När dag och natt är lika långa ligger det något magiskt i luften. När natten är som längst är det osäkert om morgonen någonsin kommer och när natten knappast finns vet man inte vem som är ute och rör på sig.
31 maj 2006
À la recherche des mémoires perdues
Marcel Proust färdades till sin barndoms Normandie med hjälp av doften och smaken av en madeleine doppad i te. Är det inte konstigt vilka associationer dofter ger - hur tydligt vissa dofter är sammankopplade med en person eller plats? Min faster är Niveakräm och liljekonvaljer. Min morfar är en nyoljad dörr. Paris är nybakade baguetter och rostade kastanjer, men framför allt lukten av värmeutsläppen från tunnelbanan. Man går längs en gata och helt plötsligt känner man den där distinkta lukten av värme, avgaser, olja, och en massa annat, och då vet man utan tvekan att man är i just Paris. Normandie är förstås cider, calvados och camembert, men en doft förflyttar mig bättre än någonting annat till mina somrars Normandie. Och det blev så tydligt igår, när jag gjorde just moules marinières till förrätt. Musslor, saltvatten, lök och vitt vin - och helt plötsligt satt jag på en restaurang i Arromanches. Vitt bröd med senap till, och ett glas kallt vitt vin. Himmelriket!
Långhelgen är över och en buffertmåndag utan bloggning likaså. Känns skönt att komma igång igen!
Söndagen var trevlig. Det var examensdags på valpkursen, och regnet öste ner. Så vi tryckte in oss, nio valpar av varierande storlek med husse eller matte, plus extra människor i form av respektive, barn, vänner och annat löst folk, i klubbhuset istället. Där blev det först tipspromenad bland stolar och människoben. Varannan fråga var teori, varannan var praktik. Vi fick visa sitt och sitt kvar, ligg och ligg kvar, stanna, kontakt, inkallning och förbud. Under hela tiden var hunden kopplad, med det vanliga kopplet utbytt mot ett plastband. Vanliga band till de stora hundarna, smala band till de små. Efteråt räknades förstås hur många gånger bandet gått sönder. Lennon var jätteduktig! En knut hade vi på bandet. Han gick bort från mig, och när jag ropade in honom gick han på fel sida ett stolsben och innan någon av oss hunnit fatta gick bandet av. Alla de praktiska övningarna klarade han galant, med extra beröm på förbudsövningen. Kursledaren rullade iväg en boll, han satte efter, men stannade så fort att han fick sladd när jag sade nej. På teorifrågorna hade vi ett fel - pinsamt nog gällde frågan mellan vilka datum det är koppeltvång. Vi missade med två veckor...
Efteråt tog alla fika och slog sig ner vid borden. En och en fick vi gå fram och visa en konst vi övat in. Tre stycken rullade runt. Någon bugade. En stilig schapendoes satt fint, amstaffen kröp, minstingen Totte spelade piano. Och Lennon dansade. Alla var så duktiga!
Sedan var det diplom- och prisutdelning. Lennon och jag kom på delad förstaplats för tipspromenaden och fick en plakett. Totte vann charmpris. Alla hundarna fick varsin godispåse och alla förarna fick varsitt diplom.
I sommar ska vi träna ännu mer på att gå i koppel - Lennon vill fortfarande gärna dra. Och på allt vi har lärt oss, förstås. Fortsättningskursen börjar i slutet av augusti, och det kommer att bli jobbigt! Men kul, förstås.
Disclaimer: Detta är en gnällblogg! Consider this a warning.
Jag tog examen i januari, och är sedan dess arbetslös/arbetssökande/arbetsfri, med långtgående planer på ett eget företag. Under tiden får jag a-kassa. Men jag har jobbat för mycket, så jag får bara hälften av grundbeloppet. Nu erbjuder arbetsförmedlingen mig ett starta eget-bidrag - samma summa som min a-kassa i sex månader. Men eftersom de inte tror att jag kommer att tjäna så mycket det första halvåret så får jag bara halvt bidrag. Logik! Jag har jobbat för mycket och tjänar för lite, så därför får jag bara en fjärdedel av lägstabeloppet. Jag är tacksam för det lilla - alla pengar är bra pengar, men 1500 kronor i månaden kommer man inte så himla långt på...
Då var det dags för nästa del i bloggserien, och jag börjar väl som vanligt från början.
Lucille Frances Ryan föddes den 29 mars 1968 (och är därmed hittills näst yngst i den här serien) i Mt Albert, Auckland, New Zealand. Hon har fem bröder och en syster, och har tidigare arbetat bland annat som guldgrävare. Hon läste musik i Auckland där hon sjöng opera- och jazzmusik, samt spelade violin.
1987 gifte hon sig med Gary Lawless och ett år senare föddes dottern Daisy. 1991 kom hon till Canada där hon gick på scenskola i Vancouver och 1995 skilde hon sig.
Hon har varit med i bland annat Boogeyman, Euro Trip och Spiderman, och gjort gästframträdanden i bland annat X-Files, Just Shoot Me, Simpsons och Battlestar Galactica.
Mest känd är hon dock för rollen som den svarthåriga, coola krigarprinsessan. Xena dök upp för första gången som en biroll i Hercules: The Legendary Journeys, men fick snart en egen serie. I sex säsonger reste Xena och hennes blonda sidekick, the Battling Bard, Gabrielle, runt i Grekland och världen och hjälpte folk. Allt Xena ville var att göra bot för sitt förflutna som warlord och Gabrielle hjälpte henne att inse hur mycket hon faktiskt kunde göra.
Serien är riktigt campy. Tyvärr är den alldeles för ojämn. Vissa avsnitt är genialiska, andra riktiga bottennapp. Kontinuiteten är inte heller den bästa. Jämfört med till exempel underbara fantastiska Buffy the Vampire Slayer är Xena mest en rad avsnitt på varandra utan större sammanhang. Och visst är Lucy Lawless vacker, men luggen och det svarta håret är inte smickrande!
1998 gifte hon sig med Rob Tapert som producerade Xena. Julius Robert Bay föddes 1999 och Judah Miro 2002.
Allra bäst är hon i Discovery-serien Warrior Women. En dokumentärserie med Lucy Lawless som programledare och presentatör där varje avsnitt är ägnat en "krigarkvinna". Först ut är Jeanne d'Arc. Sista och bästa avsnittet handlar om Boudica. Lucy Lawless får vara sig själv, med sin egen hårfärg och sin egen härliga dialekt. Hon är smart och rolig och snygg. Serien i sig är underhållande och lärorik. Näst bäst efter Lucy Lawless är Manda Scott, författaren, som dyker upp i sista avsnittet för att berätta om Boudica och livet i Britannien.
Vet inte riktigt var jag ska börja idag. Karneval. Da Vinci-koden. Hockey. Nej, jag bara skojar om det sista.
Men vi var alltså och såg da Vinci-koden i helgen. Boken var underhållande, men om någon undrar varför jag så gärna ville se filmen så finns svaret här. Jag hade inte läst några recensioner, men har förstått att de inte var så lysande. Filmen var helt okej. Det värsta var grabbarna framför mig som satt och pratade i mobilen och skickade sms under hela filmen.
Jag gillade fotot, regin, tillbakablickarna och den pedagogiskt använda datatekniken. Jag gillade inte manuset. Skådespelarna var okej (Jean Reno var bäst) och dialogen dålig.
Att man måste plocka bort saker ur en lång roman för att det inte ska bli en evighetsfilm, det förstår jag, men varför måste man lägga till grejor? Det är bara dumt och onödigt. Förändring för förändringens skull är det väl ingen poäng med.
Herr professor symbolexpert visste plötsligt inte mycket, och reducerades från en tänkande, kunnig, rationell varelse till en religiös man som till varje pris ska förklara och försvara sin tro. Mademoiselle högutbildad kryptolog visste plötsligt ännu mindre, och blev till en okunnig, nästan onödig, platt och trist karaktär. Ingenting kunde hon och ingenting gjorde hon. Larvigt. (Men visst var hon snygg!!!)
Sen retar jag mig på detaljer som är felaktiga eller som saknar en behövlig förklaring. Bois de Boulogne börjar *inte* vid Triumfbågen! Varför kör parisiska Sophie en bil som har registreringsskyltar från Morbihan i Bretagne?
Och vad gäller karnevalståget - var inte det tråkigare än någonsin? Eller är jag elak nu...?
Det är så lärorikt att blogga! Den Blyga har undervisat om hägg och forsythia och pappaledighet. Sentenser har diskuterat könsroller och teveprogram. Magnus, Exilmamman och Parisbarnens mamma berättar om tvåspråkighet och livet som utlandssvensk. Elisabets fönster är kanske mer vackra och intressanta än lärorika, men ger ändå massor av tankar. Helena har berättat mer om galgar än jag trodde det fanns att veta. Nu har jag säkert glömt flera bloggare, och jag ber om ursäkt! Men så är det ju Lotten då. Ord och grammatik i bloggen. Litteratur i ojulkalendern. Trevligt, intressant och lärorikt. Men så igår då. Vad händer? Jo, hon får för sig att blogga om fotboll. Och helt plötsligt vet jag vad Champions League är, vilka lag som spelade finalen och vilket som vann. Jag vet vad en benparad är. Jag har någorlunda koll på a-lag, b-lag och c-lag och vad skillnaden är. Jag är helt förundrad över mig själv!
Men så började jag förstås fundera. Och det är sällan nyttigt... Hur vet man vilket lag man håller på? Jag läste Isobels blogg för första gången igår och insåg hur otroligt viktigt det är. Hur passionerat förhållandet till laget är. Och jag förstår inte riktigt. Som sagt - hur vet man? Bestämmer man sig en dag för att just det där laget ska jag heja på, och så gör man det? Är det en spelare man fastnar för och följer (för visst flyttar de runt...?) eller gör man som sina föräldrar eller den där coola killen i 9c? Hemma är det väl kanske lättare att förhålla sig känslomässigt till någonting, men utomlands? Ni som vet kan väl berätta och dela med er.
Och för att återknyta till diskussionen om drömmar - inatt var Magnus hemma hos mig och hjälpte till att plantera krusbärsbuskar...
Tack så mycket för alla grattiskommentarer! :-) Galna hustrun är mycket riktigt kräfta, sentenser. Born on the fourth of July, no less. Hurså? Och anledningen till att hon var uppe så tidigt, Magnus, är att hon brukar gå upp så dags. Jag brukar ligga och dra mig till halv sex eller så. Nu hade hon tagit ledigt, men vi åt frukost i vanlig tid i alla fall. Hon ville väl överraska mig. Cecilia - har Lotten *uppmanat* dig att gratta mig? :-) Nog för att hon brukar kunna peka med hela handen, men...
Dagen var bra. Solen sken men det var inte alltför varmt. Hundar och vattenflaskor lastades in i bilen och vi gav oss iväg. Tyvärr fick jag inte med mig kameran så ni får klara er utan bildbevis. Första anhalten var Ystad. Vi tittade på hus och gränder och folk och båtar. Därifrån körde vi kustvägen förbi Kåseberga. Vi körde inte ner till hamnen - det får bli en egen utflykt senare i vår, som traditionen bjuder. Vi stannade däremot till vid havet i Löderup. Stora hunden ville så gärna bada, men en blöt och sandig hund var inte vad vi ville ha i baksätet resten av dagen... Vi var ner vid hamnen i Skillinge och tittade på en jättefin tvåmastare och körde sedan genom Brantevik på väg till Simrishamn. Dit får vi nog återkomma - hade kunnat tillbringa mer tid där. Hamnen var jättefin och påminde på något konstigt vis om hamnen i Honfleur. Sedan körde vi genom Baskemölla och upp till Stenshuvud. Båda hundarna tyckte det var roligt att gå i skogen och klättra på stenarna. Stora hunden har varit med till Kullaberg ett par gånger och älskar att hoppa mellan stenar och klippor. Södra huvudet hade fin utsikt, östra bättre och från norra huvudet var det helt fantastiskt. Jag har inte varit där sedan jag var liten. När vi hade kommit ner stannade vi till och drack päronsoda och åt småkakor på Café Annorlunda tillsammans med en busslast småländska pensionärer. Vi hann också med att besöka Kungagraven i Kivik innan vi åkte hem genom Brösarps backar. En härlig och rolig dag.
Nästa utflykt kommer nog att bli till Sofiero när rhododendron blommar.
Jag gör som Magnus gjorde igår och annonserar vitt och brett (för alla mina trettiotvå läsare ;-) ) att det är min födelsedag idag. Grattis till mig! Och precis som Magnus funderar jag ju lite över vad en födelsedag innebär. Vad är det man firar egentligen? Att man finns och existerar? Att man har överlevt ett år till? Att man är ett år äldre och ett år visare? Det blir ingen tårta idag, men det blev frukost på sängen och paketöppning. Min galna fru hade tagit ledigt idag, men väckte mig ändå med sång kvart över fem. Sen somnade vi förvisso om ett tag...
Dagen ska tillbringas på vilda äventyr, men jag tittar kanske in till er en stund i kväll igen. Annars ses vi imorrn, då det bland annat kommer ett nytt avsnitt i bloggserien. À demain!
Den nittonde april skrev Helena om bokcirklar. Jag har funderat över fenomenet sedan dess. Jag har varit med i tre olika försök till bokcirklar som kollapsade efter första eller andra boken. Det var i och för sig ett tag sedan, men ändå... "Alla" andra får det ju att funka. Är det mig det är fel på? Eller var det studentlivet som omöjliggjorde det hela? Nåja, det är inte det jag har funderat mest på den senaste tiden.
Om det finns läsecirklar borde det ju finnas skrivarcirklar. Jag har aldrig hört talas om någon, men det betyder ju inte att det inte finns. Det hade väl varit jättekul. Istället för att bestämma en bok som alla ska läsa till nästa gång kan man bestämma ett tema, eller en genre eller nåt. Typ att skriva inledningen till en deckare, fyra sidor om något man är rädd för, en kort pjäs, ja, precis vad som helst. Och så träffas man och läser högt och diskuterar och kommer med konstruktiv kritik. Utan att ha något mål med det hela förstås, förutom att utvecklas i sitt skrivande. Kanske till och med att man lägger till någon litteratur på området. Det finns väl massor av skrivhandböcker - man kan läsa ett kapitel om hur man skriver roligt, ett kapitel om grammatik och stavning och skiljetecken och så vidare.
Nu återstår det ju bara att ragga folk till den här blivande skrivarcirkeln, och det är väl inte det lättaste!
Jag drömde om Lotten inatt. Tillbringar jag för mycket tid i bloggosfären? Börjar jag tappa greppet om verkligheten? Hur vet man förresten vad som är verkligt? Drömmen är ju verklighet medan den pågår... Och låter jag alldeles för mycket som en grubblande prettotonåring nu?
Angående drömmar... Det finns en person som figurerar oproportionerligt mycket i mina drömmar. Jag träffar den här personen mellan fem och tio gånger om året ungefär och det finns ingen anledning för mig att drömma så ofta som en gång i veckan, minst. Människor representerar väl olika saker, men vad?
Tidigare i den här serien hade jag ju problem med att hitta ett bra foto. Det har jag fortfarande, men detta får duga. Ni vet ju hur hon ser ut, allihop, eller hur?
Suzanne Alexandra Maria Reuter föddes i Stockhom den 14 juni 1952 och växte upp framförallt i Göteborg, delvis backstage på Stora Teatern. Hon är utbildad vid Scenskolan i Göteborg och gjorde tevedebut 1978 i Magnus&Brasse-serien Skyll inte på mig. Under en tid gjorde hon inte så mycket väsen av sig. Hon gifte sig med Tomas Pontén 1987 och var bland annat hemma och var barnledig med sina tre söner. Karriären tog riktig fart under 1990-talet via Lorry och Rederiet, och så småningom Svensson, Svensson. Hennes specialitet är att vara bitsk och bitchig, samt att driva med uppblåsta auktoritetspersoner.
Även om hon är mest känd för sina tevekomedier så är hon mångsidigare än så. Hon har gjort scenframträdanden, bland annat Hotelliggaren på Chinateatern i Stockholm och Vem är rädd för Virginia Woolf på Lorensbergsteatern i Göteborg.
Och vad gäller foton... Om det är någon som kan hitta något bra på Anne-Marie McDonald eller Lotta Lejdström - skicka en länk till mig!
Ohhh. Inlägget den nionde maj var tydligen mer kontroversiellt än jag trodde. Som jag brukar flyttar jag upp diskussionen för att den inte ska begravas i en kommentardel folk har slutat kolla.
Olle drog paralleller till djurvärlden, och du har säkert rätt, Olle, biolog som du är. Men jag vill trots allt hävda att det finns en skillnad mellan människor och andra arter. Vi har ett kulturliv som inte är många andra djurarter förunnat - och det är inte lätt att säga vad som är arv och vad som är miljö.
Dessutom är det så att vad som kategoriseras som manligt respektive kvinnligt varierar i tid och rum. Detta talar för att det är något inlärt, inte något statiskt som är medfött och ofrånkomligt.
Sen är det också så - som jag redan har skrivit tidigare - att ingen forskare är objektiv. H*n har en tendens att tolka det h*n ser utifrån sina egna erfarenheter och referensramar. Detta är inget nytt, inget kontroversiellt, utan har konstaterats i antropologin, sociologin och biologin, med flera discipliner.
Jag säger inte att det *är* på det ena eller andra viset, men jag hävdar bestämt att vi inte kan veta. Vi kan inte separera nature och nurture och bevisa något empiriskt. Vi kan inte ställa oss utanför oss själva och se objektivt på vår omvärld.
Och egentligen tycker jag inte att det spelar någon större roll. Låt alla människor mötas som individer istället för att filtreras genom en konstgjord könsdikotomi som egentligen inte gör något mer än begränsar oss.
P.S. Sentenser - du frågade mig om ett datum. Här är en ledtråd!
Skolfröken-Lotten kom med en ny uppgift idag. Berätta om "beröm ni har fått och som ni aldrig kommer att glömma". Eftersom jag är en lydig groupie så ställer jag såklart upp. Precis som Lotten säger är det lättare att minnas negativ kritik, men ibland fastnar något positivt också. Jag har vid ett flertal tillfällen (jo, faktiskt) fått höra att jag är duktig, kunnig och har en trevlig högläsningsröst, men det beröm som har fastnat allra mest är femton år gammalt eller så.
Jag gick på högstadiet och var allmänt bortkommen och tillbakadragen. Mina omdömen och betyg var bra, men jag var väldigt osäker på vad jag kunde och visste och klarade av. Jag hade en svensklärare som jag var oerhört förtjust i samtidigt som svenska var ett av mina favoritämnen. En dag skulle vi skriva en novell. Av någon anledning läste läraren min medan jag väntade - om hon gjorde det med alla eller om det bara blev så minns jag inte. Men jag minns att jag tog lite illa upp när hon log medan hon läste. Det var ju inte meningen att det skulle vara roligt, och det sade jag också. Hon svarade att hon förstod det, men att hon log för att det var så bra skrivet. Sen fortsatte hon med att berätta *vad* det var som var så bra, och vad jag på något ställe hade kunnat göra ännu bättre. Jag har alltid gillat att skriva, men det var den läraren, i det ögonblicket, som fick mig att tro att det inte bara var slöseri med tid.
När jag slutade nian fick jag en bok av henne - Sven Delblancs Ifigenia. Brukar svensklärare ge bort böcker, förresten? När jag slutade ettan på gymnasiet fick jag Sonja Åkessons samlade dikter, och när jag tog studenten fick jag James Joyces A Portrait of the Artist as a Young Man.
Den fjärde maj skrev den Blyga en lång och intressant kommentar angående utanförskap. Och nej, det är väl inte fel att vara annorlunda, men det är inte alltid så lätt heller... Jag har aldrig känt mig hemma någonstans, aldrig passat in någonstans, förrän nu. Och den känslan är något av det underbaraste som finns.
Körsbärsträdet som jag fick i födelsedagspresent i fjol blommar. Äppelträdet är på gång. Jag håller tummarna för syrenerna.
Valpen är nyklippt och ser så liten och tanig ut. Men fortfarande söt! Och lite vuxnare i sin framtoning. Han är lite robustare och kaxigare nu, och det är så roligt! Det går bra på valpkursen, men jag längtar lite till han blir stor nog för lite mer avancerade grejor.
Usch, nu fick jag en hemsk gymnasieflashback. Min paranta spansklärare slet sitt hår när hon insåg att jag inte visste skillnaden medan till och tills på svenska. Lyckligtvis hade jag en språkbegåvad bänkgranne som på ett år lärt sig bättre svenska än jag någonsin kommer att tala. Hon räddade mig den där gången, men jag är fortfarande inte säker på skillnaden.
Jag gör inte heller skillnad på före och innan, trots att jag numera (tack - Lars-Johan Ekeroth!) kan regeln. Och en parant fransklärare gav mig bakläxa en gång. Jag tillbringade tre timmar på biblioteket med att försöka reda ut le part, la part, le parti och la partie. Inte lätt - och jag kan fortfarande trassla in mig. En annan fransklärare sade att jag led av "genuskonfusion". Det har jag och mina vänner skrattat gott åt många gånger.
Varför är det så att ju mer man lär sig, desto svårare blir det? När jag gick i åttan, till exempel, hade jag koll på skillnaden mellan imparfait och passé composé. Enkelt, tyckte jag. Numera kan jag hamna i långa filosofiska diskussioner om hur betydelsenyanser skiftar med det ena eller det andra. Jag blir ganska ofta osäker på vilket som faktiskt är lämpligast.
Hade livet varit lättare om man hade varit mer begåvad? Eller hade det bidragit till utanförskapet?
Tack, sentenser, för kommentaren igår. Huvudet på spiken som vanligt! Hänger du med i resonemanget, Magnus? Något att invända?
Och visst vet jag att det finns forskning om könsskillnader. Jag har läst en del av den. Problemet är att forskningen inte är entydig och samstämmig. Detta är ett område där ideologi spelar ovanligt stor roll. Jag tror inte att det finns någon objektiv forskning. Det finns områden där ideologi spelar större roll - som sociologi till exempel - och områden där ideologi spelar mindre roll - som i matematik -, men att man aldrig kommer undan den. Forskaren är en människa med egna ramar, egna bakgrundskunskaper och livserfarenheter, egna fördomar och som sagt, egna ideologier. Man kan aldrig gå utanför sig själv. Det bästa man kan göra är att vara medveten om sitt eget subjektsperspektiv och problematisera detta.
Just könsroller och genusforskning har många ett passionerat forskningsförhållande till. Många känslor är inblandade och resultaten kan lätt få politiska efterverkningar. Detta tror jag bidrar mycket till att man ser det man vill se, får de resultat man letar efter. Och det gäller alla inom fältet - oavsett vilken ideologi man bekänner sig till.
Jag tror det finns könsskillnader. Men jag tror inte att kön är en strikt dikotomisk uppdelning och jag tror att skillnaderna är större inom grupperna än mellan dem. När man fokuserar på kön riskerar man att skapa mallar som man sen försöker pressa in individuella barn i.
Däremot visste jag inte att det fanns skilda uppfattningar om det där med fostrets hörsel. Jag trodde att det var fastställt att barn kunde höra innan födseln och att de kände igen de vanligaste rösterna.
Jag insåg just vad det är för datum. Min frankofila själ har ju helgdag idag! Så ha en riktigt glad och lycklig 8 maj, allihop! Och inte för att Gustave Flaubert idag har varit död i etthundratjugosex år. Så illa tycker jag inte om honom att jag firar hans dödsdag. Och Emma Bovary - jag önskar dig en ny chans, en rättvis bild och ett lyckligt vie posthume!
Egentligen borde jag ju skriva något roligt och spirituellt och tankeväckande såhär på måndagen, men det står still. Inget kul har jag funderat över i helgen heller. Magnus frågade för ett tag sedan varför parmiddagar är antifeministiska, och det kan jag ju filosofera lite över.
Jag tänker så här (och berätta gärna hur du tänker med, sentenser. Det är ju inte säkert att vi är överens.): Parmiddagar är otroligt normativa. De har sina rötter i en strikt heteronormativ vuxendiskurs. Bara det att exkludera människor ur ett socialt sammanhang för att de inte ingår i en tvåsamhet är antifeministiskt eftersom det förutsätter att människor inte är hela i sig själva. Feminism handlar inte bara om kvinnokamp, det handlar om individens frigörelse från normer och mallar. Sen är det också så att under parmiddagar förväntas deltagarna bete sig på ett visst sätt. Det finns nästan ett manus att följa och det gäller att inte bryta det här tysta kontraktet. Vad män gör och pratar om, respektive vad kvinnor gör och pratar om. Och en parmiddag är inte komplett utan några "kvinnor gör alltid..." och "typiskt karlar".
Det hela blir en bekräftelse av deltagarnas vuxenhet och könstillhörighet. Detta hänger ju ihop. Vuxenhet, manlighet och kvinnlighet är performativt - det är något man *gör*. I mångt och mycket känns det som om folk fortfarande bara "leker" vuxna. Så här beter man sig när man är vuxen. Då är det bäst att vi gör det, för annars kanske någon tycker vi är barnsliga. För precis som i åttan finns det en rädsla för att uppfattas som omogen. Självklart behöver det inte vara på det här viset på individplan - det finns många många undantag från den här normen. Men det är fortfarande en norm.
Och den Blyga - jag återkommer. Som vanligt har du fått mig att tänka och vilja svara. Jag ska bara formulera mig.
En vis kvinna sade till mig för inte så länge sedan att det viktigaste i livet är tillit och tillhörighet. Om man har tur föds man in i en fungerande gemenskap, blir bemött och sedd för den man är. Omtänksamhet, godhet och kärlek i denna gemenskap födder tillit. Så enkelt, så självklart, men precis så sant är det ju. Denna kommentar fick jag i samma veva som jag kom hem från ett terapisamtal där vi diskuterat min stora "knut" - nämligen att jag inte passar in. Att jag aldrig någonsin har passat in. Ibland faller saker på plats nästan av sig själva, och ibland sker sådana sammanträffanden att man knappt tror det är möjligt.
Är det så enkelt, kanske? Att jag aldrig har känt tillhörighet, alltid har varit annorlunda, och att det är det som har orsakat allt annat? Att så mycket av det jag har gjort har varit en strävan efter gemenskap och identifikation? Men då kommer ju nästa problem. Hur sjutton löser jag det här? Redan som liten insåg jag att det var jag som stack ut, att det var mig det "var fel på", men redan då visste jag att jag varken ville eller kunde ändra mig. Som Askungens systrar som högg av sig häl och tår skulle jag blöda för mycket om jag försökte. Och kunde jag inte ändra mig när jag var åtta kommer jag inte att kunna göra det nu.
Oj vad trevligt vi hade igår! När jag först föreslog att vi skulle springa vårruset sade fyra brudar i kör: Jättegärna! Men jag tänker inte springa! Och så fick det bli. Vi anmälde oss, och gick de fem kilometerna. Så duktiga vi kände oss. Och så gott picknicken smakade efteråt.
Valborg var trevligt det med. Vi satt ute framför elden hela kvällen; grillade och pratade och njöt av att vintern äntligen är över för den här gången.
Vi har haft möte i vår vägförening och som vanligt var det kaos. Att vuxna människor inte kan sitta ner och vara tysta, prata i tur och ordning och lyssna på varandra. Att det alltid ska urarta till känslostormar och förolämpningar och högre ljudnivå än hos hundra ungar på en lekplats. Suck!
Ibland är det det obetydligaste som har mest att säga
Den 25 april pratade Joanna om något spännande. Hon plockade fram kvittot på vad hon handlat inför en storhelg på landet och jämförde med vad hon trodde hade funnits på kvittot samma helg tidigare år. Nu har Joanna en väldig poäng av att jämföra, men jag tror att det hade varit intressant lite för oss allihop. Tänk att spara kvitton från en specifik dag på året, varje år. Vilken skatt för folklivsforskare och historiker. Så lätt att jämföra mjölkpriser, så kul att se hur en persons livssituation förändras, så intressant att veta vad som var vardag för folk. Det är nästan så jag har har lust att börja själv, men jag vet ju med mig att jag kommer att tappa bort dem. Eller så får jag ett städryck om tio år och tänker "vad sjutton ska jag med det här till?" och slänga alltihop...
Annars är det kul att sätta på sig en jacka man inte haft på länge och börja gräva i fickorna. Bland tuggummipapper och gamla Läkerolaskar hittar man alltid någonting kul. Pengar om man har tur. Annars kvitton, anteckningslappar, bussbiljetter. Kvitto på mjölk och morötter från Ica i Mörsil. Kvitto på pizzan vi åt i Genua när vi hade varit på akvariet under vår bröllopsresa. Métrobiljetter från Paris - ett stående inslag i alla mina fickor. Så mycket vårt skräp säger om oss som människor...
