La grammaire est une chanson douce

Igår hos Lotten nämnde jag Erik Orsenna. Vilket givetvis var helt uppåt väggarna, men ändå. Det fick mig att plocka fram boken igen - en av de vackraste böcker jag någonsin har läst. Jag tror inte att den finns översatt till svenska (jag skulle för övrigt vilja träffa den översättare som gav sig på den...), men jag kan ta mig igenom den om jag tar det lugnt.
Bokens "jag" är en flicka som heter Jeanne. Hon och hennes bror Thomas lider skeppsbrott och spolas i land på en ö. De har tappat sina ord och får hjälp av monsieur Henri att hitta tillbaka till dem. På ön finns bland annat en ordmarknad där människor kan köpa de ord de behöver. En affär för poesi där man bland annat kan köpa rim, en affär för kärleksord där man får pengarna tillbaka om förhållandet spricker, en affär för botaniska ord, en etymolog och flera andra.
Här finns en hel stad där orden får leva i frihet och slippa slaveriet under människorna. När ord inte längre är bundna av människor organiserar de sig i stammar, och den största av dessa är substantiven. De har en liten "klocka" i form av artiklarna som ska förvarna lite om vem som kommer. Substantiven är förtjusta i adjektiven som de gärna gifter sig med. Flickor med flickor och pojkar med pojkar. Inför bröllopet går artikeln in genom ena sidodörren och adjektivet genom den andra. Sist går substantivet in genom huvuddörren. När de sen kommer ut håller de varandra i handen allihop och har bildat en enhet. Sen finns det förstås könlösa adjektiv som kan gifta sig med både pojkar och flickor, som till exempel "magique". Tyvärr är substantiven konstant otrogna och dumpar de stackars adjektiven när de har hittat något annat som de tycker passar dem bättre.
I denna ordens stad finns även ett sjukhus för utarbetade och trötta ord. Jeanne får följa med monsieur Henri och hälsa på "je t'aime" som är blek och mager och måste vila sig. De båda människorna är märkbart tagna och Jeanne börjar nästan gråta. Men hon kan inte. Det finns tårar inom människor som är för tunga och dem kommer vi aldrig att kunna gråta. Jeanne frågar förstås om det är någonting hon kan göra för att rädda den sjuka lilla frasen och monsieur Henri svarar:

"-... Je t'aime. Tout le monde dit et répète "je t'aime". Tu te souviens du marché? Il faut faire attention aux mots. Ne pas les répéter à tout bout du champ. Ni les employer à tort et à travers, les uns pour les autres, en racontant des mensonges. Autrement, les mots s'usent. Et parfois, il est trop tard pour les sauver. "

"-... Jag älskar dig. Alla säger "jag älskar dig" och upprepar det hela tiden. Kommer du ihåg marknaden? Man måste vara uppmärksam på sina ord. Inte upprepa dem hela tiden. Inte heller använda dem obetänksamt, att säga en sak när man menar något annat, att ljuga. Annars slits de ut och blir överansträngda. Och ibland är det för sent att rädda dem."

Ord är någonting man ska vara rädd om. Alla människor har ansvar för vad de säger, vilka ord de väljer att använda, hur de använder dessa ord. Gör vi det? Eller pratar vi bara på? Var det inte Tage Danielsson som skrev en saga om hur alla människor hade fått sig tilldelat ett visst antal ord. När dessa hade tagit slut fick man vara tyst. Tänk om det vore så. Tänk om orden var ransonerade och alla hade varit tvungna att tänka efter vad de faktiskt sade. Pratar folk mer nuförtiden? Sägs det mer vettiga saker i så fall? Förstår vi varandra bättre idag?
Ett sidospår till. Det kom en diktsamlig för några år sedan - har ingen aning om hur många. Det var en ung kvinna som skrev och hon hade valt ett visst versmått. Jag tror det var sonetter, men jag kan ha fel. Hon fick frågan av en journalist en gång varför hon hade valt att göra så, och hon svarade att när man tvingas in i vissa regler vad gäller rim och rytm så måste man tänka efter en extra gång vad det egentligen är man vill säga. Ett så fantastiskt svar, och en så fantastisk tanke!

I