Allt jag vet är att jag ingenting vet

Den fjärde maj skrev den Blyga en lång och intressant kommentar angående utanförskap. Och nej, det är väl inte fel att vara annorlunda, men det är inte alltid så lätt heller... Jag har aldrig känt mig hemma någonstans, aldrig passat in någonstans, förrän nu. Och den känslan är något av det underbaraste som finns.

Körsbärsträdet som jag fick i födelsedagspresent i fjol blommar. Äppelträdet är på gång. Jag håller tummarna för syrenerna.

Valpen är nyklippt och ser så liten och tanig ut. Men fortfarande söt! Och lite vuxnare i sin framtoning. Han är lite robustare och kaxigare nu, och det är så roligt! Det går bra på valpkursen, men jag längtar lite till han blir stor nog för lite mer avancerade grejor.

Usch, nu fick jag en hemsk gymnasieflashback. Min paranta spansklärare slet sitt hår när hon insåg att jag inte visste skillnaden medan till och tills på svenska. Lyckligtvis hade jag en språkbegåvad bänkgranne som på ett år lärt sig bättre svenska än jag någonsin kommer att tala. Hon räddade mig den där gången, men jag är fortfarande inte säker på skillnaden.

Jag gör inte heller skillnad på före och innan, trots att jag numera (tack - Lars-Johan Ekeroth!) kan regeln. Och en parant fransklärare gav mig bakläxa en gång. Jag tillbringade tre timmar på biblioteket med att försöka reda ut le part, la part, le parti och la partie. Inte lätt - och jag kan fortfarande trassla in mig. En annan fransklärare sade att jag led av "genuskonfusion". Det har jag och mina vänner skrattat gott åt många gånger.

Varför är det så att ju mer man lär sig, desto svårare blir det? När jag gick i åttan, till exempel, hade jag koll på skillnaden mellan imparfait och passé composé. Enkelt, tyckte jag. Numera kan jag hamna i långa filosofiska diskussioner om hur betydelsenyanser skiftar med det ena eller det andra. Jag blir ganska ofta osäker på vilket som faktiskt är lämpligast.

Hade livet varit lättare om man hade varit mer begåvad? Eller hade det bidragit till utanförskapet?