Namn som identitetsbärare

Hade man varit samma människa om man hade haft ett annat förnamn? Blir en Anna och en Tindra samma person om allt annat är lika? En Sara och en Fredrika? En Karl och en Vilgot? Jag har funderat över detta på sistone. Jag skulle nämligen ha hetat någonting helt annat och pappas spontanitet när jag var tre dagar gammal gav mig det namn jag bär. Om jag hade fått det namn som var planerat åt mig, hade mitt liv sett likadant ut idag? Om jag hade haft ett lite ovanligare släktnamn istället för ett vanligt namn som blev trendigt ungefär samtidigt som jag fick det, hade jag varit samma person idag? Gjort samma erfarenheter? De flesta av mina vänner har, när de fått veta vad jag egentligen skulle ha hetat, sagt att det hade passat mig mycket bättre. Men jag är för gammal för att byta namn nu.

Och om det nu är så viktigt - hur sjutton väljer man namn till sina barn. Vi har lagt bebisplanerna på is ett tag, men det hindrar oss ju inte från att prata namn. Pojknamn är enkelt. Vi kom ganska snabbt överens om en favorit, med två namn i reserv ifall det första inte skulle passa, eller om det blir två. Men flicknamnen? Visst har vi idéer, men inget namn som känns sådär klockrent. Och ingenting vi är direkt överens om. Vi har två namn som vi gillar bägge två, som passar i stil och allting, men som vi inte kan använda. Så vad göra? Välja i blindo? Kompromissa? Namn ska ju passa både en bebis och en vuxen, både en fotbollsspelare och en gothare, en statsminister och en förskollärare och en präst. Man vet ju liksom aldrig. Namn på listan just nu (som en av oss, eller båda, gillar men inte älskar, och som ingen av oss vägrar): Filippa. Alva. Moa. Allis. Fredrika. Sabina. Ida. Tilde.