Idag är jag lite osammanhängande - men det hindrar mig inte från att skriva

Jag tror att den Blyga hade en poäng i den här kommentaren. På många sätt var det nog enklare förr. Många roller och identiteter var mer eller mindre givna. Å andra sidan var det mycket svårare för dem som inte passade in. Prokrustessängen finns kvar idag, men visst har den blivit mer flexibel.

Jag känner inte riktigt igen mig i det där med kvinnor som fiender. Självklart gillar jag inte alla kvinnor, men jag föredrar i de allra flesta sammanhang att umgås med kvinnor. Visst finns det vettiga män, men de är svåra att hitta.

Ica sade något vettigt i den här kommentaren. "Man finner ju inte det man inte söker." Inom genusvetenskapen och queerteorin diskuteras sällan varför människor blir homosexuella. Istället är den intressanta frågan varför så många blir heterosexuella. Och jag tror att Ica har en stor poäng här. Det kanske är så att de flesta av oss föds bisexuella men av normer och vana gör många kvinnor som Ica och spanar efter hunkar med starka händer och en vacker käklinje (eller hur var det nu? ;-) ). Bisexualiteten i sig fascinerar mig mycket. Egentligen borde det vara det mest naturliga och ändå är begreppet så omstritt. Jag känner en del självidentifierade bisexuella kvinnor och alla utom två lever med en man. En lever sedan många år med en kvinna, en har en strikt varannan gång-princip. Är relationer med kvinnor något som kvinnor ägnar sig åt innan de slår sig till ro med en man och rotar sig i normen? Eller är det så att bisexuella kvinnor som lever med en man har ett behov av att definiera sig som just bisexuella, medan de som lever med kvinnor gärna håller lite tyst om det? För att det skulle vara slumpen, det tror jag inte på!!!