Hur många finns det egentligen av mig?

Jag gillar novellsamlingar. Mina två favoriter är Ninni Holmqvists Kostym och Inger Edelfeldts Riktig Kärlek. I en annan bok läste jag en novell om en flicka/kvinna (kan hon ha hetat Katarina, kanske?) som trodde att hennes liv var en film. Eller, hon trodde det när hon var barn, nu var det nog mest ett rotat tänkesätt. Hon trodde att folk i Tyskland satt och tittade på henne hela tiden. Inte ett helt originellt koncept, men fortfarande intressant. Att leva i Truman Show eller en dokusåpa eller nåt. Just detta har jag aldrig drabbats av. Jag har parallella universa istället. Inte så att jag tror att varje händelse utlöser ett nytt universum där detta inte har skett, men jag kan inte riktigt frigöra mig från tanken att det någonstans går att se effekterna och resultaten av annorlunda val i stora frågor. Vissa av dessa parallella liv har jag koll på - jag kan säga att om jag i den frågan hade gjort annorlunda hade detta hänt istället, och då hade jag varit där nu. På ett ungefär. Jag älskar mitt liv, och skulle inte byta ut det om jag fick chansen, men ibland är det skönt att drömma sig bort - att hälsa på sig själv så som livet kunde ha gestaltat sig. Jag ser den lilla lägenheten i Paris, på en gata nära rådhuset i artonde. Jag ser trapporna upp, jag ser min sambo och mitt jobb och hela vardagen. Jag ser en lite större lägenhet i Lund. Jag ser mig själv med min katt och min dator och mina vänner och min utbildning. Jag ser en hyrd liten villa i upstate New York med front porch och röda lönnlöv i trädgården. Jag ser min sambo och våra jobb och vår aktivism. Och jag vet precis vilka val som hade lett till varje scenario. Är det så här för alla? Går alla runt och lever flera liv?