Absurdism och citron

Livet är lugnt och stillastående just nu. Jag städar, surfar, lagar mat, letar jobb, skriver lite på Den Stora Romanen, leker med hundarna... Ingenting intressant har jag att komma med, alltså. Så därför tar jag till nödlösningen idag igen - epostsignatur!

Enter Samuel Beckett. Han föddes i Dublin den 13 april 1906. Ryktet sade att familjens namn egentligen var Becquet och att de härstammade från en hugenottfamilj som flydde Frankrike efter det att ediktet i Nantes drogs tillbaka 1685. Han läste franska, italienska och engelska vid Trinity College och tog examen 1927. Därefter undervisade han i engelska vid École Normale Supérieure i Paris. Han flyttade hem till Dublin och undervisade ett tag vid Trinity College, reste runt i Europa, och 1937 bosatte han sig permanent i Paris.

Under kriget var han aktiv i motståndsrörelsen, först i Paris, och sedan, efter att hans grupp blivit förrådd, i Vaucluse i södra Frankrike. Efteråt flyttade han tillbaka till Paris och blev belönad med Croix de Guerre och Médaille de la Résistance.

Redan under Dublintiden hade han börjat skriva och dessutom översätta delar av sin produktion till franska. I Paris börjar han skriva direkt på franska, och översätter istället till engelska. 1947 påbörjar han sin första pjäs; Eleutheria. Han skriver romaner, bland annat de tre som gemensamt brukar kallas för Trilogin (även om Beckett själv motsatte sig detta) - Molloy, Malone meurt och L'innommable. Mest känd är han för pjäsen som publicerades 1952 och hade scenpremiär 1953 - En attendant Godot (I väntan på Godot). Den beskrevs av kritikern Vivian Mercier som en "pjäs där ingenting händer - två gånger".

Sommaren 2000 var jag i södra Frankrike. En dag tillbringade jag i en liten befäst bergsby som heter Saint Paul de Vence. Här trängs konstnärer och gallerier med souveniraffärer, creperior och *mängder* av turister. Utanför stadsmurarna finns en boulebana med ett typiskt franskt fik - lysrör och allt - där det inte brukar vara fullt så trångt. Jag behövde andas lite och satte mig där i skuggan på uteservingen. Beställde in en citron pressé och började titta på vykorten som var till salu i bokhandeln mitt emot. Ett ställ fängslade mig direkt. Här fanns vykort med en bild av en person (författare, konstnär..) och ett citat. Jag köpte på mig ett gäng. Jag har nu bland annat Simone de Beauvoir, Henri Matisse, Marcel Proust, François de la Rochefoucauld, och förstås Samuel Beckett. Varifrån citatet kommer har jag inte lyckats ta reda på. Jag har inte läst hans samlade verk och mitt (i och för sig kortvariga) googlande har inte givit resultat. Men ändå. "Quand on est dans la merde jusqu'au cou, il ne reste plus qu'à chanter." (ung. När man står upp till halsen i skit finns det ingenting annat kvar än att sjunga.)