop.
När skolan var slut flyttade vi av en slump till samma stad och fortsatte umgås. Hon pratade mycket om sin favoritskådis som var så vacker. Hon berättade även att hennes bror var bög, men hon sa ingenting om sin egen läggning.
Så en dag träffades vi för att fika och hon hade något att berätta. Hon hade träffat någon! Åh va kul, sa jag! Hon var alldeles till sig av iver men jag fick dra orden ur henne.
In i det längsta undvek jag att nämna detta med genus, men till slut blev det nästan löjligt hur vi båda undvek det.
Jag tänkte att det får bära eller brista, jag får chansa, helt enkelt.
Och eftersom hon inte sagt nåt om sina preferenser och jag visste att hon hade haft kille förr, så sa jag till slut:
- Hur är han då? Eller nåt sånt, varpå hon genaste svarade att det var en hon.
- Va roligt, svarade jag, bara för att visa att jag inte var förfärad eller nåt sånt, fast lite dum kände jag mej förstås.
Som tur var så pratade hon på direkt och verkade inte alls störd över att jag "sagt fel" och verkade heller inte tycka att det var jobbigt att "komma ut" för mej sådär heller.
Jag antar att hon förstod att jag hade haft mina aningar, kanske tyckte hon rentav att hon avslöjat det för mej medvetet om än indirekt redan innan, jag vet faktiskt inte.
Men innan dess hade hon haft en ganska neutral eller rentav asexuell framtoning. Efter detta blev hon mer "utagerande" och aktiv inom "the gay community" vad man nu säger på svenska och tog ett jobb på en bögklubb i stan.
I samband med detta tror jag att hon officiellt kom ut för sina föräldrar också, som tog det bra. De visste tydligen också, och så hade de ju redan en son som kommit ut.
Undrar om det är vanligt förresten? Att flera barn i samma familj är homosexuella.
Nå men iallafall. Nu kan man ju fråga sig om jag hade god intuition eller fördomar som anade att kompisen var gay, för hade jag ens funderat i de banorna om hon var femme?
Ingen aning! Jag har aldrig varit med om det på det sättet.
Det ante mig faktiskt, Lotten. :-) Poängen är ju den att dels är det faktiskt ganska få människor som passar in i mallar och normer, dels att våra idéer, våra bilder, av vad som är manligt och kvinnligt inte är lika.
Vad som förbryllar mig är att dessa fack och mallar trots allt finns kvar, att idéerna existerar trots att verkligheten ofta ser så annorlunda ut.
Och ja, Salt, jag har testat det. Folk förstår antingen ingenting, eller blir arga. Någon gång ibland har personen insett att det är en ganska dum fråga, och skämts lite.
Alla människor har bilder av hur saker och ting ÄR, och oftast bryr vi oss inte om att ta reda på om det faktiskt är så. Om kartan och verkligheten inte stämmer överens verkar de flesta lita på kartan.
Någon gång ska jag väl berätta några anekdoter ur min egen komma ut-process, men inte idag. Emellertid slutar jag aldrig förvånas över folk som blir förvånade när de frågar vad min sambo heter och får ett kvinnonamn till svar. Eftersom jag inte leker med pronomen utan är tydlig med "hon" och "henne" så tror jag alltid att folk fattar. Men de hör väl vad de vill höra...
Hur vanligt det är med syskon som är homo vet jag inte, men det är klart att det förekommer. Min fru har åtta kusiner på sin mammas sida. En är bög, två är bisexuella, för en "spelar det ingen roll vad de har mellan benen, bara de är bra i sängen". Resten av dem är, så vitt jag vet, heterosexuella, men bara en har ett stadigt förhållande. De andra har varit singel så länge jag har känt dem.
Och god intuition eller fördomar? Får jag gissa?
Hon passade in i utseendemallen för en flata - medvetet eller omedvetet.
Vissa saker hon sade kanske fick dig omedvetet att tänka i de banorna.
Du har bra gaydar.
Det är ju ingen fördom att fler flator än heterobrudar har snaggat hår, militärbyxor och en något maskulin framtoning. Fördomen är att *alla* flator ser ut så.
Jag tänkte på det där med sexuell läggning med en biologisk/medicinsk/genetisk förklaringsmodell.
Jag har för mej att jag har hört att det finns siffror som tyder på att det går i arv.
Och det är väl klart, samkönade par måste ju yngla av sig genom celldelning... eller hur det nu var. Höhö.
Om du ursäktar min dåliga humor.
Jag skulle gärna vilja veta lite mer om butch och femme, så om du får för dej att fördjupa dej i ämnet så är du välkommen att göra så! :)
Så undrar jag: går det att vara flata utan att vara feminist?
Kan man vara femme och feminist samtidigt?
Återigen mina observationer. Smink kopplas ihop med kommersialism och patriarkat och en Riktig feminist behagar ingen man, varken utseendemässigt eller sexuellt.
Jag uppfattar det som om det i feministiska kretsar rangordnas kvinnor sinsemellan. Kvinnor som lever med män är i viss mån ofrånkomligt svikare.
Men hur är det EGENTLIGEN?
(Jag utgår ifrån att du förstår att jag förenklar för att inte ta upp hela din blogg med mina funderingar. Se mej som din barnmorska, jag är bara här för att "sätta igång" dej och ta emot det som kommer ut! ;) )
Vad händer om nån frågar vem som är mannen i förhållandet och du frågar "hur menar du nu"?
Kan ju vara kul att veta vad de svarar när de måste vara specifika. (För ingen törs väl fråga "vem ligger överst")
Ohm, jag vill också vara med och prata. Men jag måste gå till jobbet.
Ha en bra helg och jag återkommer med om jag är mannen eller kvinnan :)
Tja, maieutiken är ju en gammal välbeprövad teknik, så varför inte. :-) Jag återkommer i ämnet!
Tack för ett jätte intressant inlägg!
Skicka en kommentar
<< Home