Vi var och handlade häromdagen. I sådan där stor affär där man köper mat och leksaker och julgransprydnader och elartiklar och kläder och trädgårdsmojänger... Fullt med folk, och fullt med barn som grät och föräldrar som skrek. Varför är alla så arga? Och varför envisas folk med att ta trötta och griniga barn med sig? Och varför i all världen går folk omkring i dunjackor inne i affären och kör omkring med barn i overall under filt och med mössa på topp? Det är inte konstigt att de blir extra trötta. När mina äggstockar pratar med mig så åker jag till sådana ställen, så blir avskräckt för ett tag till. I alla fall, så gick jag längs en gång på väg till mjölken, när jag såg en gammal kompis. Med en man vid sin sida och två barn i kundvagnen. Vad göra? Gå fram och säga hej? Knappast! Jag drog tag i min käraste och ökade hastigheten ungefär tredubbelt samtidigt som jag vände ryggen till. Varför gör jag alltid så? Just den här kompisen var från lågstadietiden och vi lekte ganska ofta tillsammans. Jag har lite koll på vad hon sysslar med eftersom våra föräldrar fortfarande umgås. Så det hade egentligen varit ganska lätt att bara säga hej, och kallprata en minut eller så. Förutom att jag inte hade tvättat håret och inte precis var klädd i mina snyggaste kläder. Okej, så det var inte träningsoverall, och håret såg hyfsat ut. Hon var inte så himla snygg hon heller, vad det anbelangar. Äh, jag vet inte. Jag bara skäms för mig själv på något vis.
Å ena sidan känns de här kompisarna så "perfekta". Jag har ett par stycken som har gjort precis som man ska. Hus i barnvänlig liten ort hyfsat nära föräldrarna, man/sambo/pojkvän, två barn, ett "riktigt jobb", och så vidare i all oändlighet. Jag kan känna mig så underlägsen.
Samtidigt känns det som ett öde värre än döden. Det var ju den fällan vi *inte* skulle falla i. Är det så att ens prioriteringar förändras när man blir äldre, är man bara predestinerad att bli som sina föräldrar, eller är det en mysko konspiration. You will be assimilated!
