Soffsexualitet och andra sexuella identiteter
Jag kunde inte motstå, sentenser. Ordet var för bra. För övrigt slog du huvudet på spiken i din kommentar: "Det kanske är lite missvisande att prata om läggning som sexuell när det handlar om så mycket mer." I mina kretsar (hehe - nu lät jag nästan lite viktig) brukar många skilja på det här. Mer än en självidentifierad flata säger saker som "Jag är egentligen bisexuell, men jag är homoemotionell.". Med detta menar de då förstås att de kan tända på både män och kvinnor, men blir bara förälskade i kvinnor.
För att citera Lars-Gösta Dahlöf som i sin tur citerar WHO: "Sexualitet är inte synonym med samlag, den handlar inte om huruvida vi kan ha orgasmer eller inte, och är heller inte summan av våra erotiska liv. Dessa kan men behöver inte vara en del av vår sexualitet. Sexualitet är mycket mer: den finns i energin som driver oss att söka kärlek, kontakt, värme och närhet; den uttrycks i vårt sätt att känna och väcka känslor samt att röra vid varandra. Sexualiteten påverkar tankar, känslor, handlingar och gensvar och därigenom vår psykiska och fysiska hälsa."
Är man ointresserad är man ju asexuell. Asexuella börjar komma ut så smått nu, och skapa nätverk och synliggöra sig. Vissa är helt i avsaknad av alla former av sexuella känslor, andra gillar att mysa och gosa och kela och kanske till och med hångla lite, men vill inte ha sex. Jag tror det viktigaste är att man inte gör någon illa, och det inkluderar en själv!
Sen är ju frågan hur viktigt allt detta är. Hur viktigt är det att ha en könsidentitet, en sexuell identitet? Jag behöver inte nödvändigtvis kategorisera andra människor, men det är viktigt för mig att kategorisera mig själv. Jag har en identitet som kvinna. Jag har en identitet som lesbisk. Jag har en identitet som akademiker. Ingenting av det kan jag ändra på och fortfarande vara mig själv. Jag är dessutom hundägare, internetberoende, bokmal och mycket annat, men det är inte lika viktigt och oföränderligt. För andra ligger säkert en större del av deras identitet just i att de är hundägare, eller fotbollsfans än i deras kön eller sexualitet. Kanske är ens etnicitet viktigare än ens sexualitet. Kanske anser man sig tillhöra två kön, eller inget, eller kanske ett tredje.
För att citera Lars-Gösta Dahlöf som i sin tur citerar WHO: "Sexualitet är inte synonym med samlag, den handlar inte om huruvida vi kan ha orgasmer eller inte, och är heller inte summan av våra erotiska liv. Dessa kan men behöver inte vara en del av vår sexualitet. Sexualitet är mycket mer: den finns i energin som driver oss att söka kärlek, kontakt, värme och närhet; den uttrycks i vårt sätt att känna och väcka känslor samt att röra vid varandra. Sexualiteten påverkar tankar, känslor, handlingar och gensvar och därigenom vår psykiska och fysiska hälsa."
Är man ointresserad är man ju asexuell. Asexuella börjar komma ut så smått nu, och skapa nätverk och synliggöra sig. Vissa är helt i avsaknad av alla former av sexuella känslor, andra gillar att mysa och gosa och kela och kanske till och med hångla lite, men vill inte ha sex. Jag tror det viktigaste är att man inte gör någon illa, och det inkluderar en själv!
Sen är ju frågan hur viktigt allt detta är. Hur viktigt är det att ha en könsidentitet, en sexuell identitet? Jag behöver inte nödvändigtvis kategorisera andra människor, men det är viktigt för mig att kategorisera mig själv. Jag har en identitet som kvinna. Jag har en identitet som lesbisk. Jag har en identitet som akademiker. Ingenting av det kan jag ändra på och fortfarande vara mig själv. Jag är dessutom hundägare, internetberoende, bokmal och mycket annat, men det är inte lika viktigt och oföränderligt. För andra ligger säkert en större del av deras identitet just i att de är hundägare, eller fotbollsfans än i deras kön eller sexualitet. Kanske är ens etnicitet viktigare än ens sexualitet. Kanske anser man sig tillhöra två kön, eller inget, eller kanske ett tredje.
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 06:59
6Debattinlägg:
Men om man nu ska ta Lars-Gösta på orden så innefattar ju sexualiteten snudd på allt, och att vara asexuell skulle isåfall innebära att man var ointresserad eller hade en aversion mot "allt".
Efter ett års celibat är det svårt att tänka på sig själv som "nånting"-sexuell i första, andra eller tredje hand. Men det kanske hade varit annorlunda om jag var i en relation?
Homoemotionell har jag hört förr, men det klingar konstigt i mina öron. Stämmer det verkligen med definitionen?
Jag har väldigt lätt att drabbas av förtjusning för folk. Sprittande och intensiv, ett slags (förstadie till) förälskelse. Det skulle jag nog kunna hävda gäller bägge könen. Men så har jag en mental spärr som slår till så att det omöjligt kan bli något fysiskt.
Frågan är förstås vad som skulle hända om jag korsade den gränsen, kanske skulle jag upptäcka att det inte var så oangenämt ändå. Det kan man ju bara spekulera i.
Låter det provocerande om jag säger att jag är väldigt hetero? Jag vet att det låter klyshigt att säga att jag inte har nåt emot homosexuella eller ens som kristdemokraterna uttryckte det "utlevd homosexualitet".
Trots att jag är straight som... en linjal, så blev jag en gång helt betagen av en kvinna på en konsert. Hon spelade i ett tjejband och vi fick världens ögonkontakt. När spelningen var över nästan sprang jag och gömde mej på darriga ben, för jag visste inte vad jag skulle göra om hon kom fram till mej. På nåt sätt kändes det som om det skulle vara värre att "göra något fel" med en tjej än med en kille.
På samma sätt som jag tycker det är svårare att avvisa en tjejs inviter jämfört med en killes.
Varför jag nu bekymrar mej mer för att såra en tjejs känslor framför en killes, det var nog inte så snällt av mej. Vilken trist inställning jag har, inser jag nu!
Ha! Ja det här var onekligen en ögonöppnare. Kul att diskutera med dej!
Jo, visst är det så. Men Lars-Göstas definition är inte den enda, även om han skriver i NE. :-) Jag tycker att alla människor har rätt att definiera sig själva, och lägga in vad de vill i sin definition (inom rimliga gränser...). Samma sak med homoemotionell. Jag har bara hört det användas i den kontexten jag beskrev. Varför klingar det konstigt?
Har man ingen sexuell identitet om man inte har en sexuell relation? Det tror jag att man har - jag tror att för dem som verkligen har en sexuell *identitet* är den inte beroende av yttre faktorer. Precis som om man är bisexuell, då blir man inte hetero eller homo för att ens partner är av det ena eller andra könet.
Den där förtjusningen känner jag igen. Och kallar det just för förtjusning också. Jag skulle inte vilja säga att det händer ofta, men det *händer*. Någon enstaka gång med en man, men för det mesta med kvinnor. Jag har också en mental spärr och vet att det inte går längre. Med kvinnor kan jag flirta lite och ta det ett steg på vägen eller så.
Varför skulle det vara provocerande att säga att man är väldigt hetero? Att säga att man inte har något emot homosexuella är däremot en riktig klyscha som får mig att dra öronen åt mig litegrann när det händer på fester och med nya bekantskaper. Kanske för att det inte är ovanligt att det följs av ett "men".
Strejt som en linjal! ;-) Vissa människor har en sån enorm utstrålning. Jag känner en kvinna som med en blick kan få i princip vem som helst på fall. Inbitna misogynistiska bögar har fått stjärnor i ögonen efter ett samtal med henne. Jag vet inte varifrån det kommer, men det finns där. Däremot undrar jag varför du blev så rädd. ;-)
Sen tror jag att det där med att vara mer bekymrad för att såra en tjejs känslor än en killes delvis har att göra med att man inte vill framstå som homofob. Man vill inte att tjejen ifråga eller ens sällskap ska tro att man tar illa upp för att det är en tjej. Typ.
Trista inställningar är aldrig kul, men det är rätt spännande att upptäcka vilka man har. Ingen människa är fördomsfri. Och de bästa diskussionerna är ögonöppnande. :-) Så tack själv!
Emotionell förknippar jag med känslosamhet. Så homoemotionell låter som att man blir sentimental och upprörd när man träffar nån av samma kön. hehe
Jag har säkert en sexuell identitet, men den är liksom avstängd för mej själv.
Ungefär som att man har blivit mobbad i skolan, kanske? Jag har en identitet som mobbad, fast det var många år sen nu. Äh, dålig jämförelse, men nåt åt det hållet.
Säkert är jag rädd för att framstå som homofob, men jag tror att min rädsla för att såra kanske handlar mer om fördomarna kring kvinnors natur.
Att en sårad kvinna kan bli en fiende på ett sätt som man oftast inte förväntar sig av en man.
Och för att jag hellre vill känna gemensamhet, systerskap och vänskap med en tjej än med en kille.
Å andra sidan har jag aldrig varit särskilt bra på att hantera en killes inviter heller... antingen slår jag bakut eller så blir jag ihop med honom av bara farten utan att känna efter vad jag själv vill.
Det är inte klokt vad komplicerade relationer man har till andra egentligen!
Jag hoppas jag har hunnit växa ikapp mej mer nu, att jag ska hantera såna här saker bättre nu än när jag var ung och förvirrad.
Att vara gammal och förvirrad är klart bättre! ;)
Aha. Då är jag med. Visst kan det tolkas så. Men jag vet inget annat ord som hade passat bättre i sammanhanget...
Man måste inte ha en sexualitet eller en sexuell identitet. Om man inte mår dåligt av att inte ha det tycker jag inte att man behöver bekymra sig.
Är du rädd att tjejer tar mer illa upp? Att de är osäkrare och mer lättstötta? Sen tror jag att många tjejer har den här ideologin och drömmen om systerskap och så, men man måste inte älska alla kvinnor. Man kan inte komma överens med alla.
Och ja, relationer till andra är ofta väldigt komplicerade. Ibland önskar jag att det vore lättare, men samtidigt vet jag inte om de hade varit lika intressanta då.
Bättre att vara gammal och förvirrad än ung och förvirrad... Jag väntar fortfarande på den dagen då jag ska kunna kalla mig gammal och klok.
Intressant diskussion - ja, inte den om den SEXUELLA identiteten - utan den om IDENTITETEN.
Det var kanske inte BÄTTRE förr - men ENKLARE! På "min tid " var ju sexualundervisning något i stil med "close your eyes and think of England".
Det som gällde var ju att genom flitiga studier kunna konkurrera akademiskt och yrkesmässigt med männen.
Jag gick på ett FLICK-läroverk. Vi hade UNDERBARA lärare av båda könen som brann för vår förkovran och mognad.
Att vi skulle kombinera yrke med man och barn var bara så självklart - det fanns ju fortfarande HEMbiträden ( vår aktuella pigdebatt är ju oerhört destruktiv för ALLA parter )
Det här är bara BAKgrunden.
Det som slår mig när jag när jag läser s.:
"...min rädsla för att såra kanske handlar mer om fördomarna kring kvinnors natur.
Att en sårad kvinna kan bli en fiende på ett sätt som man oftast inte förväntar sig av en man.
Och för att jag hellre vill känna gemensamhet, systerskap och vänskap med en tjej än med en kille...."
Just det VÄNSKAP.
Det är ju inte bara EROTIK som gäller.
Det är därför jag gjorde en så´n lång inledning - förr i världen var ju sexualiteten något PRIVAT - medan däremot släkt - yrkesgemenskap och VÄNskap något LIVsavgörande.
Och. När jag nu på min ålders höst diskuterar livet och attityder med min partner sedan 51 år , en MAN, som också är min VÄN och KAMRAT så slår det mig att jag alltid haft lättare att trivas med MÄN även som vänner.Jag har bittert fått erfara
"... Att en sårad kvinna kan bli en fiende på ett sätt som man oftast inte förväntar sig av en man."
Ja, varför FÖRVÄNTAR man sig inte det?
Jo därför män BETER sig inte som kvinnor ( i kollektiv det vill säga).
Män ( faktiskt visat sociologiskt på dagis) leker redan från 4-6 års ålder i hierarkier med olika ledare beroende på lekens INNEHÅLL - För kvinnor, dvs redan små flickor, är innehållet oväsentligt det är gruppen och samvaron, samtalet som är det väsentliga. Den som inte fogar sig i gruppnormen blir UTSTÖTT.
Jag kom till en ny klass när jag var 10 år 1945. Där var det flickorna med korkskruvslockar som som var högsta hönsen (Shirley Temple!)...
A.: " Bättre att vara gammal och förvirrad än ung och förvirrad... Jag väntar fortfarande på den dagen då jag ska kunna kalla mig gammal och klok."
Ja, kan man vara både förvirrad och klok?...
- Jag citerar en klyscha som cirkulerade i mina yrkeskretsar:
We still may be confused, but on a higher level.
"We still may be confused, but on a higher level."
Vilken underbar kommentar!
Jag är inte så gammal än, men nog tycker jag att allt bara blir mer komplicerat ju bättre insatt man blir.
Ju mer man lär sig desto mer förstår man hur lite man egentligen begriper, eller hur det nu var.
Skicka en kommentar
<< Home