Geggiga könsroller - om skor och borrmaskiner
Previously on...
Den Blyga: Skostorlek i all ära, men i den här affären var det verkligen så - ljusa damskor storlek 36-39, mörka herrskor i storlek 40-45. Och det finns inte en chans att ens med extrasula få minsta herrskon att passa mina trettisjuor. Jag har försökt! Framförallt finskor finns det mycket fint på herravdelningen, men ingenting passar. Vad gör pojkar som ska på galej men fortfarande inte har vuxit i herrstorlekarna? Ska jag titta på barnavdelningen nästa gång?
Och jag håller med om leken. Skratt och lek hör väldigt mycket ihop för mig och visst är det viktigt att man kan leka tillsammans. Även om jag tror att många hade skakat på huvudet om de hade sett mig och min fru och båda hundarna i brottningstagen på gräsmattan. Schiller har jag inte läst, men min association går direkt till Maria Gripes Rosilda i "... och de vita skuggorna i skogen".
Ica: Vilja tycker att vippbrädan är riktigt obehaglig. Vi har försökt med lock och lek och godis men ingenting hjälper. Ingenting är kul nog eller gott nog för att stå ut med sådana hemskheter - även om vi stabiliserar brädan så den inte vippar. Hopphindren är hon däremot superduktig på. Men det är lite rädd och osäker hund överlag, så hon får göra sånt hon tycker är kul istället. Spår, till exempel. Men berätta om hur det går för er!
Helena: Hur är regeln egentligen? Det ska vara komma före nödvändig bisats? Eller det får vara komma innan nödvändig bisats? Sånt har jag aldrig fått lära mig, utan kör på med min pauskommatering. Inte ens Lars-Johan Ekeroth på institutionen för nordiska språk vid universitetet i Lund lyckades slå in några vidare grammatikregler i mitt huvud...
Så till dagens nya avsnitt i såpan som är mitt liv. Inte för att det är en såpa, precis. Om mitt liv var en teveserie skulle det nog vara en blandning mellan sån där ruskig relationsdramatik och ett bygga-om-hemma-program.
Kolla in sentensers Lesbian Fakeout. Som jag garvade! Men sen började jag förstås fundera kring det där med omgivningens bilder av en. Det finns folk som tror att i alla samkönade par finns det en som har mansrollen och en som har kvinnorollen. Jag säger inte att det aldrig är så, jag säger att det oftast är mer komplext än så. För innan man sätter igång och hävdar något sånt måste man ju ha klart för sig vad man menar med "mansroll" och "kvinnoroll". Menar man att män byter däck på bilen och kvinnor lagar mat? Menar man att kvinnor vill analysera allt medan män helst pratar sport och fiser?
Jag vet att vi har bekanta som har dragit den här slutsatsen om oss. För vissa räcker det att se att min kära har kortklippt hår medan mitt är långt och lockigt. Andra väntar tills de har sett henne med borrmaskinen eller domkraften eller skruvdragaren i högsta hugg innan de drar sina slutsatser. Hon är förvisso mer tekniskt lagd, mer praktiskt lagd, mer handlingskraftig än jag. Framförallt har hon mer träning i allt som har med verktyg, teknik och bilar. Men är det nödvändigtvis manligt?
Jag kände en kille en gång som tyckte att det manligaste av allt, det var att ta hand om och beskydda sin familj. Vilket fick till effekt att han tog ut halva föräldraledigheten, lagade den mesta maten, lekte och plåstrade om. Det var den yttersta manliga rollen, tyckte han. Själv kladdar jag in mig i könsroller och förväntningar och traditioner och vet till slut varken ut eller in.
Däremot har min fru bett om ursäkt för sitt manliga beteende en gång. Jag satt och finputsade min magisteruppsats - fixade marginaler och innehållsförteckning och så. Hon kom och tittade över axeln på mig och sade att det där gick att fixa automatiskt. Okej, bra, tyckte jag. Du kan väl visa mig. Nej, det gick inte, för hon mindes inte själv, utan var tvungen att göra det först. Ibland minns ju händer och fötter saker som inte hjärnan minns. Det slutade med att hon gjorde alltihop åt mig. Jag blev arg, förstås, och hon bad om ursäkt för att hon hade betett sig så manligt.
För övrigt har jag fått ett fint inbjudningskort i brevlådan och i sommar ska jag på prästvigning med efterföljande fest. Det ska bli trevligt och högtidligt och så, men vad *sjutton* ska jag ha på mig?!?! Linnebyxor och en fin tunika? Är det festligt nog? Tyvärr var det det jag hade på mig när samma person gifte sig förra sommaren, men det räcker väl med nya kläder, man kan väl behålla samma stil?
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 18:25
13Debattinlägg:
Vem är det som kommer in här och tycker till? Jo det är förstås sentenser som måste lägga näsan i blöt! :)
Jo, såhär va: alla har vi väl egenskaper som klassas som typiskt manliga eller kvinnliga, inte ens vi som lever i heterosexuella förhållanden håller oss alltid inom ramarna.
Jag är manlig på så sätt att jag är värdelös på småprat. När min dåvarande kille kom hem från jobbet och berättade om sin dag och om kollegorna så kunde jag tycka att han skulle komma till poängen. Vaddå, det finns ingen "poäng"?! Varpå jag tyckte det var helt onödigt babbel utan funktion och innehåll.
Jag är metodisk och händig och har till och med anklagats för att vara teknisk (det vägrar jag tro på).
Men är det manligt eller kvinnligt att vara realist? Att inte förlora mej i dagdrömmar? För det tycker jag nog att mina pojkvänner har gjort mer än mej.
OM man nu ska hålla på att dela in sådär.
Fast att man över huvud taget ens spekulerar vem som är man/kvinna i förhållandet, handlar inte det om att man är nyfiken på maktförhållandet i relationen? Eller sexet, förstås.
Är den ena den sexuelle aggressorn och den andra mottagare? (Vad det nu kan vara för termer man använder)
Sex och makt, det är väl sånt vi människor intresserar oss av...
Byt ut mej mot jag, och av mot för.
(inte så bra på svenska idag, tydligen)
Förlåt att jag varken kommenterar könsollerna, skorna eller borrmaskinerna eller tunikan; jag är så här banal:
Lars-Johan Ekeroth har jag också haft! Han var en västanfläkt, men väldigt arg för att någon AD hade förstört omslaget på hans senaste bok genom att ta bort ett bindestreck i titeln eftersom det var "fult" och störde balansen.
Jo, jag tror du har en poäng, sentenser. Visst har vi en tendens att klassa egenskaper som manliga eller kvinnliga trots att de förkommer både hos män och hos kvinnor. Däremot tror jag att det finns en större tendens att granska dem hos samkönade par. Många vill fortfarande att livet ska vara enkelt och systematiskt och jämförbart, och då är det lättare att applicera den heterosexuella modellen och den heterosexuella matrisen även på samkönade par.
Realism vet jag inte om det är manligt eller kvinnligt, faktiskt.
Makt och sex? Jo, det är väl det som driver människor. Menar du att alla tar för givet att män är initiativtagare och håller på makten, medan kvinnor väntar och tar emot? Och att det är därför folk är så nyfikna på hur "det egentligen funkar"? Visst kan det vara så. Att folk vill veta vem som håller i borrmaskinen för att det indikerar vem som är mest sexuellt aktiv? (Och min terapeut hade *älskat* den liknelsen! :-) )
Och Lotten, jag kan tänka mig att det gjorde honom mycket upprörd. För oss berättade han om hur han överklagade en parkeringsbot med hänvisning till att skylten var tvetydigt skriven. Han förlorade, men fick i förslag att skriva en ny formulering.
Ja, den som håller i borren tar väl med sig den in till sovrummet?! ;) Alla är vi freudianer innerst inne, hehe.
När heteropar träffas så tenderar det att bli vääääldigt mycket generaliseringar, som om kvinnor behövde bilda gäng gentemot männen, och vice versa.
Man jämför typiskt manligt och kvinnligt och skrattar åt hur hopplösa kvinnor/män är.
"Tänk att karlar ska ha så svårt för att..." och "Varför ska kvinnor alltid..."
Klart straighta undrar hur samkönade par har det och beter sig. Vi tenderar nog att hänga upp olikheter på könet, lite slentrianmässigt.
Det måste vara nåt slags försvar antar jag?
(Vaddå, diskuterar jag för LITE? Förtydliga din kommentar hos mej tack. :) )
Min inre freudian? Jag tror att jag och min penisavund ska ta och göra något annat. ;-)
Och den där gängbildningen som du kallar det stör mig något enormt. Dels tycker jag att det verkar så begränsande och dels envisas folk med att pressa in oss i den där normen. Vilket innebär att om man sitter på parmiddag (vilket fruktansvärt begrepp) så hamnar jag bland tjejerna och min kära bland killarna. För man måste ju dela på sig. Så där sitter vi och försöker relatera till den hegemoniska diskursen med varierande framgång. Suck!
Jag har ingenting emot intressanta diskussioner om hur man som samkönat par förhåller sig till skillnader, olikheter och könsroller, men just den där "men, hur funkar det då"-frågan är jag gärna utan. Speciellt frågeställaren oftast tänker på sex.
Och det där med att hänga upp olikheter på kön - jag känner en del barn. Inte många, men tillräckligt många för att tycka att olikheterna är mer individbundna än könsbundna. De flesta föräldrar pratar om hur livliga och aktiva deras barn är, men de som bara har pojkar (eller en enda grabb för den delen) pratar alltid som om det är en pojkgrej. Att pojkar är så aktiva, istället för att barn är så aktiva. Detta begriper jag mig inte på. Finns det en strävan att se större könsskillnader än vad som finns? Eller är det jag som väljer att se de individuella skillnaderna på könsskillnadernas bekostnad? Detta hade kanske inte riktigt med diskussionen att göra, men ändå. :-)
Jag menar förstås inte att du diskuterar för lite. Men ibland hänger jag inte med i diskussionen och hittar inlägg halvvägs ner på sidan där jag skulle vilja kommentera mera, men där det känns som om diskussionen redan är över. Det är så jag menar.
Min inre freudian? Jag tror att jag och min penisavund ska ta och göra något annat. ;-)
Och den där gängbildningen som du kallar det stör mig något enormt. Dels tycker jag att det verkar så begränsande och dels envisas folk med att pressa in oss i den där normen. Vilket innebär att om man sitter på parmiddag (vilket fruktansvärt begrepp) så hamnar jag bland tjejerna och min kära bland killarna. För man måste ju dela på sig. Så där sitter vi och försöker relatera till den hegemoniska diskursen med varierande framgång. Suck!
Jag har ingenting emot intressanta diskussioner om hur man som samkönat par förhåller sig till skillnader, olikheter och könsroller, men just den där "men, hur funkar det då"-frågan är jag gärna utan. Speciellt frågeställaren oftast tänker på sex.
Och det där med att hänga upp olikheter på kön - jag känner en del barn. Inte många, men tillräckligt många för att tycka att olikheterna är mer individbundna än könsbundna. De flesta föräldrar pratar om hur livliga och aktiva deras barn är, men de som bara har pojkar (eller en enda grabb för den delen) pratar alltid som om det är en pojkgrej. Att pojkar är så aktiva, istället för att barn är så aktiva. Detta begriper jag mig inte på. Finns det en strävan att se större könsskillnader än vad som finns? Eller är det jag som väljer att se de individuella skillnaderna på könsskillnadernas bekostnad? Detta hade kanske inte riktigt med diskussionen att göra, men ändå. :-)
Jag menar förstås inte att du diskuterar för lite. Men ibland hänger jag inte med i diskussionen och hittar inlägg halvvägs ner på sidan där jag skulle vilja kommentera mera, men där det känns som om diskussionen redan är över. Det är så jag menar.
Det här är egentligen en kommentar jag skulle skicka om ag... ja vad betyder det egentligen - troligen något som kan jämföras med människor som går på orienteringskurs!
( Jag vågar inte titta efter - det är något fel på BLOGGER i dag - antingen laddar det lååångsamt, eller inte alls.
Nåväl:
Om Du går in på MIN blogg idag och klickar på första länken
http://www.svenskidrott.se/organisation.asp?OrgElementId=27897
så ser Du ett exempel på kurs för vuxna.
Eftersom jag inte vet vad Du bor kan jag inte tipsa Dig om klubb - men länkarna jag skickat tidigare till Svenska orienteringsförbundet bör sätta Dig på spåret.
Inget är nånsin färdigdiskuterat!
Allt går i cykler, så missar man tråden en gång så hoppar man på den nästa. Eller tar upp den själv.
Det pågår så mycket i huvudet samtidigt så ibland måste jag ösa ur mej en sak innan jag går in på nästa, men så blir det bara en förvirrad gröt av allting, och så blir det så lätt missförstånd i text! Och så blir jag rädd att jag ska sätta foten i klaveret och blir kanske ännu mer kryptisk, vad vet jag.
Så har jag ju inte studerat ämnet och då säger jag förstås det uppenbara istället för att komma med lysande unika insikter.
Åter till ämnet!
Egentligen så borde man sätta stopp för antifeministiska aktiviteter som parmiddagar. Nämen åtminstone de där grupperingarna som uppstår där det blir vi och dem.
Jag tror att det är ett tillfälle att lätta på trycket, att få klaga och gnälla på ett "lättsamt" sätt och ha en massa supporters som håller med. Samtidigt blir man förstås galen av att alla karlar gängar ihop sig mot en själv, så det är ju inget man får ut nåt av i längden.
Det blir allmänterapeutiskt istället för individuellt. Man har inte personliga konflikter, skillnaderna ligger nedärvt och går inte att göra nåt åt. Så slipper man det! Det är ju bekvämare att gnälla.
Jag är inte nära så många barn, jag har ju min gudson som är 2 och min systerson som är 1.
Jag kan alltså inte riktigt studera fenomenet könsidentitet hos barn!
Men det är häpnadsväckande hos just dessa pojkar hur de intresserar sig för bilar så tidigt! Måste leta rätt på flickor och se om de gillar att brumma lika mycket.
Båda pojkarna blir väldigt gullade med och allt gos uppmuntras och det är skönt. Däremot hör jag att gudbarnets farföräldrar behandlar sina barnbarn väldigt olika beroende på kön!
Pojkar ska inte gråta om de slår sig, tex.
Det gör mej tokig!
Sen kommer de växa upp och deras partners kommer beklaga sig över att de inte kan visa känslor. Hopplöst.
Komma före icke-restriktiv bisats. Testa genom att sätta in "för övrigt". Om det funkar så är den icke-restriktiv (ungefär detsamma som icke-nödvändig).
Men du har alltså haft Lars-Johan Ekerot som lärare! Jag känner också honom. Eller kände. Jag har också jobbat på Nordiska språk i Lund (1985-1990 ungefär om jag inte minns fel).
En tunika tycker jag låter som ett otroligt passande plagg vid en prästvigning. Eller varför inte en palla, en stola eller en toga. T.ex. en toga trabea, som hade röda och purpurfärgade ränder och bars av prästerna (augurerna) i romarriket. (Min trettonåring har just skrivit ett SO-arbete om romersk klädedräkt och har lärt mig ett och annat.)
Tack, Helena! Jag ska försöka komma ihåg det där. Kommatering är en av min största svagheter.
Sen tror jag inte att jag hade varit så snygg i toga, även om den blivande prästen nog hade uppskattat det.
Skicka en kommentar
<< Home