28 oktober

Sinne utan svek
Läste "Sinne utan svek" igår. En belöning för att jag trots allt varit lite duktig framför datorn. Och nu kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker. Inget ovanligt, i och för sig... Men... Boken var lättläst, och spännande. Flator, religion och mord, det låter som en bok för mig. Baksidestexten var dålig, men det kan jag ha överseende med - det är svårare att skriva en bra baksidestext än att skriva en bra bok. Personerna kändes... Jag lärde inte känna dem tillräckligt, på något vis. Nu har polisen varit med i tidigare böcker, så jag kanske ska läsa dem också, så kanske jag kan få ett grepp om henne i alla fall. Den mest intressanta karaktären var definitivt prästen. Jag skulle gärna vilja veta mer om henne. Kanske en bok med Elisabet som huvudperson..? Deckarhistorien var bra och spännande, men kärlekshistorien mest larvig och förutsägbar. Jag fick lite intrycket av att författaren hemfaller åt en fördom som många heterosexuella kvinnor (framförallt, men inte enbart) har om flator; att allt är så mycket gulligare. Att en lesbisk kärleksrelation per definition är mer romantisk, sötare, gulligare, mjukare, oskuldsfullare på något vis. Som min kära fru sade igår - de skulle behöva en dos av Shane i L-word. Hon skulle förstöra den fördomen på två minuter!