Buffy the Vampire Slayer

Äh, vi tar ett signaturcitat till. Någonting helt annat den här gången.

Spike: "Bloody hell - sodding, blimey, shagging, knickers, bollocks - Oh God, I'm English!"
Giles: "Welcome to the Nancy tribe."
--Tabula Rasa--S6

Källhänvisningen är lite otydlig här, av den enkla anledningen att de som fick mejl från mig med den här signaturen mycket väl visste vad det handlade om. S6 står för säsong 6 och avsnittets namn är Tabula Rasa. En teveserie, alltså, och en av de bästa i teves historia, nämligen Buffy the Vampire Slayer! Serien har en ganska fånig grundhistoria, men har utvecklats till något fantastiskt. Huvudperson är Buffy Summers, som är utvald vampire slayer (eller Vampyrdråpare som det heter i den svenska översättningen). "One girl in every generation" vals ut för att slåss mot vampyrer, demoner och annat otyg. När hon dör, oftast efter ett par år eller så, så kommer nästa. Slayern har ovanliga krafter, men är ingen superhjälte. Hon är oftast lite starkare än normalt, har snabbare reflexer och så.

I första avsnittet har Buffy och hennes mamma precis flyttat till Sunnydale, California. Så småningom förstår tittaren att Buffy sparkats ut ur sin förra skola för att ha satt eld på gympasalen (som var full av vampyrer, men den kan ju inte Buffy berätta för rektorn). Buffy är sophomore i High School, och blir snart polare med nördiga, smarta Willow och hennes barndomsvän Xander. Tillsammans med Buffys watcher (den som håller koll på vampyrdödaren och hjälper henne förkovra sig och fysträna), bibliotekarien Giles, avvärjer de fara efter fara.

Spike är en vampyr som i säsong fyra blir ofarlig. Han börjar hänga med Buffy och hennes gäng, först för att tjäna pengar på att hjälpa dem, men så småningom av gammal vana och för att han faktiskt gillar dem (även om han inte kan erkänna det...). I Tabula Rasa har Willow bråkat med sin flickvän, Tara, och läser en besvärjelse för att få henne att glömma. Både Willow och Tara är kunniga inom wicca. Problemet är bara att alla glömmer allt. De vaknar tillsammans i magiaffären och vet inte ens vad de heter. Willow, Tara och Xander. Buffy och hennes lillasyster Dawn. Xanders flickvän Anya. Giles. Spike. Spike hör Giles prata, och retas med honom för hans brittiska accent och kallar honom för "nancy boy" bland annat. Sen hör han sig själv prata, och det är då citatet här ovan kommer in.

Detta är det sista riktigt roliga avsnittet. Säsong sex blir bara mörkare och mörkare, och i säsong sju (sista) är det riktigt deppigt mest hela tiden.

Varför älskar jag då den här serien? Dels är personerna tredimensionella. De känns verkliga. De utvecklas med tiden, men inte orealistiskt mycket. Manuset är fantastiskt. Underbar dialog. Oftast skulle man kunna förstå vem en en viss replik tillhör bara utifrån ordvalet. Alla huvudpersonerna har ett personligt sätt att uttrycka sig på. De flesta avsnitten är avslutande men hänger ändå ihop. De ska ses i ordning, och inte huller om buller. Den vågar prova andra vägar. Vem kan glömma musikalavsnittet Once More With Feeling? Visst, andra serier har gett sig in på detta - Xena till exempel - men ändå. Och Hush - där alla blir stumma. Eller Normal Again, där en alternativ verklighet visas, där Buffy är inlåst på mentalsjukhus och hela Sunnydale och allt som händer där bara är hennes inbillningsvärld.

Buffy är intressant ur mer än ett populärkulturellt perspektiv. Demonologi, metaforer, genusteori, queerteori, religion. Många akademiska texter har skrivits om Buffy - de flesta långt bättre än mitt paper om Xena ur queerteoretiskt perspektiv. Buffy-fanfic är däremot överlag väldigt dålig. Ljusår från vad som presteras för Star Trek, X-Files, och framförallt Xena.