Synergi och internetgemenskaper

En vis kvinna sade till mig för inte så länge sedan att det viktigaste i livet är tillit och tillhörighet. Om man har tur föds man in i en fungerande gemenskap, blir bemött och sedd för den man är. Omtänksamhet, godhet och kärlek i denna gemenskap födder tillit. Så enkelt, så självklart, men precis så sant är det ju. Denna kommentar fick jag i samma veva som jag kom hem från ett terapisamtal där vi diskuterat min stora "knut" - nämligen att jag inte passar in. Att jag aldrig någonsin har passat in. Ibland faller saker på plats nästan av sig själva, och ibland sker sådana sammanträffanden att man knappt tror det är möjligt.

Är det så enkelt, kanske? Att jag aldrig har känt tillhörighet, alltid har varit annorlunda, och att det är det som har orsakat allt annat? Att så mycket av det jag har gjort har varit en strävan efter gemenskap och identifikation? Men då kommer ju nästa problem. Hur sjutton löser jag det här? Redan som liten insåg jag att det var jag som stack ut, att det var mig det "var fel på", men redan då visste jag att jag varken ville eller kunde ändra mig. Som Askungens systrar som högg av sig häl och tår skulle jag blöda för mycket om jag försökte. Och kunde jag inte ändra mig när jag var åtta kommer jag inte att kunna göra det nu.