Redan de gamla grekerna... Om Political Lesbianism

Innan jag kommer in på dagens ämne kan jag meddela att det faktiskt blev middag igår också. Jag stekte laxbiffarna och tog upp dem ur pannan. Sen gjorde jag en sås på krossade tomater med örter, crème fraîche, mangosalsa, lite grönsaksbuljong och kryddor. Lade i biffarna igen och lät det koka ihop lite. Sen i med räkor. Tagliatelle och sallad till. Mums! Ikväll blir te och nybakat bröd med senap, ost, kalkon och groddar.

Jag funderat över det här med sexualitet på sistone. Resultaten går att läsa i den här bloggen (med kommentarer), hos sentenser och hos Ica. Jag tror inte på sexualitet som dikotomi - att man är antingen hetero- eller homosexuell. Jag tror inte heller att alla är bisexuella. Vad jag däremot tror på är en skala. Som Kinsey, fast något modifierad. Vissa människor har en väldigt tydlig och statisk position på den här skalan, andra är flytande, åter andra vill inte vara med på skalan över huvud taget.

Nästa fråga är ju varför man hamnar där man hamnar på skalan. Kan man välja sin sexualitet? Vad avgör annars? Jag tror inte att det är samma anledning för alla. Jag tror att för vissa är positionen medfödd, fix och statisk, och det finns inte så mycket man kan göra för att ändra på det. För andra är det yttre faktorer som påverkar personen i ena eller andra riktningen. Och vissa har faktiskt ett val. Alltifrån mer eller mindre bisexuella människor som av olika skäl väljer att inrikta sig mot ett kön (min erfarenhet säger mig att dessa oftast väljer heterosexualiteten, och då av sociala, religiösa eller praktiska skäl) till feminister som inte klarar av att leva med män utan väljer att istället vända sig till kvinnor.

Political lesbianism handlar om att vissa kvinnor hävdar att det patriarkala förtrycket ligger inbäddat i, är själva grunden för, det heterosexuella parförhållandet. Därmed kan de inte med gott samvete leva med en man, då det för dem innebär ett godkännande av en skev maktstruktur. Vissa av dessa blir fullfjädrade flator, andra bara avstår från relationer med män och väljer celibat och homosocialitet.

Redan de gamla grekerna diskuterade detta. I Aristofanes Lysistrate väljer kvinnorna att sexstrejka för att stoppa kriget mellan Aten och Korint. Här är dock många kvinnor motvilliga och vill inte ge upp denna livets nödvändighet. De kommer fram till att det är värt det. Detta är en komedi, och man är inte överens om huruvida Lysistrate är en parodi eller en komedi som behandlar en seriös åsikt i ett politiskt ämne. Här är detta egentligen inte relevant...

Om man kan välja att bli homo kan man förstås välja att bli hetero. Vissa människor, alltså, inte alla. Alla homosar kan förstås göra valet att leva ihop med någon av motsatt kön av olika anledningar, med detta gör dem inte heterosexuella.

Slutligen. Jag begriper mig inte riktigt på den här "det är medfött"-ståndpunkten som omhuldas inom homorörelsen. Diskriminering är diskriminering, oavsett om vi har valt det eller om vi "inte kan hjälpa det". Är det mer rätt att hindra oss från att älska varandra om vi har valt det själva än om det är en medfödd egenskap? Är det mer moraliskt försvarbart att via hypnos, terapi och elchocker försöka bota homosexualiteten om den är orsakad av yttre påverkan än om det ligger i generna?