Bilar som nedärvt beteende
Jag flyttar upp diskussionen, sentenser. Och för allt i världen - detta är inte en privat diskussion. Lämna gärna en reflektion. :-)
Det är ju så, att ingenting någonsin är färdigdiskuterat och har en tendens att dyka upp igen och igen om man tycker det är viktigt, spännande och intressant. Jag tycker bara det är lite synd att vissa diskussioner begravs i ett kommentarsfält till ett blogginlägg långt ner på en sida. Typ. Men jag känner inte riktigt igen det där att det blir missförstånd i text. Tycker det är mycket större risk för det i talade diskussioner. Och varför är du rädd att trampa i klaveret? Kryptisk? Tja, ibland. :-)
Parmiddagar är antifeministiska, ja. Men oundvikliga. Skulle jag tacka nej till de inbjudningarna jag får skulle jag snart inte ha några vänner kvar. Lyckligtvis har mina vänner den goda smaken att ha skaffat trevliga och intelligenta pojkvänner, flickvänner, sambor och äkta hälfter. Den där hopgaddningen försöker jag att inte ge mig i på, men så blir det så att "vännerna" - det vill säga jag och tjejerna - sitter och snackar, och så blir "medföljande partners" hänvisade till varandra. Och eftersom jag mest umgås med heterosexuella tjejer så blir det mycket så att i dessa fall blir min kära sittandes med grabbarna. Usch, jag måste ändra på det där!
Allmänterapeutiskt och kollektivt undermedvetande. Har vi lämnat Freud och givit oss in på Jung? Jag känner hur min starka animus tränger undan penisavunden! :-)
Barn och barnuppfostran och könsroller är ett så minerat fält att jag tvekar att ge mig in på det på allvar. Man är på något sätt diskvalificerad från att tycka något om man inte har egna barn. Men ingen kommer att kunna övertyga mig att det ligger i pojkars gener att intressera sig för bilar. Utveckling och evolution går inte så fort! Möjligtvis att pojkar har större intresse av ljud, men det tror jag inte riktigt på. Jag tror nog två saker. Dels att många individuella skillnader har en tendens att bli kategoriserade som könsskillnader av föräldrar, närstående och pedagoger. Och dels att många av dessa föräldrar, närstående och pedagoger faktiskt bemöter barn olika utifrån kön, trots att de flesta hävdar att de absolut inte gör det. Och så tror jag faktiskt en tredje sak. Jag tror att ingen vet fast många säger sig göra det.
Den Blyga: Tack för länken. Precis något sådant hade jag velat göra! Jag har tillräckligt nära till Helsingborg för att det skulle vara värt körningen, men det har ju redan startat... Jag ska hålla ögonen öppna för fler alternativ!
Det är ju så, att ingenting någonsin är färdigdiskuterat och har en tendens att dyka upp igen och igen om man tycker det är viktigt, spännande och intressant. Jag tycker bara det är lite synd att vissa diskussioner begravs i ett kommentarsfält till ett blogginlägg långt ner på en sida. Typ. Men jag känner inte riktigt igen det där att det blir missförstånd i text. Tycker det är mycket större risk för det i talade diskussioner. Och varför är du rädd att trampa i klaveret? Kryptisk? Tja, ibland. :-)
Parmiddagar är antifeministiska, ja. Men oundvikliga. Skulle jag tacka nej till de inbjudningarna jag får skulle jag snart inte ha några vänner kvar. Lyckligtvis har mina vänner den goda smaken att ha skaffat trevliga och intelligenta pojkvänner, flickvänner, sambor och äkta hälfter. Den där hopgaddningen försöker jag att inte ge mig i på, men så blir det så att "vännerna" - det vill säga jag och tjejerna - sitter och snackar, och så blir "medföljande partners" hänvisade till varandra. Och eftersom jag mest umgås med heterosexuella tjejer så blir det mycket så att i dessa fall blir min kära sittandes med grabbarna. Usch, jag måste ändra på det där!
Allmänterapeutiskt och kollektivt undermedvetande. Har vi lämnat Freud och givit oss in på Jung? Jag känner hur min starka animus tränger undan penisavunden! :-)
Barn och barnuppfostran och könsroller är ett så minerat fält att jag tvekar att ge mig in på det på allvar. Man är på något sätt diskvalificerad från att tycka något om man inte har egna barn. Men ingen kommer att kunna övertyga mig att det ligger i pojkars gener att intressera sig för bilar. Utveckling och evolution går inte så fort! Möjligtvis att pojkar har större intresse av ljud, men det tror jag inte riktigt på. Jag tror nog två saker. Dels att många individuella skillnader har en tendens att bli kategoriserade som könsskillnader av föräldrar, närstående och pedagoger. Och dels att många av dessa föräldrar, närstående och pedagoger faktiskt bemöter barn olika utifrån kön, trots att de flesta hävdar att de absolut inte gör det. Och så tror jag faktiskt en tredje sak. Jag tror att ingen vet fast många säger sig göra det.
Den Blyga: Tack för länken. Precis något sådant hade jag velat göra! Jag har tillräckligt nära till Helsingborg för att det skulle vara värt körningen, men det har ju redan startat... Jag ska hålla ögonen öppna för fler alternativ!
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 11:07
7Debattinlägg:
Jag skyller alla mina "exter" på arv och miljö. ;)
Jag ska försöka vara lite begripligare, bokstavligt och bildligt. Kanske.
Ett problem med att diskutera på detta sätt är att jag inte ser texten framför mej när jag kommenterar den. Jag har inget bra minne.
Ja, se där, jag har redan glömt vad jag skulle skriva! Återkommer.
Så. Öppnade ett nytt fönster.
Jo. Det första som slog mej var: hur blir det då för frugan? Vad tycker hon om att hänga med männen och vad gillar de att få en "hona" i sin exklusiva grupp? Blir hon sedd som en av dem eller en inkräktare?
Man borde kunna göra nåt åt sånt, ja. På ett sådant sätt att man inte uppfattas som en svikare eller uppviglare. Fast det är nog extra svårt om de närmaste vännerna är enbart kvinnor (på middagen) och männen är "bihang" -som säkert är trevliga - men inte dem man helst vill umgås med.
Vad gäller att omedvetet forma barnen... jag vete fan, för ofta känner jag att jag "offrar" mej som leker med bilar och verktyg med pojkarna. De borde då känna av min motvilja och söka sig till aktiviteter som jag uppskattar och "belönar" dem för. För de blir väl inte "pojkar" på ren trots?
Jag längtar efter att de ska vilja sitta och rita med mej, så jag slipper banka på möbler och låtsastanka bilar. Örk.
Jo, öppna nya fönster kan underlätta emellanåt. :-)
Hur det blir för min käraste? Ibland bondar hon med grabbarna och hänger med som en i gänget. Till saken hör kanske att hon har en traditionellt "manlig" utbildning och arbetar i en extremt mansdominerad bransch, vilket gör att när man pratar jobb och sånt hamnar hon också bland grabbarna. Jag tror att hon egentligen inte känner sig hemma någonstans. För ofta i de här sammanhangen är tjejerna mina vänner från början, vilket innebär att vi har gemensamma erfarenheter och intressen som binder oss samman. Det är svårt...
På torsdag ska jag gå och göra utprovningar på en text om jämställdhet mellan könen på en gymasieskola med irakiska kurder, somalier och liknande. jag har fått klara upplysningar om att inte klä mig utmanande eller verka söt. Jag är livrädd!
ica - Inte verka söt? Vad händer om man verkar söt?
Undrar om de får motsvarande förmaningar?
Hej, kommer här för första gången och undrar varför parmiddagar är antifeminsistiska.Intressant tanke men jag fattade den inte helt och hållet.
/magnus
" Jag tror .... Dels att många individuella skillnader har en tendens att bli kategoriserade som könsskillnader av föräldrar, närstående och pedagoger. Och dels att många av dessa föräldrar, närstående och pedagoger faktiskt bemöter barn olika utifrån kön, trots att de flesta hävdar att de absolut inte gör det. Och så tror jag faktiskt en tredje sak. Jag tror att ingen vet fast många säger sig göra det."
Men det finns faktiskt forskning på detta!
1981 hörde jag en Sven Jerringföreläsning av KLAUS Minde ( Du kan slå honom på Google) som då gjort en uppföljning av prematurfödda tvillingar!
Han iakttog samspelet mellan mor och barn i väntrummet genom en så kallad one way screen!
(Efter tillstånd naturligtvis)
Det var ju när biologismen, dvs tanken att det finns nedärvda beteenden var starkt ifrågasatt, för att inte säga hårdnackat förnekad i Sverige sedan mer än 10 år.
Han visade Elegant, att det är inte FÖRÄLDRARNA som är huvudagenter, utan BARNEN! Deras beteende framkallar olika förhållningssätt - utan att föräldrarna är medvetna om det!
Mödrarna, som det gällde i dessa fall, svarade mot signaler från 2-6 månader gamla barn.
OCH genomgående:
Mammorna TALAR mer och har mer ögonkontakt med FLICKOR och har MER KROPPSkontakt med POJKAR!
Numera kan man med video och datoriseringar göra mycket sofistikerade undersökningar på t.ex nyföddas respons på tal - t.ex har man visat att ett nyfött barn kan diskriminera sin EGEN mammas röst från andra kvinnors! ( vilket bevisar att fostret HÖR in utero) in utero= i livmodern. ETC
De fundamentalistiska feministerna slår dövörat till inför denna typ av research.
There is more between heaven and earth Horatio...
En sak som jag minns särskilt från Mindes föreläsning var dynamiken i samspelet mor/barn
Det finns ju väldigt stora skillnader utöver kön i barns beteende temperament, känslighet etc.
Ofta betraktas utfallet så att det är moderns kompetens och intuition som bestämmer utfallet.
MEN en "dålig" mor kan få ett BRA barn som BEKRÄFTAR henne, äter så att bröstmjölken skvalar, sover och LER mot henner - OCH DÅ BLIR hon en BRA mor.
Motsatsen gäller ju också, allt oftare i Sverige - Många väntar att föda barn till 36-7år efter en yrkeskarriär, förbereder sig till tusen, läser alla böcker som finns och så vägrar ungen att TRIVAS....
Skicka en kommentar
<< Home