Om man lider av både storhetsvansinne och mindervärdeskomplex, är man i genomsnitt ganska normal då?

Jag funderar ofta på den här historien:
A Cherokee elder sitting with his grandchildren told them, “In every life there is a terrible fight—a fight between two wolves. One is evil: he is fear, anger, envy, greed, arrogance, self-pity, resentment, and deceit. The other is good: joy, serenity, humility, confidence, generosity, truth, gentleness, and compassion.” One of the children asked, “Grandfather, which wolf will win?” The elder looked him in the eye. “The one you feed.”

Jag tror att man i mångt och mycket skapar sig själv. Visst finns det egenskaper och förutsättningar man är född med, och visst har man fått ta en del skit genom åren (vissa mer än andra, såklart), men är man inte själv ansvarig för hur man låter det påverka en? För vilka sidor av sig själv man väljer att betona och utveckla? Inte fullt ut, förstås, men ändå. Jag gav inget nyårslöfte men när mitt liv nu går in i en ny fas så tänkte jag försöka strukturera om mig själv med. Jag undrar vad som skulle hända om jag konstant fokuserade på det positiva istället för det negativa, om jag försökte se möjligheter istället för hinder? Jag ska försöka i alla fall. Allt tydliggjordes nämligen så enormt igår. Min opponent var orolig att jag skulle ta illa upp av kritiken, min examinator och min handledare lindade in omdömet om uppsatsen så fint och alla förberedde mig på besvikelsen över att jag inte fick högsta betyg. Självklart hade det inte varit ovälkommet med ett bättre betyg, men jag är stolt över mig själv för att jag lyckades genomföra kursen. Jag var glad för mitt betyg och mitt omdöme, men alla utgick från att jag skulle bli besviken. Kan man inte vara stolt över sig själv fast man inte är bäst? Jag börjar sakta men säkert lära mig att mitt värde och min identitet inte ligger i LADOK!

Angående läsningen... Nej, Doose, jag har inte läst den än, men jag har bestämt för mig att jag lånade den. Den står säkert på lånebokshyllan i syrummet. Och Blygis - det är absolut inget fel på lättsmält litteratur. När det är det man behöver... Jag tycker om att varva, och på sistone har det bara blivit lättuggat och lättsmält. Och det mår jag inte bra av. Det är som om man skulle leva på snabbmat - man blir mätt för stunden, det passar ens syften och det smakar helt okej. Men det måste varvas med "riktig" mat för att inte kroppen ska braka ihop. Plus att hjärnan måste tränas. Om man inte använder den så utvecklas den inte och kan till och med sluta fungera. Jag är noga med att träna hunden - att hon ska få fysisk motion och aktiviteter som stimulerar tänket, men med mig själv är det liksom inte lika viktigt... Slutligen - för att kunna skriva bra böcker tror jag att man måste *läsa* väldigt många bra böcker. Dessutom skulle jag behöva läsa mer riktigt bra svenska böcker. Det har blivit alldeles för mycket engelska på sistone och det hjälper ju inte mitt språk, precis.

För vidare bokfunderingar... Jag läser väldigt ofta och väldigt gärna om böcker. Jag tycker att man upptäcker och tar till sig nya saker och ser på boken och på sitt liv ur ett lite annorlunda perspektiv. Ibland blir man självklart besviken. Böcker som talade till en i ett livsskede kan kännas tråkiga, förutsägbara och ointressanta i andra. Detta är ju trist, förstås. Jag har därför en mycket kort lista på böcker jag aldrig har vågat läsa om. Jag är så rädd att den bok som en gång var magisk ska visa sig vara alldaglig, en i mängden, inget speciellt alls. Vad säger det om den person som en gång älskade den? Inte mycket, egentligen, men ändå. Det känns ändå som om tron på underbara böcker får sig törn på något vis. Samtidigt skulle jag ju vilja läsa om dem, för tänk om de fortfarande är sådär fantastiska! Så underbart det hade varit. Det finns ju böcker man önskar att man inte hade läst - av den enkla anledningen att man då hade haft den härliga upplevelsen framför sig...