Bebisbebis
Natalia skriver om varför hon inte vill ha barn. Sigge försöker bemöta hennes krönika och hans inlägg ger upphov till viss diskussion. Lotten blir inspirerad, bloggar och ger upphov till ännu fler tankar och funderingar. I alla fall från min sida. Jag undrade hur i all världen man tar beslutet. Lotten hävdar att det inte behövs. Emi pratar om fullbordat faktum. Är mitt problem som vanligt att jag tänker för mycket? Den Blyga är inne på samma banor som min katolska väninna A - barn är inte någonting man "skaffar sig", det är någonting man "får". Tyvärr är det ju så att jag inte bara kan lämna det hela åt slumpen. För att förbli barnlös behöver jag inte ta ett aktivt beslut, medan om jag vill ha barn måste jag ta ett beslut. Bestämma mig för att försöka en gång för alla. Och jag skriver "jag", men självklart måste vi vara överens. Vi måste vara överens om om, och isåfall hur, när och var. Sen är det ju också så att om man bara "låter det ske" så behöver man inte fundera så mycket, men när man måste ta ett aktivt beslut känns det så stort, så viktigt. Och som om jag måste rättfärdiga mitt beslut. Jo, jag har tid och råd och möjligheter. Jo, jag är vuxen och mogen nog att hantera det hela. Exakt vem som jag skulle behöva rättfärdiga mig inför har jag nog inte riktigt klart för mig. Mina vänner säger att de tycker att jag borde satsa. De är väl trötta på min längtan och mitt behov av att prata om den. Mycket snack och lite verkstad... Men vem är jag att bestämma över liv och död? Vem är jag att bestämma att ett barn skulle ha det bra hos oss?
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 21:41
10Debattinlägg:
Visst är det så.
Att det definitivt måste vara lättare att kunna "skylla ifrån sig" det stora beslutet genom att INTE fatta det utan bra låta saker hända. Om de nu händer.
Själv körde jag med knepet "äh, jag har ju alltid slarvat med p-pillren och inte har jag blivit med barn, så jag kan nog inte bli med barn och varför skall jag då fortsätta att äta p-piller år efter år".
När det sen väl hände blev jag "lagom förvånad" och så hade jag sluppit att fatta ett aktivt beslut i takt med klockans tickande.
Skulle jag ha varit tvungen att börja fundera på huruvida jag verkligen var rätt person att bli förälder etc - vete fan.
Vem är rätt!?
Vi BLIR rätt, de allra flesta av oss.
OCh väldigt få är perfekta.
Att agera på sin längtan är väl fullkomligt naturligt.
Vi behövde som sagt aldrig ta det beslutet, eftersom vi fick en väldigt effektiv mattelektion: 99% är INTE samma sak som 100%. Så kan det också gå, men trots att det fortfarande finns ett val, kändes det aldrig som ett alternativ. Det var klart att vi skulle bli föräldrar, när nu ett litet kryp varit så envist med att få bli till. Det finns nog ingen som fullt ut och hela tiden lever förvissad om att hon/han är eller kommer att bli världens bästa förälder, det är nog något man måste växa in i. Själv är jag nu i nionde månaden och funderar varje dag hur någon kan låta en allmänt ohuslig virrpanna som aldrig i hela sitt liv bytt en blöja bli något så stort som mamma. Mycket oansvarigt.
Här händer det ingenting om inte jag ser till att det händer, det är då ett som är säkert. 99% är inte samma sak som 100%, men om jag helt plötsligt skulle vara gravid en dag hade jag nog blivit religiös på kuppen. "Allmänt ohuslig virrpanna" - det beskriver ju mig på pricken! Jag har i och för sig bytt några blöjor i mina dagar, så lite erfarenhet har jag ju.
Jag blev också smått förvånad, får jag väl tillstå. Steget därifrån till religiös känns i och för sig fortfarande väldigt stort... Att vänta på det där tillfället när den hundrade lilla procenten väljer att träda i kraft är nog inget jag rekommenderar heller, det är nog ändå samma sak som att, som aniara säger, skylla ifrån sig det stora beslutet genom att inte fatta det.
Att inte känna sig som världens bästa förälder, eller att vara osäker, det tror jag är ett sundhetstecken. Den som aldrig i någon grad tvekar över sin förmåga att göra världens viktigaste jobb, den borde nog inte få göra det.
Men vi gör så här: vi byter! Du får byta blöjor på mitt barn, så tränar jag språklig medvetenhet och matematisk uppfattning med ditt? Jag kan slänga in lite simning och skridskor också i dealen? Kom igen, jag vet att du vill ;)
Trevligt med en ny läsare i min blogg :) välkommen att stanna och kommentera :)
Hm, ja, jag kanske ska åka tillbaka till caféet och berätta vart skåpet ska stå. nu ska jag läsa din blogg.
Jo, det är väl det det handlar om. Att "skylla ifrån sig", att slippa stå för beslutet. Och de där 99% gäller inte mig - här är det 100%. Därav religiositeten. Jag funderade på att skriva jungfrufödsel, men det är ju att ta i! Så särskilt oskuldsfull är jag ju inte precis.
Klart jag kan byta blöjor på din bebis. I alla fall om du ger allt det där i utbyte. :-) Det är inte särskilt svårt med blöjor, faktiskt. Mycket svårare att åka skridskor!
Svårt och svårt, jag betvivlar ingenstans min förmåga att lära mig, men det handlar om en lång tidsperiod. Skridskor lär man sig hjälpligt på en skridskoskoleomgång à tio tillfällen (i alla fall med mig som Skrinna-fröken ;) ), att bli blöjfri känns som det kan ta längre än så. Du får bo i ett av köksskåpen, blir det bra?
En förgrundsgestalt när det gällde kvinnans frigörelse när jag var ung var Eva Moberg.
Det är hon som bl.a lanserat idén om 6-timmars arbetsdag.( Jag kollade på Google hon har en hemsida www.evamoberg.nu)
Jag läste ivrigt hennes krönikor.
Själv fick jag barn första gången 1960.
Plötsligt tystnade den så ivriga publicisten.
Vad hade hänt?
Jo,sent om sider kom det fram att hon blivit mor!(1966)
Efter minst ett år stapplade hon in i offentligheten igen, förläget stammandes: Ja, jag visste ju inte att det var så här....
Naturen har nämligen ordnat det så vist att , liksom vid pubertet och växande, den förser oss med omvårdnadshormoner, som får oss helt upptagna av moderskapet. " Mjölk i brösten och gröt i huvudet "- är en modern sarkastisk beskrivning.
Men det gäller att slappna av och ge sig hän - lär av Anna Book i Let´s dance.
Det finns de som är ofrivilligt barnlösa, många lyckas skapa sig bra liv.
FRIvillig barnlöshet är ett dåligt livsval tycker jag.
Vet att det är ett gammalt inlägg men jag hittade det ju först nu!
Det är så otroligt mycket svårare att bli gravid för så otroligt många fler än många fattar. Man önskar bara att man hade sluppit ta beslut om gräsliga hormonbhandlingar, ingrepp och skit. Men många, åtskilliga, måste.
Den blygas slutknorr låter ju vansinnig om hon inte har någon motivering.
Vad jag menar är:
Det finns många som VILL ha barn, men det BLIR inget.
Det kan finnas många anledningar, allt från att man inte hittar lämplig partner, till allehanda fysiologiska svårigheter.
För många är detta deras livs stora sorg.
De "drabbade" är värda all respekt och medkänsla.
Det är vad jag menar med
"Det finns de som är ofrivilligt barnlösa, många lyckas (trots allt) skapa sig bra liv."
Ställt som motsats är min erfarenhet - att ett frivilligt avstående från föräldraskap ofta är ett beslut man ångrar. Åtminstone för kvinnan blir det
snabbt försent - detta att en del kvinnor kan föda efter 40 innebär INTE att många 40-åringar är fertila - efter 30+ avtar fruktsamheten snabbt!
För att ta exempel från ett kvinnoöde på 1300-talet.
Den heliga Birgitta födde sitt första barn vid 16 års ålder - det yngsta, det åttonde, vid 34.
41-årig blev hon änka, för att vid 46 års ålder bege sig till Rom.
Alva Myrdal ( som jag i övrigt inte är okritisk till ) föreslog på 30-talet:
Utbildning i 25 år, sedan 20 år som maka och mor -sedan har kvinnan 20-25 år att göra yrkeskarriär, där erfarenheter av logistik med barn och hushåll blir ovärderliga!
Att som nu många fångas i fällan:
25 år utbildning + 10-15 år för att göra karriär - ja, biologiskt är det ju som regel kört när det gäller barnalstring vid 40!
DET var vad jag menade när jag varnade för det senare livsvalet.
Skicka en kommentar
<< Home