Husrenovering som rite de passage

Ibland undrar jag över den här renoveringen vi har gett oss in på... För min käraste var det självklart att köpa ett litet hus som behövde renoveras. För att det var billigare, för att vi skulle få det som vi ville ha det. Men jag har börjat undra. Precis som kvinnor i många situationer diskuterar förlossningar diskuterar man i hennes släkt renoveringar. Vem som gjorde vad och hur och hur lång tid det tog och hur jobbigt det var. Kan det vara så att man inte är vuxen, inte fullvärdig medlem innan man har genomgått detta? Att husrenovering är ett nödvändigt steg på vägen till vuxenlivet?

Replik - och dagens ord är 'definition'

Ica - jag tror att du är klokare än du tror att du är. En fråga bara - om man inte hittar det man inte letar efter, är du inte rädd att sålla bort en massa trevliga, intressanta, spännande människor med inte så vackra händer? Eller får de en chans de med, bara inte sådär direkt? ;-)

Sentenser - jo, alla (nya) definitioner kan göra en lätt snurrig. Framförallt som inte alla nödvändigtvis menar samma sak. Jag gillar definitioner men jag tycker två saker; dels ska alla rätt att definiera sig själva, och dels måste man i en diskussion definiera sina definitioner. If you know what I mean... Jag tror att bisexuella kvinnor som lever med män definierar sig som just bisexuella. Det finns säkert de som har andra ord och definitioner. Om de inte behöver göra skillnad mellan vem de blir kära i och vem de vill ha sex med så behövs inte de skilda definitionerna. Kvinnor som lever med kvinnor och tidigare har haft förhållande med män - där varierar det vad de kallar sig. Jag tror det beror på den nuvarande situationen. De som eventuellt kan tänka sig en man igen, om det nuvarande förhållandet spricker, de som fortfarande tittar på både män och kvinnor, de kallar sig nog bisexuella, de flesta av dem. Däremot finns det en hel drös med flator som har haft förhållanden med män innan de insåg att världen var större än så, innan de vågade acceptera sig själva, eller bara av grupptryck, vana och normer. De flesta av dessa skulle aldrig välja en man igen, och kallar sig därför lesbiska.

Barnfrågan, ja. Tanken är att om vi bestämmer oss för att försöka så är det jag som börjar. Skulle det visa sig att jag inte kan, så försöker min käraste. Hur diskussionen går? Hos oss var det rätt självklart. Jag vill gärna vara gravid, hon är inte särskilt intresserad. Hos andra par, där bägge gärna vill, är min erfarenhet att man gärna går efter ålder. Den äldsta föder första barnet. Annars diskuterar man vem som är lämpligast utifrån ålder, fysik, sjukdomshistoria. Och så vidare.

Idag är jag lite osammanhängande - men det hindrar mig inte från att skriva

Jag tror att den Blyga hade en poäng i den här kommentaren. På många sätt var det nog enklare förr. Många roller och identiteter var mer eller mindre givna. Å andra sidan var det mycket svårare för dem som inte passade in. Prokrustessängen finns kvar idag, men visst har den blivit mer flexibel.

Jag känner inte riktigt igen mig i det där med kvinnor som fiender. Självklart gillar jag inte alla kvinnor, men jag föredrar i de allra flesta sammanhang att umgås med kvinnor. Visst finns det vettiga män, men de är svåra att hitta.

Ica sade något vettigt i den här kommentaren. "Man finner ju inte det man inte söker." Inom genusvetenskapen och queerteorin diskuteras sällan varför människor blir homosexuella. Istället är den intressanta frågan varför så många blir heterosexuella. Och jag tror att Ica har en stor poäng här. Det kanske är så att de flesta av oss föds bisexuella men av normer och vana gör många kvinnor som Ica och spanar efter hunkar med starka händer och en vacker käklinje (eller hur var det nu? ;-) ). Bisexualiteten i sig fascinerar mig mycket. Egentligen borde det vara det mest naturliga och ändå är begreppet så omstritt. Jag känner en del självidentifierade bisexuella kvinnor och alla utom två lever med en man. En lever sedan många år med en kvinna, en har en strikt varannan gång-princip. Är relationer med kvinnor något som kvinnor ägnar sig åt innan de slår sig till ro med en man och rotar sig i normen? Eller är det så att bisexuella kvinnor som lever med en man har ett behov av att definiera sig som just bisexuella, medan de som lever med kvinnor gärna håller lite tyst om det? För att det skulle vara slumpen, det tror jag inte på!!!

Passion: stark lidelse som helt styr vederbörandes handlande; om intellektuellt intresse, kärlek etc.

Igår skrev Lotten om passioner. Hon berättade om sin egen och frågade efter våra. En utmaning som ju inte går att motstå. Problemet är nog att jag inte har några passioner längre. Eller de är inte lika passionerade längre, snarare. Verkligheten har blivit gråare, tråkigare ... ja, verkligare, på något vis. Men tre passioner har jag kvar, i varierande grad.

1. Böckerna
En gång i tiden var böcker min stora passion. Jag satt i timmar åt gången, höll på med tre, fyra, fem böcker samtidigt. Jag läste i princip *allt* och förde bok över vad jag läste. När jag gick på låg- och mellanstadiet hade biblioteken alltid som sommarprojekt att skolbarnen skulle läsa och komma in och berätta om boken. Efter tio böcker fick man en egen bok. Jag läste trettio eller fyrtio varje sommar. Länge skrev jag upp alla böcker jag läste, med titel och författare, en kort kommentar och antalet lästa sidor. Sjutusen sidor ett sommarlov när jag var mellan nio och elva år var inget konstigt. Numera läser jag inte mycket alls. Om man inte räknar "böckerna" jag läser från internet, eller kurslitteratur, så hamnar jag förmodligen någonstans kring tjugo böcker om året. Jag saknar det, men har på något vis utvecklat ett motstånd för att börja en ny bok. Och böckerna blir sämre. Otroligt men sant.

2. Chokladen
En annan passion som fortfarande finns kvar i någon mening är chokladen. Eftersom Ica valde att avstå att berätta om chokladen (på goda grunder) så tar jag mig an ämnet istället. Choklad är gott. Choklad är en oumbärlig del av livet. Choklad finns tyvärr i väldigt skiftande kvalitet. Jag har hittat många bra chocolateries, men jag är stammis på två.

Den första ligger i Bryssel. Staden är full av bra choklad, men jag har oftast inte så mycket tid på mig, utan väljer en butik som ligger bra och nära tillhands. Om man står på Grand Place, med ryggen åt rådhuset och Everard't Serclaes, ignorerar blomster- och fågelförsäljarna och alla turister som står och gapar, så går man snett fram åt höger. På högra sidan har man La Maison des Ducs de Brabant och framför sig Le Pigeon, där Victor Hugo en gång bodde. Han gick i exil och bosatte sig här 1852. I bottenvåningen finns Godiva, en annan bra chokladaffär. Mellan dessa två hus går en liten gata. På höger sida, strax innan man kommer ut på det lilla torget där borgmästare Buls sitter staty ligger en fantastisk liten chocolaterie. Om man inte vet vad man tycker om kan man köpa en låda med blandade praliner. "Artisanale?" frågar damen bakom disken, och då nickar jag glatt. Ja, tack, handgjorda praliner ska det vara. Lådan är vackert gul med en stadssilhuett i rött och med ett rött sidenband om. MUMS! Om man fortsätter gatan fram till torget och svänger höger när man kommer ut, har man ungefär tio steg till ett av Bryssels bästa våffelstånd. Mera mums!

Om man inte vill åka ända till Bryssel för att köpa choklad, så kan man ta sig till Lund. Från Gleerups går man Lilla Fiskaregatan mot stationen. Svänger upp Stora Gråbrödersgatan mot Juridicum. (På Stora Gråbrödersgatan ligger förövrigt Lunds bästa antikvariat. Här ligger också Piraten, som en gång i tiden var barnboksantikvariat.) Vid fotoaffären, ungefär, innan man kommer upp till korsningen med Klostergatan sitter det en liten skylt på väggen. Här ska man genom porten, över gården och genom nästa port. Chokladdoften möter en i dörren.

3. Paris
Jag har skrivit om ämnet tidigare, och återkommer mer en annan dag.

Slutligen. Under tiden det tog mig att skriva det här blogginlägget insåg jag en sak som jag faktiskt hade glömt. Min första och största passion är kunskapen. Det finns ingenting jag älskar mer än att lära mig nya saker. Egentligen är det en fantastisk passion, men inte så mycket att orda om, kanske. Just nu och just här, i alla fall.

För övrigt kommer det snart ett inlägg till i den pågående debatten om sexuella identiteter. Jag har lite mer att säga.

Soffsexualitet och andra sexuella identiteter

Jag kunde inte motstå, sentenser. Ordet var för bra. För övrigt slog du huvudet på spiken i din kommentar: "Det kanske är lite missvisande att prata om läggning som sexuell när det handlar om så mycket mer." I mina kretsar (hehe - nu lät jag nästan lite viktig) brukar många skilja på det här. Mer än en självidentifierad flata säger saker som "Jag är egentligen bisexuell, men jag är homoemotionell.". Med detta menar de då förstås att de kan tända på både män och kvinnor, men blir bara förälskade i kvinnor.

För att citera Lars-Gösta Dahlöf som i sin tur citerar WHO: "Sexualitet är inte synonym med samlag, den handlar inte om huruvida vi kan ha orgasmer eller inte, och är heller inte summan av våra erotiska liv. Dessa kan men behöver inte vara en del av vår sexualitet. Sexualitet är mycket mer: den finns i energin som driver oss att söka kärlek, kontakt, värme och närhet; den uttrycks i vårt sätt att känna och väcka känslor samt att röra vid varandra. Sexualiteten påverkar tankar, känslor, handlingar och gensvar och därigenom vår psykiska och fysiska hälsa."

Är man ointresserad är man ju asexuell. Asexuella börjar komma ut så smått nu, och skapa nätverk och synliggöra sig. Vissa är helt i avsaknad av alla former av sexuella känslor, andra gillar att mysa och gosa och kela och kanske till och med hångla lite, men vill inte ha sex. Jag tror det viktigaste är att man inte gör någon illa, och det inkluderar en själv!

Sen är ju frågan hur viktigt allt detta är. Hur viktigt är det att ha en könsidentitet, en sexuell identitet? Jag behöver inte nödvändigtvis kategorisera andra människor, men det är viktigt för mig att kategorisera mig själv. Jag har en identitet som kvinna. Jag har en identitet som lesbisk. Jag har en identitet som akademiker. Ingenting av det kan jag ändra på och fortfarande vara mig själv. Jag är dessutom hundägare, internetberoende, bokmal och mycket annat, men det är inte lika viktigt och oföränderligt. För andra ligger säkert en större del av deras identitet just i att de är hundägare, eller fotbollsfans än i deras kön eller sexualitet. Kanske är ens etnicitet viktigare än ens sexualitet. Kanske anser man sig tillhöra två kön, eller inget, eller kanske ett tredje.

Redan de gamla grekerna... Om Political Lesbianism

Innan jag kommer in på dagens ämne kan jag meddela att det faktiskt blev middag igår också. Jag stekte laxbiffarna och tog upp dem ur pannan. Sen gjorde jag en sås på krossade tomater med örter, crème fraîche, mangosalsa, lite grönsaksbuljong och kryddor. Lade i biffarna igen och lät det koka ihop lite. Sen i med räkor. Tagliatelle och sallad till. Mums! Ikväll blir te och nybakat bröd med senap, ost, kalkon och groddar.

Jag funderat över det här med sexualitet på sistone. Resultaten går att läsa i den här bloggen (med kommentarer), hos sentenser och hos Ica. Jag tror inte på sexualitet som dikotomi - att man är antingen hetero- eller homosexuell. Jag tror inte heller att alla är bisexuella. Vad jag däremot tror på är en skala. Som Kinsey, fast något modifierad. Vissa människor har en väldigt tydlig och statisk position på den här skalan, andra är flytande, åter andra vill inte vara med på skalan över huvud taget.

Nästa fråga är ju varför man hamnar där man hamnar på skalan. Kan man välja sin sexualitet? Vad avgör annars? Jag tror inte att det är samma anledning för alla. Jag tror att för vissa är positionen medfödd, fix och statisk, och det finns inte så mycket man kan göra för att ändra på det. För andra är det yttre faktorer som påverkar personen i ena eller andra riktningen. Och vissa har faktiskt ett val. Alltifrån mer eller mindre bisexuella människor som av olika skäl väljer att inrikta sig mot ett kön (min erfarenhet säger mig att dessa oftast väljer heterosexualiteten, och då av sociala, religiösa eller praktiska skäl) till feminister som inte klarar av att leva med män utan väljer att istället vända sig till kvinnor.

Political lesbianism handlar om att vissa kvinnor hävdar att det patriarkala förtrycket ligger inbäddat i, är själva grunden för, det heterosexuella parförhållandet. Därmed kan de inte med gott samvete leva med en man, då det för dem innebär ett godkännande av en skev maktstruktur. Vissa av dessa blir fullfjädrade flator, andra bara avstår från relationer med män och väljer celibat och homosocialitet.

Redan de gamla grekerna diskuterade detta. I Aristofanes Lysistrate väljer kvinnorna att sexstrejka för att stoppa kriget mellan Aten och Korint. Här är dock många kvinnor motvilliga och vill inte ge upp denna livets nödvändighet. De kommer fram till att det är värt det. Detta är en komedi, och man är inte överens om huruvida Lysistrate är en parodi eller en komedi som behandlar en seriös åsikt i ett politiskt ämne. Här är detta egentligen inte relevant...

Om man kan välja att bli homo kan man förstås välja att bli hetero. Vissa människor, alltså, inte alla. Alla homosar kan förstås göra valet att leva ihop med någon av motsatt kön av olika anledningar, med detta gör dem inte heterosexuella.

Slutligen. Jag begriper mig inte riktigt på den här "det är medfött"-ståndpunkten som omhuldas inom homorörelsen. Diskriminering är diskriminering, oavsett om vi har valt det eller om vi "inte kan hjälpa det". Är det mer rätt att hindra oss från att älska varandra om vi har valt det själva än om det är en medfödd egenskap? Är det mer moraliskt försvarbart att via hypnos, terapi och elchocker försöka bota homosexualiteten om den är orsakad av yttre påverkan än om det ligger i generna?

Mat, sexualitet och dammsugarpåsar.

Madison - jag fattar det inte heller. Hade det varit så svårt att standardisera det? Kanske med tre-fyra olika varianter istället för femhundraelva?

Ica - om nu alla människor är bisexuella "innerst inne", hur kommer det sig då att det är så många som väljer bort människor av ett kön? Jag säger inte att du har fel, jag bara undrar hur du tänker. Jag tror att jag tror att sexualitet är en skala, inte något binärt. Vissa människor hamnar långt ut åt endera änden, andra ligger mer eller mindre i mitten. Och jag tror att det förändras under livet. Jag är inte särskilt bisexuell och har väldigt svårt att tänka mig att jag skulle kunna bli kär i en man. Sen beror det ju lite på vad man lägger i ordet "kön" också, och det orkar jag inte ge mig in på, inte idag i alla fall...

Jag känner inga öppet bisexuella män, men en hel rad bisexuella kvinnor. Alla utom en lever med män...

För övrigt undrar jag vad jag ska laga till middag ikväll. Igår åt vi morötter, paprika och sparris med vitlöksdippa och bananmuffins till. I tisdags fryspizza. I måndags köttgryta med bulgur. Det lutar ju åt fisk idag, men vad? Jag har laxbiffar i frysen. Pasta till och någon sås? Åh, jag har alldeles för dålig fantasi för att laga god mat... Men bananmuffinsen var jättegoda!

Sök, och du skall finna

Jo, jag var också så pretto ett tag. Sista veckan i nian skulle vi ut och bada hela klassen. Alla tjejerna hade bikini och var redan lite solbrända, killarna hade trendiga badshorts och solglasögon. Alla hade jättekul på stranden och i vattnet. Alla utom jag, vill säga, som satt fullt påklädd i skuggan och läste Dostojevskij... Men jag följde med! Det tycker jag att jag ska lite cred för, i alla fall. Bada är fortfarande inte min grej, men det var länge sedan jag läste ryska författare. På mitt sängbord ligger just nu ... ingenting! Vad ska jag göra? Det känns nästan som om jag har tappat läslusten. Det enda jag har läst den senaste månaden är fanfic och en Karin Kallmaker-bok. Det är så svårt att hitta bra böcker.

Och på tal om svårt att hitta. I en vecka nu har jag letat dammsugarpåsar. Jag vet att jag har köpt innan, men *var*? Jag köper dammsugarpåsar max en gång om året, och varje gång är det samma strul. Det är nog mitt enda husmorstips. Innan du köper en dammsugare - ta reda på om du kan köpa påsar på Ica. Om inte, hitta en ny dammsugare. I morse insåg jag att även jag har dolda talanger, och började leta på ett sätt som jag behärskar. Och voilà, efter tre minuter hade jag hittat en internethandel som sålde rätt sort och beställt ett paket. Så nu borde de landa i min brevlåda innan helgen. Jag trodde aldrig jag skulle säga det - men *som* jag längtar efter att få dammsuga!!!

Säg mig vad du läser och jag ska säga dig vem du är

Lotten pratar om böcker idag - favoritböcker. Jag kommenterade: "Det där om vilken som är den bästa boken man har läst är ju en sån typisk lära-känna-varandra-fråga. Jag har aldrig någonsin kunnat svara på den. Hur sjutton ska man kunna välja bara en!?! Ett tag hade jag en tio-i-topp-lista, men det funkar inte heller riktigt. För jag vill ju skilja på böcker som är bäst för att jag älskar dem och har läst dem hur många gånger som helst, och böcker som var så bra att jag aldrig vågar öppna dem igen, samt böcker som är underbart bra skrivna men där en läsning räcker."

Så vilka låg då på tio-i-topp och av vilken anledning? Jo, utan inbördes rangordning (och jag har medvetet begränsat mig till skönlitterär prosa):

1. Douglas Adams: The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Jag vred mig av skratt första gången och har läst om den många många gånger. Tyvärr fastnar jag alltid i början av bok tre. En enda gång har jag släpat mig igenom hela, men nu nöjer jag mig oftast med bara den första boken.

2. Maria Gripe: Tordyveln flyger i skymningen. Jag älskar och avgudar Maria Gripe. Agnes Cecilia hade också kunnat hamna här, liksom skuggserien. Men Tordyveln är den som är mest sönderläst, så därför får den äran.

3. Toni Morrison: Song of Solomon. En annan idol där flera böcker hade fått kunna komma med. Men ska jag välja en så måste det bli denna.

4. Richard Adams: Den långa flykten. Bara ett geni kan skriva så här. En fantastisk idé och rafflande både som deckare, politisk thriller och samhällskritik.

5. Selma Lagerlöf: Kejsarn av Portugallien. Älskade, underbara Selma. Välskriven, gripande bok som jag bara har läst tre gånger. Är lite rädd att slita ut den, vill spara och snåla med den. Selma är som mörk, handgjord belgisk choklad. Lite i taget varar länge, länge.

6. Eyvind Johnson: Strändernas svall. Denna har jag inte vågat läsa om. Jag är så rädd att få en ny bild av den. Jag läste den under gymnasiet, strax efter James Joyces Ulysses och dessa två böcker upptog en stor del av min tid och tanke. Jag funderade över dem länge efteråt.

7. JK Rowling: Harry Potter. Jag är ett stort Harry Potter-fan och väntar med spänning på sjunde och sista boken. Faller inom kategorin "böcker jag har läst så många gånger att de nästan faller sönder".

8. Erik Orsenna: L'amour est une chanson douce. Denna har jag redan berättat om. Underbar bok. Jag får inte nog av den.

9. Michael Ende: Momo, eller Kampen om tiden. Ännu en bok som hålls samman med tejp och gummiband.

10. Judy Seay: The Second Coming of Curly Red. Ibland tror jag att jag har grundat hela min uppfattning om livet efter detta på den här boken. Den har betytt otroligt mycket för mig, trort att den rent litterärt inte är något speciellt.

Författarhedersomnämnande: Alf Henrikson, Tove Janson, Jonas Gardell, Inger Edelfeldt.

Den här listan är inte statisk, och kan nog ändras något från dag till dag.

En kommentar om en kommentar - är det en metakommentar?

Med anledning av Den Blygas kommentarer den 15 mars... Ni som inte förstod - hon citerade en kommentar som jag hade lämnat på hennes blogg.

Jag har inte kollat upp det här med tester och röntgen och så vidare, men jag är rätt säker på att vi bara har två äggstockar var. Totalt fyra, alltså. Och när mina skriker pratar hennes, och tvärtom. För att jämna ut det hela, skulle jag tro.

Vi bor inte i en John Bauer-skog, men en vanlig skog får faktiskt duga. Playan är inte aktuell. Och även om vi får en starkt begränsad rörelseförmåga så tror jag nog att en sexåring får ut en del av några dagar i Paris. Eller av några dagar hos mormor. :-) Så det oroar jag mig inte för. Jag tror inte att det måste vara antingen eller, jag tror att det går att kombinera. Det är inte precis så att vi är ute och flänger en gång i månaden... När jag tänker efter så tror jag inte att vår rörelseförmåga kommer att begränsas särskilt mycket mer av barn än vad den redan är. Katten klarar sig själv i ett par dagar, men hundarna... De klarar sig hemma ensamma mer än vad barn gör (vi är uppe i två timmar nu), men de kan följa med mycket mindre än vad ett barn kan.

För övrigt ligger snön kvar fortfarande. Valpkursen börjar på söndag och jag vill inte tänka på Lilleman i maghög snö på appellplanen...

Tänk att borta kan vara hemma

Mera Paris. Ibland får jag helt enkelt inte nog. :-)

Nästa gång jag kommer till Paris (på semester) så ska jag bo vid Lamarck-Caulaincourt. Jag blir mer och mer förtjust i Montmartre. Från början gillade jag det inte alls, men har insett att om man bara fortsätter en bit norrut från trängseln vid place du Tertre så är det härliga underbara kvarter. Sist bodde vi på rue Ordener, en bit ifrån Jules Joffrin/Mairie du XVIII. Dunderläge, verkligen. Jag gillar blandningen av människor, jag gillar restaurangerna, jag gillar luften. Tidigare har jag gärna hållit mig i Marais - någonstans mellan rue Quincampoix och place des Vosges.

Nästa gång jag kommer till Paris ska jag tillbaka till katakomberna. Det är åtta år sedan jag var där. Jag ska gå där och läsa citaten och titta på benknotorna och fundera över livets förgänglighet.

Nästa gång jag kommer till Paris ska jag äta confit de canard ("sprängd anka") och crème brûlée. I Sverige har jag aldrig fått något lika gott som i Paris, även om sista middagen i Nice slår allt.

Nästa gång jag kommer till Paris ska jag äta sushi på den lilla lilla restaurangen på rue de Clichy.

Nästa gång jag kommer till Paris ska jag åka till min nya favoritbokhandel Violette & Co öster om Bastiljen och shoppa loss på böcker och tröjor. Kanske till och med matcha in en författarkväll.

Nästa gång jag kommer till Paris ska jag göra något jag aldrig har gjort förr. Jag vet inte vad än, men något ska jag banne mig hitta på.

Nästa gång jag kommer till Paris ska jag gå en guidad rundtur. Jag vet inte vilken jag ska välja, men det löser sig. Kanske Montmartre, kanske kvarteren runt Luxembourgträdgården.

Är det konstigt att man längtar bort någon gång

Vårvintern 2001 bodde jag långt hemifrån. Av olika anledningar och en stor del slump hade vi hamnat i en by i Jämtland. I mars låg snön djup - det var kallt mörkt och fortfarande vinter. (Ungefär som det är i nästan hela Sverige idag - men det ska jag bitcha om en annan dag.) Jag klev på planet i Östersund i full vintermundering. Efter tre timmar och ett byte landade jag mitt i våren på Roissy utanför Paris. Det var fortfarande ganska kallt, men vår. Jag tog mig till mitt hotell, dumpade mina grejor och gav mig ut på stan. Tillsammas med en kompis köpte jag en macka på Kovacz på rue des Rosiers och fortsatte österut. På place des Vosges sken solen. Vi satte oss med ryggarna mot varm sten och ansiktena i solen och njöt av livet. Just då, just där skulle jag vilja vara nu.

Ett par dagar innan jul 2004 klev jag och min fru på tåget i ett mörkt och kallt Malmö en tidig morgon. Strax innan elva på förmiddagen landade vi i Nice bland palmer och glittrande Medelhav. Vinterjackorna fick sitta på hela vägen till hotellet, men nog var det för varmt för dem. Veckan som följde var en av de bästa i mitt liv. Vi fick tid med varandra, gjorde roliga utflykter, gick i gamla stan och åt massor av god mat. Det var julmarknad på place Masséna och vi åkte pariserhjul nästan varje kväll. Ibland är livet så obeskrivligt underbart.

Jag vill resa mera. Är jag underlig som inte vill backpacka i Asien eller åka på safari i Kenya? Min stora drömresa går västerut. Tänk att köpa en bil och köra från Boston via Atlanta, Grand Canyon och San Fransisco till Victoria. På småvägar genom öknen och på stora sjufiliga motorvägar. Annars ser min lista ut som följer (utan inbördes rangordning):

Paris - oslagbart. Jag kommer aldrig att få nog av Paris. Någon dag nu ska jag räkna efter hur många gånger jag har varit där, men det börjar närma sig trettio.

Budapest - om jag vore rik skulle jag flyga till Budapest och bada minst en gång i veckan.

Jersey - smygstart till England och verkar vara en trevlig ö.

Normandie - vill köra ner och hyra ett hus och åka runt och titta på invasionsstränderna och krigskyrkogårdar och muséer.

Irland - någonting som min fru kan och vill visa mig.

Nice - jag har varit där på sommaren och jag har varit där på vintern. Nästa gång skulle jag vilja åka i maj/juni.

Brest - vid världens ände och för Barbara.

Det finns fler ställen - såklart. Men det här får räcka för idag innan jag helt förlorar mig i mina drömmar.

Absurdism och citron

Livet är lugnt och stillastående just nu. Jag städar, surfar, lagar mat, letar jobb, skriver lite på Den Stora Romanen, leker med hundarna... Ingenting intressant har jag att komma med, alltså. Så därför tar jag till nödlösningen idag igen - epostsignatur!

Enter Samuel Beckett. Han föddes i Dublin den 13 april 1906. Ryktet sade att familjens namn egentligen var Becquet och att de härstammade från en hugenottfamilj som flydde Frankrike efter det att ediktet i Nantes drogs tillbaka 1685. Han läste franska, italienska och engelska vid Trinity College och tog examen 1927. Därefter undervisade han i engelska vid École Normale Supérieure i Paris. Han flyttade hem till Dublin och undervisade ett tag vid Trinity College, reste runt i Europa, och 1937 bosatte han sig permanent i Paris.

Under kriget var han aktiv i motståndsrörelsen, först i Paris, och sedan, efter att hans grupp blivit förrådd, i Vaucluse i södra Frankrike. Efteråt flyttade han tillbaka till Paris och blev belönad med Croix de Guerre och Médaille de la Résistance.

Redan under Dublintiden hade han börjat skriva och dessutom översätta delar av sin produktion till franska. I Paris börjar han skriva direkt på franska, och översätter istället till engelska. 1947 påbörjar han sin första pjäs; Eleutheria. Han skriver romaner, bland annat de tre som gemensamt brukar kallas för Trilogin (även om Beckett själv motsatte sig detta) - Molloy, Malone meurt och L'innommable. Mest känd är han för pjäsen som publicerades 1952 och hade scenpremiär 1953 - En attendant Godot (I väntan på Godot). Den beskrevs av kritikern Vivian Mercier som en "pjäs där ingenting händer - två gånger".

Sommaren 2000 var jag i södra Frankrike. En dag tillbringade jag i en liten befäst bergsby som heter Saint Paul de Vence. Här trängs konstnärer och gallerier med souveniraffärer, creperior och *mängder* av turister. Utanför stadsmurarna finns en boulebana med ett typiskt franskt fik - lysrör och allt - där det inte brukar vara fullt så trångt. Jag behövde andas lite och satte mig där i skuggan på uteservingen. Beställde in en citron pressé och började titta på vykorten som var till salu i bokhandeln mitt emot. Ett ställ fängslade mig direkt. Här fanns vykort med en bild av en person (författare, konstnär..) och ett citat. Jag köpte på mig ett gäng. Jag har nu bland annat Simone de Beauvoir, Henri Matisse, Marcel Proust, François de la Rochefoucauld, och förstås Samuel Beckett. Varifrån citatet kommer har jag inte lyckats ta reda på. Jag har inte läst hans samlade verk och mitt (i och för sig kortvariga) googlande har inte givit resultat. Men ändå. "Quand on est dans la merde jusqu'au cou, il ne reste plus qu'à chanter." (ung. När man står upp till halsen i skit finns det ingenting annat kvar än att sjunga.)

Äktenskap?

Varför gifter sig folk, egentligen? Är det en rättighet att få gifta sig? Det har varit så mycket prat på sistone om den eventuella könsneutrala (och kanske så småningom antalsneutrala) äktenskapslagen. Innan man kan argumentera för eller emot måste man väl ha klart för sig vad man tycker att ett äktenskap ska innebära. Vad syftet är. Jag tror inte att man gifter sig av kärlek. Förhoppningsvis älskar parterna varandra, men det kan inte vara huvudanledningen. För kärlek kräver inget äktenskap. Man kan inte lagstifta om kärlek. Så som jag ser det finns det framförallt två skäl att gifta sig. Antingen ser man det som ett juridiskt kontrakt som reglerar människors förhållande till varandra och till staten. Med detta synsätt finns det vissa fördelar som tillfaller människor som är gifta med varandra och utesluter dem som inte är det. Ska man ha fördelar bara för att man är gift? Tja... Arvsrätten till exempel är viktig här, som jag ser det, och regler för vad som händer med gemensam egendom vid en skilsmässa. Mycket ekonomi, alltså. Eller så ser man äktenskapet som ett religiöst kontrakt mellan människor och gud eller människor emellan. Och då vill man förstås att äktenskapet ska vara reserverat för sådana förhållanden som guden godkänner. Så varför gifter folk sig? Är det för att få de ekonomiska fördelarna, eller för att få en guds välsignelse över sitt partnerskap? För mig är nog den största frågan i allt detta varför en religiös ceremoni ska få juridiska efterverkningar i ett land där kyrkan är skild från staten.

Hjältar och förebilder

Jag brukar ju snarare ägna mig åt navelskåderi än åt politik och omvärld. Jag är centrum i mitt eget universum. Omphaloskepsis as a way of life. Så även idag. För även om mordet på Olof Palme berörde en hel värld och förändrade ett land i grunden, så är det mig det handlar om även idag. Här finns inga politiska analyser. Inga konspirationsteorier. Här finns bara jag. För tjugo år sedan förlorade jag min oskuld. För tjugo år sedan såg jag mina föräldrar gråta. Jag var för liten för att förstå politiken, för liten för att förstå att det var kontroversiellt, för liten för att förstå att min bild var just en bild. Men tillräckligt gammal för att faktiskt ha en bild. Det var en lördagsmorgon och jag och min bror hade bänkat oss framför teven. Jag tror det var Hemliga Arne vi skulle se. Pappa kom ut i vardagsrummet i sin slitna svarta morgonrock och berättade att Olof Palme var död. Vi grät. Det är den enda minnesbilden jag har från den där dagen. Jag minns inte hur jag reagerade. Jag minns inte om jag ställde några frågor eller om jag fick några svar. Men jag minns att jag inte förstod. Olof Palme var min hjälte. Jag visste inte att min bild inte var allas bild; jag förstod inte varför någon skulle vilja mörda honom. För mig var han Godheten, den som alltid alltid stod på den svagares sida. Jag kan tänka mig att min bild av Palme har många likheter med den bild barn i kristna familjer har av Jesus. De fattigas förkämpe. De förtrycktas befriare. Jag har valt att inte fördjupa mig i politiken. Jag har valt att inte läsa och lära mig mer om Palmes politiska gärning. Jag har valt att behålla barnets bild och barnets upplevelser. Olof Palme kommer alltid att vara min förebild, min idol, och sådana behövs.

Självcensur?

Igår skrev jag om vad jag gjorde för tjugo år sedan. Något som många människor kommer att ägna sig åt att tänka på och berätta om idag. Nu blev jag helt plötsligt osäker på om jag ska lägga ut det. Det känns lite mainstream, lite platt, lite naivt och väldigt väldigt personligt...