Parmiddagarnas normativitet

Egentligen borde jag ju skriva något roligt och spirituellt och tankeväckande såhär på måndagen, men det står still. Inget kul har jag funderat över i helgen heller. Magnus frågade för ett tag sedan varför parmiddagar är antifeministiska, och det kan jag ju filosofera lite över.

Jag tänker så här (och berätta gärna hur du tänker med, sentenser. Det är ju inte säkert att vi är överens.): Parmiddagar är otroligt normativa. De har sina rötter i en strikt heteronormativ vuxendiskurs. Bara det att exkludera människor ur ett socialt sammanhang för att de inte ingår i en tvåsamhet är antifeministiskt eftersom det förutsätter att människor inte är hela i sig själva. Feminism handlar inte bara om kvinnokamp, det handlar om individens frigörelse från normer och mallar. Sen är det också så att under parmiddagar förväntas deltagarna bete sig på ett visst sätt. Det finns nästan ett manus att följa och det gäller att inte bryta det här tysta kontraktet. Vad män gör och pratar om, respektive vad kvinnor gör och pratar om. Och en parmiddag är inte komplett utan några "kvinnor gör alltid..." och "typiskt karlar".

Det hela blir en bekräftelse av deltagarnas vuxenhet och könstillhörighet. Detta hänger ju ihop. Vuxenhet, manlighet och kvinnlighet är performativt - det är något man *gör*. I mångt och mycket känns det som om folk fortfarande bara "leker" vuxna. Så här beter man sig när man är vuxen. Då är det bäst att vi gör det, för annars kanske någon tycker vi är barnsliga. För precis som i åttan finns det en rädsla för att uppfattas som omogen. Självklart behöver det inte vara på det här viset på individplan - det finns många många undantag från den här normen. Men det är fortfarande en norm.

Och den Blyga - jag återkommer. Som vanligt har du fått mig att tänka och vilja svara. Jag ska bara formulera mig.