27 december 2005

Vovve!!!

Doose sade att hon tyckte att jag inte var tillräckligt personlig och efterlyste mer skitig disk och tvättstugemelodramer. Eftersom mitt kök alltid är skinande rent och tvätten alltid ren och väldoftande så finns det inte så mycket att hämta där. ;-) Men personlig kan jag kanske vara ändå. Eller nåt. Idag har det faktiskt hänt något! Något roligt och personligt. Och det stavas V-A-L-P! En liten luddig kille som ska flytta hem till oss om tre veckor eller så. I can't wait!!! Trodde aldrig att jag skulle vilja ha en egen hund, men har bara blivit mer och mer sugen. Och nu var det dags. Men vad sjutton ska han heta??

25 december 2005

Lögner

Och så har jag ljugit igen... Varför har jag så svårt för att stå för vem jag är och vad jag vill. Och varför ska jag behöva ta så jävla mycket skit? Ingenting jag gör duger. Jag har inget jobb, ingen man, inga barn och jag tjänar inga pengar. Min utbildning är inte värd någonting i deras ögon - tvärtom är det ett handikapp. Och om jag nu envisas med att utbilda mig kan jag väl åtminstone tjäna lite pengar. Det finns inte deras begreppsvärld att utbilda sig för att man tycker det är kul, och sen jobba med någonting som är roligt även om det bara ger en ingångslön på 17000 kr i månaden. Då är det bättre att ha ett RIKTIGT jobb som man bara står ut med för ungefär samma lön. Jag blir så trött!!!

23 december 2005

Frågor

Det värsta är inte att man inte har alla svar, det värsta är att man inte har alla frågor. Om jag bara visste vad jag ville veta så vore det inte så svårt att ta reda på det. Tänk om man kunde ha en lista över allt man ville veta och lära sig, och så var det bara att ta en sak i taget. En lista som aldrig tog slut, givetvis. Men det som är intressantast att lära sig är oftast det man inte visste att det gick att veta. Så hur lär man sig nya saker när man inte kan ställa de rätta frågorna? Spelar mycket TP? Läser många böcker? Det var länge sedan jag läste en riktigt intressant bok - en bok som fick mig att tänka istället för att underhålla eller presentera fakta. Och ännu längre sedan jag hade någon att diskutera en intressant bok med. Jag fått låna en bok av Coelho av en kompis att läsa i jul. Och jag har Bébé av Marie Darrieusecq som ligger och väntar. Kommer jag att orka, eller kommer jag att nöja mig med fanfic som i och för sig är underhållande och bra, men som egentligen inte ger så mycket. Det krävs ju trots allt en ansträngning för att sätta igång med en Riktigt Bra Bok och även om utdelningen är så mycket större, så... Ja, jag är trögstartad. Jag vet. Trögstartad och ofta ganska korkad. Och jag blir mer och mer medveten om att min hjärna inte fungerar som andras, att mina referensramar inte är desamma och mina associationsbanor ofta är obegripliga för andra. Vad är det för fel på mig?!?!

21 december 2005

Linearitet

Idag vänder det. Vi firade årets slut i oktober, men brukar vänta tills idag med att fira det nya. En sak i taget. :-) Så gott nytt år! Tiden går i cirklar och det borde betyda att det inte finns någon början eller något slut. Ändå firar vi det. Varvet är fulländat. Eller något. Universum utvidgar sig säger de som vet. Men det utvidgar sig allt långsammare. Betyder det att det slutar någon gång? Även om universum är oändligt så är hastighet ändligt. Förr eller senare är den noll. Vad händer då? Börjar det dra ihop sig igen? Och om det gör det - börjar tiden gå baklänges då? Sen när det har dragit ihop sig tillräckligt mycket så är all materia samlad på ett enda ställe, så trångt och så tätt att det exploderar igen, och vi har Big Bang all over again. I så fall är det sannolikt att detta inte är första gången - att universum håller på att utvidga sig och dra ihop sig i all oändlighet. En evighetsmaskin? För mängden energi i universum är konstant, vilket betyder att ingenting går förlorat, vilket innebär att det kan fortsätta och fortsätta och fortsätta. Jag undrar om samma saker händer alla gångerna. Är det samma planeter och samma hav och samma djur som utvecklas? Sannolikheten borde inte vara så stor. Eller?
Och tänk om tiden börjar gå baklänges när universum börjar dra ihop sig. Tänk om det finns intelligenta varelser på jorden i just det ögonblicket då universum står still. Kommer man att märka det? Knappast. Men om tiden börjar gå baklänges borde det ju påverka människorna. De som kommer efter (eller före) kommer väl i så fall tycka att det är helt normalt att livet går från gammal till ung, men de just i ögonblicket då det vänder?

19 december 2005

Snabb färd mot mjölken

Vi var och handlade häromdagen. I sådan där stor affär där man köper mat och leksaker och julgransprydnader och elartiklar och kläder och trädgårdsmojänger... Fullt med folk, och fullt med barn som grät och föräldrar som skrek. Varför är alla så arga? Och varför envisas folk med att ta trötta och griniga barn med sig? Och varför i all världen går folk omkring i dunjackor inne i affären och kör omkring med barn i overall under filt och med mössa på topp? Det är inte konstigt att de blir extra trötta. När mina äggstockar pratar med mig så åker jag till sådana ställen, så blir avskräckt för ett tag till. I alla fall, så gick jag längs en gång på väg till mjölken, när jag såg en gammal kompis. Med en man vid sin sida och två barn i kundvagnen. Vad göra? Gå fram och säga hej? Knappast! Jag drog tag i min käraste och ökade hastigheten ungefär tredubbelt samtidigt som jag vände ryggen till. Varför gör jag alltid så? Just den här kompisen var från lågstadietiden och vi lekte ganska ofta tillsammans. Jag har lite koll på vad hon sysslar med eftersom våra föräldrar fortfarande umgås. Så det hade egentligen varit ganska lätt att bara säga hej, och kallprata en minut eller så. Förutom att jag inte hade tvättat håret och inte precis var klädd i mina snyggaste kläder. Okej, så det var inte träningsoverall, och håret såg hyfsat ut. Hon var inte så himla snygg hon heller, vad det anbelangar. Äh, jag vet inte. Jag bara skäms för mig själv på något vis.

Å ena sidan känns de här kompisarna så "perfekta". Jag har ett par stycken som har gjort precis som man ska. Hus i barnvänlig liten ort hyfsat nära föräldrarna, man/sambo/pojkvän, två barn, ett "riktigt jobb", och så vidare i all oändlighet. Jag kan känna mig så underlägsen.

Samtidigt känns det som ett öde värre än döden. Det var ju den fällan vi *inte* skulle falla i. Är det så att ens prioriteringar förändras när man blir äldre, är man bara predestinerad att bli som sina föräldrar, eller är det en mysko konspiration. You will be assimilated!

15 december 2005

Julkalender

Åhhhh!!! Jag har abstinensbesvär!!!!! Varför kommer inte julkalendern förrän klockan halv nio? Lotten?!?!? Jaja, jag vet - alla människor går inte upp kvart i sex och sätter sig vid datorn nästan meddetsamma. Jag *vet* ju det - men jag LÄNGTAR! Hur ska det bli efter jul? Grrrr!!!

Romantik?

Jag fastnade framför ett teveprogram för ett tag sedan. Jag har ingen aning om vad det hette, men det måste ha varit på fyran. För ett tag sedan, som sagt, och jag har inte kunnat släppa det. Ett antal, fem kanske, män skulle tävla om vem som var den värsta maken. De hade blivit nominerade av fruar och sambor. Tävlingen bestod av ett antal delmoment. Det var nog en serie av något slag, för jag såg två avsnitt. I det första skulle killarna gå typ en hinderbana. De kom in i huset och skulle fixa ett handfatsstopp, ta ut bullar ur ugnen, köra igång en tvättmaskin och stryka en duk (kan ha varit något mer, och duken kanske inte var med denna gången, men ändå), samtidigt som brandvarnaren tjuter och en bebisdocka börjar gasta. Detta är väl okej, en något överdriven men ändå trolig hemsituation. Killarna jobbar på, och tjejerna + en manlig partner sitter och tittar på och skrattar. En eller två av killarna verkar aldrig ha hållit i en bebis förr, och flera har problem med att få allt gjort. Hur många av tjejerna hade fixat allt? Jag hade definitivt inte gjort det, och tror inte att de hade heller. Jag hade stängt av brandvarnaren, eftersom den förmodligen fick "bebisen" att börja gråta, tagit ut bullarna, och sen plockat upp bebisen. När den lugnat sig, om den lugnar sig kan man tvätta med den på armen, och om den sen lugnar sig så mycket att man kan lägga ner den kan man stryka och börja rota i rör. Men för sjutton!

Andra dagen var värre, och det är egentligen detta jag inte kan komma över. Killarna skulle fixa en romantisk middag/kväll. De skulle laga mat, och köpa presenter. Vem som hade sagt att det är detta som är romantik vet jag inte. Den stackars bögen kunde inte laga mat för fem öre, och var portförbjuden i köket hemma. Ändå skulle han stå där. Suck. Det är väl inte romantiskt att laga mat om det blir oätligt! Köp färdigmat istället! Något som maken hade uppskattat. Sen skulle de duka fint (var det kanske här duken kom in istället?) och komma med en present. De jobbade på, och det var rätt uppenbart att de flesta inte hade en aning om vad *de* tyckte var romantiskt, utan de följde bara ett manus, på något vis. Och jag undrar vem som har skrivit det här manuset. För det var överlag tjejerna som ville "ha mer romantik" i sina liv, killarna verkade strunta i det, och inte förstå vad de menade. Och tjejerna kunde egentligen inte förklara. Eller ville inte, för att "om jag måste be om det är det inte romantiskt längre". Varför är blommor och hemlagad mat romantiskt? Levande ljus istället för lysrör köper jag rakt av - alla är snyggare by candlelight och man ser inte dammet i hörnet och fläcken på duken. En av killarna var jätteduktig och verkade tycka det var kul att fixa lite. Han hade köpt en present, en personlig present som han visste att hon skulle uppskatta. Efteråt intervjuade de tjejerna som fick tycka till och betygsätta deras insats. Den sistnämnde killens tjej sade något i stil med att "det var väl okej, men han kunde faktiskt ha slagit in presenten!" Äh, jag blir bara så knäckt. Nu var det ett bögpar med, som försökte följa samma manus, men de fungerade inte riktigt på samma sätt. Hos de andra var det uppenbart att det skulle vara på ett visst sätt. Tjejerna hade en bild av hur den perfekte maken och den perfekta familjen skulle se ut, och så försökte de leva upp till det. Visst, någon av killarna var en riktigt gris, men på det stora hela verkade det vara sjysta, om än lata killar. Varför var de så fast i vad män gör och vad kvinnor gör, vad som är romantik och inte. Tjejerna verkade inte veta vad de ville egentligen. Förutom att männen skulle ta halva ansvaret av hemmet och dessutom göra det på kvinnornas sätt - annars blev det kritik - plus att de skulle vara romantiska och uppvaktande, plus förmodligen att de skulle sköta alla sysslor som tjejerna inte vill eller kan göra. Brudarna som var med verkade inte ha bytt många bildäck i sina dagar, till exempel.

Det här blev ett lång och pratigt inlägg, och det jag vill ha sagt kommer inte fram ordentligt. Jag vet väl kanske inte själv... En sak vet jag - och det är att hur macho, grabbiga, sviniga de här grabbarna än var, varför skulle de vilja stanna med en brud som bara klagar på dem? Varför vill man leva ihop med en person som tycker man är sämst? Och varför verkar jämställdhet för många tjejer betyda att man delar på traditionella kvinnosysslor medan mannen fortfarande gör de traditionellt manliga? Visst, statistiken säger att kvinnor fortfarande sköter det mesta hemarbetet, och att när man slår ihop lönearbete med hemarbete så jobbar kvinnorna mer än männen. Visst är det så att många traditionellt manliga sysslor kräver lite mer kunskap och erfarenhet, men man kan väl lära sig! Saker är mycket roligare när man gör dem ihop. Det är dötrist att dammsuga eller att byta däck, men det måste göras, och då är det roligare när man hjälps åt. Tycker jag. Är jag extremt naiv nu? Och om jag är det, är det för att jag inte har några barn eller för att jag är flata? Jag säger inte att homoförhållanden per definition är mer jämställda, men vi har i alla fall det försprånget att vi inte är lika fast i normer som dikterar för oss hur kvinnor respektive män är, borde vara. Typ.

12 december 2005

Grrrr

*sträcker ut armarna* "Jag kan skriva. Jag är inte dum. Jag kan skriva. Jag är inte dum." Eller? Detta är liksom inte rätt tillfälle att få skrivkramp och dåligt självförtroende. Det har ju gått bra innan att bara liksom "hitta på" någonting. Det brukar bli okej i slutändan. Men varför måste allt svettas fram och slitas ut ur kroppen? Varför är jag inte smartare och varför skriver jag inte bättre? Och varför har vi ingen julmust hemma? Och vad säger det om mig att jag hux flux kan trycka ur mig två sidors intelligent analys om någonting jag inte förstår?

Dagens ord: postkolonial. Det betyder efterkolonial och används bland annat som en tidsepoksbeteckning. Det finns postkolonial teori och postkolonial litteratur och postkolonial arkeologi. Och jag har ingen aning om vad det innebär.

Nödlösning

Grrrr!!! Jag grejar inte det här! Usch vad jag hatar att inte kunna fixa någonting, att inte förstå, att inte kunna... Men högerspalten ligger där den ligger. Om någon vet hur jag ska få upp den att ligga parallellt med själva bloggtexten kan du väl tala om det för mig. Snälla! Så jag fick dra till med en nödlösning. Med bara två blogginlägg på förstasidan försvinner inte högerspalten alltför långt ner. Inte bra, men bättre.

Men vänta lite. Ser det inte genast bättre ut nu?


10 december 2005

Oh wow

Oh wow!! Jag har fått en kommentar från självaste Lotten Bergman! :-)

Färdigflyttad

Sådär, nu är jag färdigflyttad. Men det blev inte snyggt... :-( Får nog sitta och mecka lite med det här för att det ska bli bra. Precis vad jag behöver - *ännu* en ursäkt för att slippa skriva uppsats!

8 december

Listor och länkar
Jag hade lite tråkigt på en föreläsning häromsistenes och roade mig med att skriva (förstås). Förutom det vanliga skräpet (som kanske ska bli en novellserie så småningom) så skrev jag en lista över intressanta bloggämnen. Och så självklart försvinner det pappret. Såklart! Så nu får jag fundera över något annat att skriva om. Lyckligtvis är mitt huvud sällan tomt, det svåra är att få fason och struktur på tankarna.

Jag har funderat över det är här med stilspår. Min handledare sade att hon hade lärt känna våra olika sätt att skriva så väl den här terminen, att hon nog hade kunnat lista ut vem som skrivit vad även om vi lämnade in anonymt. Hon sade inte nog, förresten, hon var säker på sin sak. Är det så uppenbart? Och har vi olika akademisk stil eller lyser vår personliga stil igenom i allt vi skriver? Om vi hade skrivit varsitt blogginlägg, hade hon kunnat gissa då? Om någon som är van att läsa vad jag skriver trillar över den här bloggen, kan han eller hon gissa min identitet? Inte omöjligt, men... Visst håller jag med om att författare har olika stil, men det ligger ju inte enbart i språket, utan i perspektiv, ämnesval och så vidare. Årets bästa julkalender står Lotten Bergman för. Om ni inte har läst den än, så gör det! (imperativ - är jag bra på ibland...)
http://bergman.typepad.com/lottens_julkalender/
Snacka om att lämna stilspår. Alltid spännande och intressant att försöka härma någon annans stil. En gång för länge sedan läste jag Marcel Proust. Nej, inte hela, och inte självvalt - jag tycker han är rätt trist, om än språkligt intressant (jag gillar imperfekt konjunktiv...). I samma kurs läste jag en annan författare vars namn just nu trillat bort. Mitt ämne för den kreativa uppsatsen var att skriva om Prousts historia (en välavgränsad, specifik bit underintrig) med den andra författarens stil. Det var svårt, men väldigt intressant. Undrar just om jag har den kvar någonstans..? Bra betyg fick jag också. Fast inte så bra som när jag skrev en egen historia och härmade Jean Mauriacs "Le dîner en ville". Men det var förmodligen den roligaste uppgift jag någonsin haft.

Dags att plugga igen, förresten, och läsa och skriva kommentarer till dagens Lotten. Är det någon som på ett enkelt sätt kan förklara vad ett nexusfält är, så lämna en kommentar.

Dagens ord: makrosyntagm
"En text kan analyseras som en sekvens av segment, vilka är internt sammanhållna genom ett nät av syntaktiska relationer och externt avgränsade genom att sådana relationer ej föreligger mellan angränsande segment. Ett sådant segment utgör en syntaktisk helhet som kan kallas makrosyntagm." (Bengt Loman och Nils Jörgensen: Manual för analys och beskrivning av makrosyntagmer)

7 december

Tid och grammatik
Det sägs om vissa människor, oftast äldre, att de lever i det förflutna. Att nutiden, verkligheten är för deprimerande och grå, att dåtiden både var och är bättre. Yngre människor däremot lever ofta i framtiden. De drömmer om vuxenlivet och vad de ska göra med det och av det. Betyder detta att det finns en idealisk ålder? Vad är då den? Allt mellan tjugo och femtio? Eller livet runt de trettio? Tänk vad alla politiker hade varit lyckliga om alla undersåtar hade varit färdigutbildade, arbetsföra, friska och lyckliga. Men hade vi det? Varit lyckliga alltså... "Lev i nuet" säger man, vem nu man är. Det verkar inte som om vi är så bra på det. Själv försöker jag, men det går inte så bra. När jag är full av tillförsikt och ser framtiden an med glädje och självförtroende lever jag i futurum exaktum, vid alla andra tillfällen (det vill säga för det mesta) så är jag nog snarare presens konjunktiv. Är inte det en bra lära-känna-varandra-fråga? Om du vore en verbform, vilken skulle det vara? Undrar hur många som hade tittat konstigt på mig och skakat på huvudet...

För övrigt sade min handledare till mig igår att jag är en bra stilist, för bra för att nedlåta mig till att driva min text framåt med hjälp av frågor, retoriska och andra. Lyssnade jag på henne? Det kan du ge dig den på - alla frågor i hela texten försvann. Så jag tar igen det här istället. Är det det som är bloggfunktionen? Att vara slasktratt för tankar och vändningar som inte platsar någon annanstans?

6 december

Mera bilder
"Bakom bilden av idolen så gömmer ju sig en människa" kommenterade Aniara. Jo, så är det ju säkert. Alla människor, eller de flesta i alla fall, har en "presentationsbild", en eller flera delar de väljer att visa upp för omvärlden, och sen flera delar som undertrycks, som göms undan. Är människan den kompletta enhet som döljer sig bakom idolen, bakom skenbilden? Men om man ständigt och jämt visar upp en och samma idolsida av sig själv, finns det inte en risk att människan bakom krymper ihop av att aldrig få komma ut och lufta sig, av att ligga där och vara bortglömd, bortgömd? Man blir den man låtsas vara, helt enkelt

22 november

Ikoner och idoler
Var är skillnaden mellan en ikon och en idol? Är det så att en ikon är en avbildning av ett helgon medan en idol är en avgudabild? Om en idol är en bild, till och med en bild som leder på villovägar, är det då inte rätt intressant hur ordet används idag? En idol, med dagens betydelse och innebörd borde fortfarande vara en bild. Är det den bild idolen själv vill skapa av sig själv, själv vill visa, eller är det den bild någon annan presenterar? Kan man inte vara en människa när man är en idol? Egentligen inte. Det finns, eller borde finnas en människa bakom idolen, men idolen i sig är inte mänsklig. Typ. Alltså är det rätt ironiskt när folk (jag älskar såna generiska uttryck) hävdar att 'idoler är vanliga människor, precis som du och jag'. Det borde ju i så fall vara omöjligt. Eller en contradiction in terms, som de säger...

Och är den religiösa aspekten kvar i ordet ikon? Som i 'Che Guevara är en ikon för vänstern'. I så fall är ju det lika ironiskt.

Det är ju roligt att ord utvecklas, att nya kommer till och gamla förändras, men ibland undrar jag om vi har koll på vad vi egentligen säger...

31 oktober

Trist
Det händer mest bara tråkiga saker bland mina nätvänner och -bekanta just nu. Visserligen på olika nivåer, men ändå. Dödsfall och missfall, arbetslöshet och misslyckade inseminationer... Det är den stora nackdelen med vänner i cyberspace - det är så mycket svårare att krama dem när de behöver det. Uppmuntrande och stöttande mejl i all ära, men en virtuell kram är inte detsamma som en riktig. Trots allt. Är det det som skiljer de olika verkligheterna åt?

28 oktober

Sinne utan svek
Läste "Sinne utan svek" igår. En belöning för att jag trots allt varit lite duktig framför datorn. Och nu kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker. Inget ovanligt, i och för sig... Men... Boken var lättläst, och spännande. Flator, religion och mord, det låter som en bok för mig. Baksidestexten var dålig, men det kan jag ha överseende med - det är svårare att skriva en bra baksidestext än att skriva en bra bok. Personerna kändes... Jag lärde inte känna dem tillräckligt, på något vis. Nu har polisen varit med i tidigare böcker, så jag kanske ska läsa dem också, så kanske jag kan få ett grepp om henne i alla fall. Den mest intressanta karaktären var definitivt prästen. Jag skulle gärna vilja veta mer om henne. Kanske en bok med Elisabet som huvudperson..? Deckarhistorien var bra och spännande, men kärlekshistorien mest larvig och förutsägbar. Jag fick lite intrycket av att författaren hemfaller åt en fördom som många heterosexuella kvinnor (framförallt, men inte enbart) har om flator; att allt är så mycket gulligare. Att en lesbisk kärleksrelation per definition är mer romantisk, sötare, gulligare, mjukare, oskuldsfullare på något vis. Som min kära fru sade igår - de skulle behöva en dos av Shane i L-word. Hon skulle förstöra den fördomen på två minuter!

27 oktober

Sydsvenskan
I Sydsvenskan ges uppgiften att när Sifo förra året frågade 1000 personer om homosexuella ska få gifta sig i kyrkan så svarade 59% ja. Vad sjutton hade jag svarat? Egentligen tycker jag ju nej, eftersom jag inte tycker att någon ska gifta sig i kyrkan, men det kan jag ju inte säga när Sifo ringer. Jag är så kass på enkäter och undersökningar - frågorna är alltid felställda och tvetydiga. Tycker jag...

Att jag är mot kyrkliga äktenskap handlar inte om homo/hetero-problematiken. Jag kan bara inte acceptera att en religiös ceremoni har konsekvenser i det "civila". Kyrkan är skild från staten, alltså borde inte kyrkan ha auktoritet att påverka en individs status i samhället. Så enkelt är det för mig. Om folk sen vill ha ett religiöst bröllop *också* så tänker inte jag lägga mig i det. Ge Gud det som tillhör Gud, och kejsaren det som tillhör kejsaren. Eller?

Och så det här med ord igen. Jag har märkt att Sydsvenskan överlag skriver "bögar och lesbiska". Undrar vad som ligger bakom det ställningstagandet. Är "flata" ett för problematiskt ord fortfarande medan "bög" är helt rumsrent? Jag tycker att det naturliga vore att skriva antingen "homosexuella män och lesbiska kvinnor" (vilket säkert är för långt...) eller "bögar och flator". Till skillnad från engelska och franska, så är lesbisk endast ett adjektiv på svenska.

KG Abramsson har fått lite nyhetstid på sistone när han nu motsätter sig könsneutrala äktenskap, kyrklig välsignelse för homosexuella, och så vitt jag förstår även partnerskapslagen. Okej att han har en åsikt, men att försvara den åsikten med "det känns i magen att det är fel"... Så säger bara en man som inte har ett enda argument för att backa upp sitt ställningstagande. Fast det är klart, det hade han ju. Hur kan man sitta i teve och säga att anledningen till att han är emot att homosar skulle få gifta sig är att äktenskapets syfte och funktion är att skaffa och uppfostra barn. Och det vet ju alla hur det är med homosexuella... Vad menar han? Att homosexuella inte har barn? Ursäkta mig, men vilken verklighet har han levt i de senaste åren?

25 oktober

Ord som betyder
Betyder vissa ord mer än andra? Såklart. Men ibland betyder förstås det som inte sägs mer än det som sägs. Hur saker sägs är viktigare än det faktiska innehållet. Eller? Och hur ska jag hantera betydelseglidningar? Hur mycket uppfattar man egentligen av detta? Tänker läsaren i allmänhet på huruvida det står "knappt en kilometer till busshållplatsen" eller "nästan en kilometer" i husannonsen? Får man olika känslor för huset, eller är det bara överambitiösa överliggare i nordiska språk och/eller lingvistik som ens lägger märke till det?

Hur ska jag kunna hitta sånt på franska, när jag tycker det är svårt nog på svenska? Visst märker även jag om IRA betecknas som terrorister eller frihetskämpar i en viss text, och visst begriper även jag vad skillnaden är. Men mer subtila grejor... Är jag intelligent nog att uppfatta dem?

18 oktober

Suck
Aningslös, hopplös, maktlös, medellös, meningslös, rastlös, svarslös, sömnlös, tröstlös, värdelös...

17 oktober

Vad pratar vi om egentligen?
Jag undrar ibland hur vi kan förstå varandra... Ord som alla använder kan betyda så många olika saker. Jag har suttit i många diskussioner, och efter ett tag insett att vi pratar förbi varandra, att vi använder samma ord på olika sätt. Hur ska man göra? Definiera alla ord innan man börjar prata? Om det är så här svårt när man har samma modersmål, samma kön, ungefär samma ålder, ungefär samma uppväxtort, hur svårt är det då inte om detta ändras? Ju längre bort ifrån varandra man är, desto mer olika är ens referensramar, och desto svårare borde man ha för att förstå varandra. Är det konstigt att det blir missförstånd mellan människor? Är det konstigt att det är svårt att översätta?

Som riksdagsdebatten inför lagen om assisterad befruktning. Tasso Stafilidis ber moderaternas Carl-Axel Roslund om en definition av den "papparoll" han är så angelägen om att bevara, och säger att han inte anser att den finns. Detta gör Roslund fruktansvärt upprörd, men han kan fortfarande inte definiera den. För honom är det så självklart vad papparollen är, och det är obegripligt att Tasso ifrågasätter det. Jag förstår Tasso - jag vet inte heller vad papparollen är, men samtidigt fattar jag varför moderaten blir upprörd. För honom måste detta vara hela homokonspirationen uttryckt.

Jag undrar hur många diskussioner som förs så här. På ytan pratar vi om samma sak, men så fort vi börjar fundera över vad vi egentligen diskuterar, så visar det sig att vi har så totalt olika utgångspunkter att vi aldrig kommer att komma fram till något. Kommer vi någonsin att förstå varandra??

15 oktober

Tankar
Tankar är som spindelväv... Om man drar i dem för hårt, så går de av och leder ingenstans. Ibland snärjer man in sig totalt, och allting klibbar ihop i en enda röra. Då gäller det att hitta den där enda tråden som går att gå på, den enda vägen som leder ut, och inte djupare in i fördärvet. Men hur ska man veta vilken tråd som är klibbig och vilken som inte är det om man inte går på dem? Och då är man redan fast...

14 oktober

Varför tror folk förresten att de är vidsynta när de säger saker som: "Men det gör ingen skillnad." "Men det spelar ingen roll." "Men jag tycker om dig i alla fall." "Men jag ser inte ens vem som har vilken hudfärg." Klart att det spelar roll! Att säga att det inte gör det är att förneka att diskriminering existerar. Dessutom formas alla människor efter sina upplevelser, och hur man upplever en situation eller en händelse avgörs av ens position. Den positionen avgörs i sin tur i mångt och mycket av just kön, klass, etnicitet, och en mängd liknade faktorer. Varför är det fult att vara annorlunda?

13 oktober

Manshatarflator
Folk som tror att flator är manshatare har aldrig tillbringat en lunchrast i personalrummet på en kvinnodominerad arbetsplats. Så mycket galla som sju heterosexuella kvinnor i grupp kan spy över män kan inte Sveriges alla flator tillsammans få ihop till. På sätt och vis är det inte så konstigt - de har mycket mer kontakt med män än vad jag har, och mer personlig kontakt, vilket kanske gör att de har större anledning än vad jag har. Men ändå. Så mycket klagande, gnällande och gnatande över män, och över mannen därhemma. Folk som avskyr blondinskämt kan häva ur sig precis likadana skämt om män. Och jag fattar inte allt det här gnället om hemmasituationen. Min man gör inte det, kan inte det, orkar inte det... Men gör någonting åt det då! Istället för att sitta och söka sympati hos dina väninnor. Eller är det så heterosexuella kvinnor umgås? Genom att jämföra fel och brister hos sina män? Vad är i så fall syftet? Att få sympati och inse att man inte är ensam? Eller att få bekräftelse på att man kanske inte har det så illa i alla fall? Jag förstår inte. Men det är så mycket jag inte förstår... Jag har i alla fall inte träffat på en enda flata, eller en enda bög för den delen, som pratar om sin partner på samma sätt som de flesta (givetvis inte alla) heterosexuella kvinnor. Dessutom verkar det vara en gruppgrej. Kan det vara det? Gruppidentifikation?

12 oktober

Som vanligt
borde jag plugga, och som vanligt händer det inte mycket. Jag minns i dramakursen i USA, när vi skulle välja ett ord att beskriva varje person med. Mitt blev "procrastination". Kände de mig väl, eller? Tänk om man kunde vara en sån där ordentlig person som får allting gjort i tid, och det blir bra. En som kommer ihåg och klarar av. Istället för att sitta här i soffan och surfa och lyssna på samtalen som pågår inne i mitt huvud. Om det ändå vore något intressant de talade om, något som man kunde skriva ner och utveckla och få en bok av... Nej, bara strunt pratar de, hela tiden. Och mest strunt skriver jag här. Är det de som pratar genom mig? Ibland känns det som om fingrarna skriver av sig själva, utan att hjärnan är med. Är det då ändå jag som skriver, jag som tänker, jag som bestämmer? Mitt undermedvetna? Eller någon av alla de personer som tillsammans bildar mitt jag? Kan de existera oberoende av varandra, och oberoende av superegot? Har vissa människor en mer hierarkisk struktur bland sina personligheter än andra? Mer kontroll över dem? Så långt att det inte är skilda personer, utan mer fasetter av samma hela kompletta person? Är jaget summan av alla personer, eller är jaget fångvaktaren?

9 oktober

Om blickar kunde...
Jag funderar så mycket över det här med blicken. Var den fastnar, hur den fungerar. Vad ligger det i en blick? Den expatrierade väninnan och jag satt och diskuterade kvinnor. Hon tittar nämligen också, och tycker att vissa kvinnor är snyggare än andra. Förstås. Men hävdar att det inte finns något sexuellt i blicken. Gör det det för mig? Hon tittar tydligen på män på ett sätt och på kvinnor på ett annat. Vilket låter helt normalt och oproblematiskt. Men jag tittar nästan inte alls på män. Lägger inte märke till dem, tycker att de flesta ser mer eller mindre likadana ut. De är i stort sett ointressanta. Tills det att de har bevisat sig vara intressanta när jag väl har börjat prata med dem...

Och attraktion. Hur funkar det egentligen? Hur kommer det sig att man lägger märke till vissa människor men inte andra. Om jag ställer upp alla kvinnor jag varit attraherad av så hade det varit ganska svårt att se ett mönster. Eller, inga korta, alltför smala blondiner. Det är väl den enda typen som inte är representerad. Uppenbarligen har det inte med utseende att göra. Men vad är det då? Energi? Humor? Eller är det så som vissa forskare hävdar att det har med doften att göra? Forskarna hävdar i och för sig att det har med fortplantning att göra - att man på något vis kan dofta sig till vem som man får livskraftigast barn ihop med. Heteronormativt som vanligt. Innebär detta att homosar inte attraheras på samma sätt? Eller att vårt luktsinne är queer även det, och inte fattar att det inte funkar?

30 september

Jag undrar
Folk (så generiskt och bra) frågar ibland någonting i stil med "Men hur vet du att det är sant?" när jag refererar till mina internetvänner och bloggar jag läser. Att vad är sant? Jo, det de säger, det de berättar om sig själva och sina liv. Det vet jag inte. Men spelar det någon roll? Om jag läser en rolig blogg av en kvinna som berättar om sitt fallfärdiga hus, sin tankspridda man och sina tre vilda men underbara barn, så spelar det väl ingen roll om författaren i själva verket är en ensamstående bög i centrala Malmö? Bloggen är ju lika rolig för det. Om jag mejlar och chattar med någon som ger mig ett fantastiskt tankeutbyte, spelar det då någon roll vem denna person "egentligen" är? Kön, ålder, etnicitet, spelar något av detta någon roll när vi diskuterar livet och gud och kärleken? "Lie in order to tell the truth" lyder en författarparoll. Men vad är att ljuga, och vad är sanningen? Egentligen. Finns det någon sanning? Och finns det en verklighet? Är jag sådan som andra ser mig, eller sådan som jag ser mig själv? Om jag anstränger mig för att försöka vara någon annan, blir jag inte sådan då? Fördelen med internet är att man kan välja vilka sidor av sig själv man vill presentera - vilket gör att bilden kan bli endimensionell, men den är ju lika verklig. Kan den vara verkligare? Kan det vara så att det man presenterar av sig själv när man kan välja vilka sidor man visar vara det som är själva kärnan hos en person? Det man får när allt oväsentligt skalas bort?

26 september

Alltså
Alltså - att det ska vara så fruktansvärt svårt att få någonting vettigt gjort! Jag är så lack just nu - på mig själv, på det jag ska skriva, på livet i allmänhet. Helgen har varit ganska sugig, på det stora hela. Träffade snygga Doose och söta Snobbe, och det är ju alltid trevligt, men annars hände inte mycket kul alls.

Och det här med humor... Det blev pinsamt tydligt i lördags att vi inte alls skrattar åt samma saker. Och oftast är det jag som inte förstår, eller som skrattar åt saker ingen annan tycker är roligt. Hur många gånger har jag inte varit den enda i hela salongen, bio eller teater, som skrattar åt någonting? Folk tycker jag är knäpp! Eller emellanåt trist - när jag inte fattar det roliga. Undrar om det är något fel på min hjärna? Ibland verkar den inte göra samma kopplingar som alla andra - som om att sladdarna i den går fel på något vis, att jag inte gör samma associationer som andra. Hmmm...
Som den här reklamen (jag är urusel på att komma ihåg reklam, och ännu värre på att förstå den, för att inte tala om att minnas *vad* reklamen var för...) för ett tag sedan - man får se typ ett vinglas och det röda vinet som hälls i, en kaffekopp med rykande varmt kaffe, en båt som tjäras... Jag förstod ingenting. Visst, det var artsy bilder och så, men. Min kära ryckte ut som vanligt, och förklarade. Det var meningen att man skulle känna doften av vinet, kaffet och tjäran när man såg bilderna. Synen skulle trigga luktsinnet och doftminnen. Det funkade inte på mig, kan jag säga. På sätt och vis funkade ju reklamen, eftersom jag minns den, men jag har ingen aning om vad produkten var. Och jag kanske minns den just för att vi diskuterade den... Uppenbarligen är jag inte riktigt normal. Men å andra sidan, det har jag heller aldrig gjort anspråk på. Jag trodde bara någonstans att det skulle vara på ett lite mer radikalt och intressant vis. Som det kan bli.

Vi (här att förstå som min kära - jag tittade mest på) kopplade in motorvärmaren i helgen. Och svor. Jag tror att jag är som ett gammalt hus. Alla trådarna finns i sladden som de ska, men de är felmärkta, och man kan inte vara riktigt säker på vart de leder, och vilka som ska snurras ihop med vilka. Jordtråden är lite skör, så om man kladdar för mycket med den så tappar jag verklighetsuppfattningen. Jag tror däremot inte att det går att dra om elen i min hjärna, så jag får väl bara lära mig att stå ut med att jag inte riktigt kan veta hur det funkar - bara att det inte funkar som i nya hus (och vanliga människor).

24 september

Är jag en riktig människa?
Jag måste ju vara en cyborg. En så stor del av mitt liv och mitt medvetande och mitt minne finns ju i datorn. Eller i mobiltelefonen... Och om mitt medvetande finns i cyberspace, så borde ju andras medvetanden också finnas där. Och då är allas medvetanden sammankopplade. Eller? Gör detta att vi har ett gemensamt undermedvetet också? Är vårt kollektiva undermedvetande mer kollektivt numera? Är vi mer demokratiska då? Eller har detta bara tillfört världen ännu en hierarkisk ordning mellan de som är uppkopplade och de som inte är det? Jag bloggar - alltså finns jag. Men de som inte bloggar då? Är man fortfarande en riktig person även om man inte finns på internet? Det är mänskligt att vilja få bekräftelse, men om det är den icke-mänskliga delen av en, det vill säga det som finns i cyberspace, som får mest bekräftelse, blir inte den delen större då, och den andra delen mindre och mindre viktig?

23 september

Suck
"Homosexuella är mer sexfixerade än heterosexuella.
FEL. Sex är mer framträdande i mäns relationer än i kvinnors. Detta blir tydligt hos bögar. Skillnaden mellan mäns och kvinnors sexualitet är alltså större än skillnaden mellan homosexuellas och heterosexuellas sexualitet."

Vilka citat man kan hitta när man är ute och surfar... Vem som hävdar detta? Jo, RFSL! Jag skojar inte. Är det verkligen såhär? Är kvinnornas roll i heterosexuella förhållanden att tämja mannens sexlust? Betyder detta att flator aldrig har sex? Att bögar inte gör något annat? Nog för att RFSL inte precis är kända för sitt genusperspektiv, men att det var så tydligt?

Nu ska jag ta mig i kragen och få lite gjort (brukstextanalys och tvätt)... Rena kläder måste man ha - och det skadar väl inte att få skrivet lite på det där som förhoppningsvis en gång ska bli en uppsats.

22 september

Plugga? Jag?
Fast det här var nog ingen bra idé ändå, har jag en känsla av... Ännu en sak som är roligare än och distraherar mig från det jag egentligen borde göra. Hmmm, undrar just om man kan göra textanalyser och diskursanalyser av bloggar? Det borde ju vara jätteintressant.
Hmmm... Det här var ju roligt. Att knacka lite kod på ett begränsat och kontrollerat sätt. Lagom svårt för mig, ungefär. Jag stannar nog här och leker ett tag. Jag är rätt förtjust i min andra blogg, så jag kanske importerar texterna hit om jag ska stanna här.

09 december 2005

Jag har ju egentligen redan en blogg på annat ställe. Testar nog mest för att se vilket format jag gillar bäst. Knäppt, kanske. Skulle kanske valt ett annat namn, för att blogga om andra saker? Vi får se...