Hjältar och förebilder

Jag brukar ju snarare ägna mig åt navelskåderi än åt politik och omvärld. Jag är centrum i mitt eget universum. Omphaloskepsis as a way of life. Så även idag. För även om mordet på Olof Palme berörde en hel värld och förändrade ett land i grunden, så är det mig det handlar om även idag. Här finns inga politiska analyser. Inga konspirationsteorier. Här finns bara jag. För tjugo år sedan förlorade jag min oskuld. För tjugo år sedan såg jag mina föräldrar gråta. Jag var för liten för att förstå politiken, för liten för att förstå att det var kontroversiellt, för liten för att förstå att min bild var just en bild. Men tillräckligt gammal för att faktiskt ha en bild. Det var en lördagsmorgon och jag och min bror hade bänkat oss framför teven. Jag tror det var Hemliga Arne vi skulle se. Pappa kom ut i vardagsrummet i sin slitna svarta morgonrock och berättade att Olof Palme var död. Vi grät. Det är den enda minnesbilden jag har från den där dagen. Jag minns inte hur jag reagerade. Jag minns inte om jag ställde några frågor eller om jag fick några svar. Men jag minns att jag inte förstod. Olof Palme var min hjälte. Jag visste inte att min bild inte var allas bild; jag förstod inte varför någon skulle vilja mörda honom. För mig var han Godheten, den som alltid alltid stod på den svagares sida. Jag kan tänka mig att min bild av Palme har många likheter med den bild barn i kristna familjer har av Jesus. De fattigas förkämpe. De förtrycktas befriare. Jag har valt att inte fördjupa mig i politiken. Jag har valt att inte läsa och lära mig mer om Palmes politiska gärning. Jag har valt att behålla barnets bild och barnets upplevelser. Olof Palme kommer alltid att vara min förebild, min idol, och sådana behövs.