Böcker och beröm

Skolfröken-Lotten kom med en ny uppgift idag. Berätta om "beröm ni har fått och som ni aldrig kommer att glömma". Eftersom jag är en lydig groupie så ställer jag såklart upp. Precis som Lotten säger är det lättare att minnas negativ kritik, men ibland fastnar något positivt också. Jag har vid ett flertal tillfällen (jo, faktiskt) fått höra att jag är duktig, kunnig och har en trevlig högläsningsröst, men det beröm som har fastnat allra mest är femton år gammalt eller så.

Jag gick på högstadiet och var allmänt bortkommen och tillbakadragen. Mina omdömen och betyg var bra, men jag var väldigt osäker på vad jag kunde och visste och klarade av. Jag hade en svensklärare som jag var oerhört förtjust i samtidigt som svenska var ett av mina favoritämnen. En dag skulle vi skriva en novell. Av någon anledning läste läraren min medan jag väntade - om hon gjorde det med alla eller om det bara blev så minns jag inte. Men jag minns att jag tog lite illa upp när hon log medan hon läste. Det var ju inte meningen att det skulle vara roligt, och det sade jag också. Hon svarade att hon förstod det, men att hon log för att det var så bra skrivet. Sen fortsatte hon med att berätta *vad* det var som var så bra, och vad jag på något ställe hade kunnat göra ännu bättre. Jag har alltid gillat att skriva, men det var den läraren, i det ögonblicket, som fick mig att tro att det inte bara var slöseri med tid.

När jag slutade nian fick jag en bok av henne - Sven Delblancs Ifigenia. Brukar svensklärare ge bort böcker, förresten? När jag slutade ettan på gymnasiet fick jag Sonja Åkessons samlade dikter, och när jag tog studenten fick jag James Joyces A Portrait of the Artist as a Young Man.