7 december

Tid och grammatik
Det sägs om vissa människor, oftast äldre, att de lever i det förflutna. Att nutiden, verkligheten är för deprimerande och grå, att dåtiden både var och är bättre. Yngre människor däremot lever ofta i framtiden. De drömmer om vuxenlivet och vad de ska göra med det och av det. Betyder detta att det finns en idealisk ålder? Vad är då den? Allt mellan tjugo och femtio? Eller livet runt de trettio? Tänk vad alla politiker hade varit lyckliga om alla undersåtar hade varit färdigutbildade, arbetsföra, friska och lyckliga. Men hade vi det? Varit lyckliga alltså... "Lev i nuet" säger man, vem nu man är. Det verkar inte som om vi är så bra på det. Själv försöker jag, men det går inte så bra. När jag är full av tillförsikt och ser framtiden an med glädje och självförtroende lever jag i futurum exaktum, vid alla andra tillfällen (det vill säga för det mesta) så är jag nog snarare presens konjunktiv. Är inte det en bra lära-känna-varandra-fråga? Om du vore en verbform, vilken skulle det vara? Undrar hur många som hade tittat konstigt på mig och skakat på huvudet...

För övrigt sade min handledare till mig igår att jag är en bra stilist, för bra för att nedlåta mig till att driva min text framåt med hjälp av frågor, retoriska och andra. Lyssnade jag på henne? Det kan du ge dig den på - alla frågor i hela texten försvann. Så jag tar igen det här istället. Är det det som är bloggfunktionen? Att vara slasktratt för tankar och vändningar som inte platsar någon annanstans?