Alla är centrum i sitt eget universum

Jag slutade visst för tidigt igår. Det var en Ikaros-koppling till jag ville ha med men som jag inte riktigt fick ihop med citatet. Så det får bli ett nytt inlägg idag istället. Inte Grekland, inte Irland, utan idag blir det Nederländerna och lite England. På 1500-talet levde en konstnär som hette Pieter Brueghel. Han föddes i byn vars namn han bär och 1551 blev han skråmästare i Antwerpen. 1563 slog han sig ner i Bryssel. Hans motiv är oftast folklivsskildringar av olika slag, brett upplagda och detaljrika. På tavlan till vänster finns förvisso inte så många människor som på till exempel Barnamordet i Betlehem, men det är likväl en Bruegheltavla. De val van Icarus visar en bonde i förgrunden som plöjer sin åker - ett typiskt flamländskt motiv hos konstnären som kallas Bonde-Brueghel (att skilja från sonen - Helvetes-Brueghel). Här är en herde med får, en fiskare och några skepp. Ikaros då? Hans sprattlande ben syns knappt över vattenytan nere till höger i bilden. Så oviktig, så ointressant var denna talande myt, denna pojkes hemska öde, för bonden, för fiskaren, för herden. De hade sina liv att tänka på och inte orkade de bry sig om en pojke som plötsligt damp ner från himlen och drunknade. WH Auden har skrivit en dikt om den här målningen och vad den har att säga om den mänskliga naturen.

About suffering they were never wrong,
The Old Masters: how well they understood
Its human position; how it takes place
While someone else is eating or opening a window or just walking dully along;
How, when the aged are reverently, passionately waiting
For the miraculous birth, there always must be
Children who did not specially want it to happen, skating
On a pond at the edge of the wood:
They never forgot
That even the dreadful martyrdom must run its course
Anyhow in a corner, some untidy spot
Where the dogs go on with their doggy life and the torturer's horse
Scratches its innocent behind on a tree.

In Brueghel's Icarus, for instance: how everything turns away
Quite leisurely from the disaster; the plowman may
Have heard the splash, the forsaken cry,
But for him it was not an important failure; the sun shone
As it had to on the white legs disappearing into the green
Water; and the expensive delicate ship that must have seen
Something amazing, a boy falling out of the sky,
Had somewhere to get to and sailed calmly on.