Namn som identitetsbärare

Hade man varit samma människa om man hade haft ett annat förnamn? Blir en Anna och en Tindra samma person om allt annat är lika? En Sara och en Fredrika? En Karl och en Vilgot? Jag har funderat över detta på sistone. Jag skulle nämligen ha hetat någonting helt annat och pappas spontanitet när jag var tre dagar gammal gav mig det namn jag bär. Om jag hade fått det namn som var planerat åt mig, hade mitt liv sett likadant ut idag? Om jag hade haft ett lite ovanligare släktnamn istället för ett vanligt namn som blev trendigt ungefär samtidigt som jag fick det, hade jag varit samma person idag? Gjort samma erfarenheter? De flesta av mina vänner har, när de fått veta vad jag egentligen skulle ha hetat, sagt att det hade passat mig mycket bättre. Men jag är för gammal för att byta namn nu.

Och om det nu är så viktigt - hur sjutton väljer man namn till sina barn. Vi har lagt bebisplanerna på is ett tag, men det hindrar oss ju inte från att prata namn. Pojknamn är enkelt. Vi kom ganska snabbt överens om en favorit, med två namn i reserv ifall det första inte skulle passa, eller om det blir två. Men flicknamnen? Visst har vi idéer, men inget namn som känns sådär klockrent. Och ingenting vi är direkt överens om. Vi har två namn som vi gillar bägge två, som passar i stil och allting, men som vi inte kan använda. Så vad göra? Välja i blindo? Kompromissa? Namn ska ju passa både en bebis och en vuxen, både en fotbollsspelare och en gothare, en statsminister och en förskollärare och en präst. Man vet ju liksom aldrig. Namn på listan just nu (som en av oss, eller båda, gillar men inte älskar, och som ingen av oss vägrar): Filippa. Alva. Moa. Allis. Fredrika. Sabina. Ida. Tilde.

Kunskap och tankar

Vi fick tyvärr inte chansen att lära oss så mycket utantill. Men de få saker vi faktiskt gjorde sitter fortfarande. Hjalmar Gullbergs Död amazon. Några rader ur Catullus. Och så förstås första sidan i min allra första lärobok i franska. I spanska. Och i latin. Voici l'hôtel Cosmopolite. C'est un hôtel à Paris. Que país es? España. Hic puer est Quintus. Quintus est puer romanus. Quintus in Apulia habitat. Apulia est in Italia. Augustinus är jag däremot inte så förtjust i. Han var svår att läsa och alldeles för misogynistisk för att jag skulle stå ut. Catullus var inte heller min favorit. Däremot fastnade jag för Perpetua och drömde mardrömmar om hennes mjölkstockningar. Goethe har jag knappt läst. Jag talar mycket dålig tyska och litteraturundervisningen när jag gick i gymnasiet var under all kritik. Jag lade in en formell protest när vi tillbringade tre månader med Strindberg för att sedan hoppa över Lagerlöf.

Rent allmänt tror jag att jag har för lite tålamod för att läsa poesi. Det krävs ju att man tuggar orden några gånger för att hänga med och förstå. Sen ska man inte bara tänka, utan känna också. Något jag är ganska dålig på. Men visst finns det poeter jag gillar. Stagnelius är en av dem. Annars läser jag gärna Gunnar Ekelöf, Wislawa Szymborska (även om översatt poesi inte är riktigt...), Fredrika Runeberg och Oscar Wilde.

Och visst tänkte jag på Lotta Olsson i mitt sidospår. Tack, Aniara, för att du påminde mig om hennes namn.

Jag borde skaffa mig lite mer bildning, och jag borde läsa mer böcker. Jag skulle vilja kunna mer, men vet samtidigt inte om jag orkar införskaffa kunskapen. I vilken ände ska man börja och hur ska man skaffa sig tid och ork? Hur ska jag klara mig utan universitetet? Tänk om det kunde vara som i Gianni Rodaris saga Lärokaramellen. "På planeten Bih finns inga böcker. Kunskapen säljs i flaskor och dricks."

La grammaire est une chanson douce

Igår hos Lotten nämnde jag Erik Orsenna. Vilket givetvis var helt uppåt väggarna, men ändå. Det fick mig att plocka fram boken igen - en av de vackraste böcker jag någonsin har läst. Jag tror inte att den finns översatt till svenska (jag skulle för övrigt vilja träffa den översättare som gav sig på den...), men jag kan ta mig igenom den om jag tar det lugnt.
Bokens "jag" är en flicka som heter Jeanne. Hon och hennes bror Thomas lider skeppsbrott och spolas i land på en ö. De har tappat sina ord och får hjälp av monsieur Henri att hitta tillbaka till dem. På ön finns bland annat en ordmarknad där människor kan köpa de ord de behöver. En affär för poesi där man bland annat kan köpa rim, en affär för kärleksord där man får pengarna tillbaka om förhållandet spricker, en affär för botaniska ord, en etymolog och flera andra.
Här finns en hel stad där orden får leva i frihet och slippa slaveriet under människorna. När ord inte längre är bundna av människor organiserar de sig i stammar, och den största av dessa är substantiven. De har en liten "klocka" i form av artiklarna som ska förvarna lite om vem som kommer. Substantiven är förtjusta i adjektiven som de gärna gifter sig med. Flickor med flickor och pojkar med pojkar. Inför bröllopet går artikeln in genom ena sidodörren och adjektivet genom den andra. Sist går substantivet in genom huvuddörren. När de sen kommer ut håller de varandra i handen allihop och har bildat en enhet. Sen finns det förstås könlösa adjektiv som kan gifta sig med både pojkar och flickor, som till exempel "magique". Tyvärr är substantiven konstant otrogna och dumpar de stackars adjektiven när de har hittat något annat som de tycker passar dem bättre.
I denna ordens stad finns även ett sjukhus för utarbetade och trötta ord. Jeanne får följa med monsieur Henri och hälsa på "je t'aime" som är blek och mager och måste vila sig. De båda människorna är märkbart tagna och Jeanne börjar nästan gråta. Men hon kan inte. Det finns tårar inom människor som är för tunga och dem kommer vi aldrig att kunna gråta. Jeanne frågar förstås om det är någonting hon kan göra för att rädda den sjuka lilla frasen och monsieur Henri svarar:

"-... Je t'aime. Tout le monde dit et répète "je t'aime". Tu te souviens du marché? Il faut faire attention aux mots. Ne pas les répéter à tout bout du champ. Ni les employer à tort et à travers, les uns pour les autres, en racontant des mensonges. Autrement, les mots s'usent. Et parfois, il est trop tard pour les sauver. "

"-... Jag älskar dig. Alla säger "jag älskar dig" och upprepar det hela tiden. Kommer du ihåg marknaden? Man måste vara uppmärksam på sina ord. Inte upprepa dem hela tiden. Inte heller använda dem obetänksamt, att säga en sak när man menar något annat, att ljuga. Annars slits de ut och blir överansträngda. Och ibland är det för sent att rädda dem."

Ord är någonting man ska vara rädd om. Alla människor har ansvar för vad de säger, vilka ord de väljer att använda, hur de använder dessa ord. Gör vi det? Eller pratar vi bara på? Var det inte Tage Danielsson som skrev en saga om hur alla människor hade fått sig tilldelat ett visst antal ord. När dessa hade tagit slut fick man vara tyst. Tänk om det vore så. Tänk om orden var ransonerade och alla hade varit tvungna att tänka efter vad de faktiskt sade. Pratar folk mer nuförtiden? Sägs det mer vettiga saker i så fall? Förstår vi varandra bättre idag?
Ett sidospår till. Det kom en diktsamlig för några år sedan - har ingen aning om hur många. Det var en ung kvinna som skrev och hon hade valt ett visst versmått. Jag tror det var sonetter, men jag kan ha fel. Hon fick frågan av en journalist en gång varför hon hade valt att göra så, och hon svarade att när man tvingas in i vissa regler vad gäller rim och rytm så måste man tänka efter en extra gång vad det egentligen är man vill säga. Ett så fantastiskt svar, och en så fantastisk tanke!

I

Hur många finns det egentligen av mig?

Jag gillar novellsamlingar. Mina två favoriter är Ninni Holmqvists Kostym och Inger Edelfeldts Riktig Kärlek. I en annan bok läste jag en novell om en flicka/kvinna (kan hon ha hetat Katarina, kanske?) som trodde att hennes liv var en film. Eller, hon trodde det när hon var barn, nu var det nog mest ett rotat tänkesätt. Hon trodde att folk i Tyskland satt och tittade på henne hela tiden. Inte ett helt originellt koncept, men fortfarande intressant. Att leva i Truman Show eller en dokusåpa eller nåt. Just detta har jag aldrig drabbats av. Jag har parallella universa istället. Inte så att jag tror att varje händelse utlöser ett nytt universum där detta inte har skett, men jag kan inte riktigt frigöra mig från tanken att det någonstans går att se effekterna och resultaten av annorlunda val i stora frågor. Vissa av dessa parallella liv har jag koll på - jag kan säga att om jag i den frågan hade gjort annorlunda hade detta hänt istället, och då hade jag varit där nu. På ett ungefär. Jag älskar mitt liv, och skulle inte byta ut det om jag fick chansen, men ibland är det skönt att drömma sig bort - att hälsa på sig själv så som livet kunde ha gestaltat sig. Jag ser den lilla lägenheten i Paris, på en gata nära rådhuset i artonde. Jag ser trapporna upp, jag ser min sambo och mitt jobb och hela vardagen. Jag ser en lite större lägenhet i Lund. Jag ser mig själv med min katt och min dator och mina vänner och min utbildning. Jag ser en hyrd liten villa i upstate New York med front porch och röda lönnlöv i trädgården. Jag ser min sambo och våra jobb och vår aktivism. Och jag vet precis vilka val som hade lett till varje scenario. Är det så här för alla? Går alla runt och lever flera liv?

Är det valår eller?

Inatt drömde jag om Tiina Rosenberg och Fredrik Reinfeldt. Jag har funderat i omgångar på att gå en sån där drömtydarkurs, men nu vet jag inte om jag vågar. :-)

Tevekvinnor

Måndagar har blivit både en besvikelse och en tröst när det gäller teve. Torsdagarna är räddade av Allison Dubois, på helgerna är det film som gäller och övriga dagar håller jag mig till min dator och en bok. Ja, nyheter blir det ju ibland, och Jeopardy lite då och då. Men nu sitter jag här med Jo Frost. Commander in Chief hade kunnat vara så mycket bättre (och då menar jag inte nödvändigtvis att de skulle filmatiserat Madam President av Blayne Cooper och T Novan - även om jag förstås gärna hade sett det :-) ), men det duger. Geena Davis tar sig. Jag har alltid gillat henne, men hon var stel i början av den här serien. Hon var snygg i sin kostym idag. Jo Frost är alltid lika stilig. Dräkt och stram frisyr i början, ledig klädsel och lockar ner över axlarna efter ett tag. Hon hade lätt kunnat få komma hem till mig.

Buffy the Vampire Slayer

Äh, vi tar ett signaturcitat till. Någonting helt annat den här gången.

Spike: "Bloody hell - sodding, blimey, shagging, knickers, bollocks - Oh God, I'm English!"
Giles: "Welcome to the Nancy tribe."
--Tabula Rasa--S6

Källhänvisningen är lite otydlig här, av den enkla anledningen att de som fick mejl från mig med den här signaturen mycket väl visste vad det handlade om. S6 står för säsong 6 och avsnittets namn är Tabula Rasa. En teveserie, alltså, och en av de bästa i teves historia, nämligen Buffy the Vampire Slayer! Serien har en ganska fånig grundhistoria, men har utvecklats till något fantastiskt. Huvudperson är Buffy Summers, som är utvald vampire slayer (eller Vampyrdråpare som det heter i den svenska översättningen). "One girl in every generation" vals ut för att slåss mot vampyrer, demoner och annat otyg. När hon dör, oftast efter ett par år eller så, så kommer nästa. Slayern har ovanliga krafter, men är ingen superhjälte. Hon är oftast lite starkare än normalt, har snabbare reflexer och så.

I första avsnittet har Buffy och hennes mamma precis flyttat till Sunnydale, California. Så småningom förstår tittaren att Buffy sparkats ut ur sin förra skola för att ha satt eld på gympasalen (som var full av vampyrer, men den kan ju inte Buffy berätta för rektorn). Buffy är sophomore i High School, och blir snart polare med nördiga, smarta Willow och hennes barndomsvän Xander. Tillsammans med Buffys watcher (den som håller koll på vampyrdödaren och hjälper henne förkovra sig och fysträna), bibliotekarien Giles, avvärjer de fara efter fara.

Spike är en vampyr som i säsong fyra blir ofarlig. Han börjar hänga med Buffy och hennes gäng, först för att tjäna pengar på att hjälpa dem, men så småningom av gammal vana och för att han faktiskt gillar dem (även om han inte kan erkänna det...). I Tabula Rasa har Willow bråkat med sin flickvän, Tara, och läser en besvärjelse för att få henne att glömma. Både Willow och Tara är kunniga inom wicca. Problemet är bara att alla glömmer allt. De vaknar tillsammans i magiaffären och vet inte ens vad de heter. Willow, Tara och Xander. Buffy och hennes lillasyster Dawn. Xanders flickvän Anya. Giles. Spike. Spike hör Giles prata, och retas med honom för hans brittiska accent och kallar honom för "nancy boy" bland annat. Sen hör han sig själv prata, och det är då citatet här ovan kommer in.

Detta är det sista riktigt roliga avsnittet. Säsong sex blir bara mörkare och mörkare, och i säsong sju (sista) är det riktigt deppigt mest hela tiden.

Varför älskar jag då den här serien? Dels är personerna tredimensionella. De känns verkliga. De utvecklas med tiden, men inte orealistiskt mycket. Manuset är fantastiskt. Underbar dialog. Oftast skulle man kunna förstå vem en en viss replik tillhör bara utifrån ordvalet. Alla huvudpersonerna har ett personligt sätt att uttrycka sig på. De flesta avsnitten är avslutande men hänger ändå ihop. De ska ses i ordning, och inte huller om buller. Den vågar prova andra vägar. Vem kan glömma musikalavsnittet Once More With Feeling? Visst, andra serier har gett sig in på detta - Xena till exempel - men ändå. Och Hush - där alla blir stumma. Eller Normal Again, där en alternativ verklighet visas, där Buffy är inlåst på mentalsjukhus och hela Sunnydale och allt som händer där bara är hennes inbillningsvärld.

Buffy är intressant ur mer än ett populärkulturellt perspektiv. Demonologi, metaforer, genusteori, queerteori, religion. Många akademiska texter har skrivits om Buffy - de flesta långt bättre än mitt paper om Xena ur queerteoretiskt perspektiv. Buffy-fanfic är däremot överlag väldigt dålig. Ljusår från vad som presteras för Star Trek, X-Files, och framförallt Xena.

Alla är centrum i sitt eget universum

Jag slutade visst för tidigt igår. Det var en Ikaros-koppling till jag ville ha med men som jag inte riktigt fick ihop med citatet. Så det får bli ett nytt inlägg idag istället. Inte Grekland, inte Irland, utan idag blir det Nederländerna och lite England. På 1500-talet levde en konstnär som hette Pieter Brueghel. Han föddes i byn vars namn han bär och 1551 blev han skråmästare i Antwerpen. 1563 slog han sig ner i Bryssel. Hans motiv är oftast folklivsskildringar av olika slag, brett upplagda och detaljrika. På tavlan till vänster finns förvisso inte så många människor som på till exempel Barnamordet i Betlehem, men det är likväl en Bruegheltavla. De val van Icarus visar en bonde i förgrunden som plöjer sin åker - ett typiskt flamländskt motiv hos konstnären som kallas Bonde-Brueghel (att skilja från sonen - Helvetes-Brueghel). Här är en herde med får, en fiskare och några skepp. Ikaros då? Hans sprattlande ben syns knappt över vattenytan nere till höger i bilden. Så oviktig, så ointressant var denna talande myt, denna pojkes hemska öde, för bonden, för fiskaren, för herden. De hade sina liv att tänka på och inte orkade de bry sig om en pojke som plötsligt damp ner från himlen och drunknade. WH Auden har skrivit en dikt om den här målningen och vad den har att säga om den mänskliga naturen.

About suffering they were never wrong,
The Old Masters: how well they understood
Its human position; how it takes place
While someone else is eating or opening a window or just walking dully along;
How, when the aged are reverently, passionately waiting
For the miraculous birth, there always must be
Children who did not specially want it to happen, skating
On a pond at the edge of the wood:
They never forgot
That even the dreadful martyrdom must run its course
Anyhow in a corner, some untidy spot
Where the dogs go on with their doggy life and the torturer's horse
Scratches its innocent behind on a tree.

In Brueghel's Icarus, for instance: how everything turns away
Quite leisurely from the disaster; the plowman may
Have heard the splash, the forsaken cry,
But for him it was not an important failure; the sun shone
As it had to on the white legs disappearing into the green
Water; and the expensive delicate ship that must have seen
Something amazing, a boy falling out of the sky,
Had somewhere to get to and sailed calmly on.

Ibland blir det bra fast jag inte tänker

Imorse satt jag och läste igenom gårdagens inlägg. Och insåg att jag, när jag har idétorka och ingenting att blogga om, kan ta upp ett citat och förklara varför jag har med det och resonera kring det. Istället för att inte blogga alls, alltså. Självklart kan jag inte ta dem i ordning, utan måste välja det som jag tycker bäst om, eller som talar till mig. Idag gäller min allra första epostsignatur:

... et ignotas animum dimittit in artes

... och han sänkte sin själ i okända konster (så sade min latinlärare - den "officiella översättningen lyder: i okänd konst han tränger djupt med sitt snille)

Detta är egentligen ett dubbelcitat. Från början kommer det ur Daidalos et Ikaros ur Ovidius Metamorfoser som vi läste under latinkursen på gymnasiet. Daidalos var bildhuggare och arkitekt, och flydde med sin son Ikaros från Aten till kung Minos på Kreta. En dag ville Poseidon, havsguden, att kung Minos skulle offra en tjur till honom, men kungen vägrade. Poseidon straffade honom genom att låta hans fru förälska sig i nämnda tjur och föda honom en son. Monstret fick namnet Minotaurus och kung Minos lät Daidalos bygga en labyrint att spärra in honom i. Vart nionde år skickades sju unga pojkar och sju unga flickor från Aten som offer till Minotaurus. Hjälten Theseus ville få stopp för detta och ställde upp som en av pojkarna för att kunna döda Minotaurus. Kungens dotter Ariadne förälskade sig i hjälten och bad Daidalos om hjälp. Han avslöjade labyrintens hemlighet för henne och hon i sin tur hjälpte Theseus. Hon gav honom ett garnnystan som han fäste vid labyrintens ingång och sedan rullade upp efter sig så att han skulle kunna hitta ut efter att ha dödat monstret. Han lyckades och han och Ariadne flydde tillsammans från Kreta. Tyvärr fick kungen reda på Daidalos roll i det hela, och han och Ikaros kastades i fängelse. Hur skulle de nu kunna rymma. Minos styrde över Kreta, och Poseidon över havet som omringade ön. Men non possidet aera Minos. Luftvägen var den enda som stod öppen för dem. Daidalos tillverkade vingar av fjädrar och vax, och förmanade noga sin son att inte flyga för nära solen, för då skulle vaxet smälta. Men Ikaros tyckte att det var så roligt att flyga, och snart nog var han för nära solen. Vaxet smälte, vingarna gick sönder och Ikaros störtade mot sin död i det som än idag heter Ikariska havet. Daidalos själv klarade sig till Sicilien. Hans namn har gett upphov till adjektivet dedalisk som en konsthistorisk term för 600-talets konst, framförallt den kretensiska. På franska betyder substantivet dédale just labyrint, irrgång. Hur var det nu med dubbelcitatet? Ja, det är epigrafen till James Joyces A Portrait of the Artist as a Young Man. Huvudpersonen är författarens alter ego Stephen Dedalus, som för övrigt även dyker upp i Joyces mästerverk Ulysses. Bokens tema kommer även det från ikarosmyten - nämligen motsatsparen land/vatten och flyga/falla.
För övrigt fick jag just Porträtt av konstnären som ung när jag tog studenten. Våra klassföreståndare hade köpt en bok var åt oss. Två tredjedelar av klassen fick samma bok (som jag inte minns vilken det var), medan vi andra fick olika.

Idag får någon annan prata

Idag satt jag och tittade igenom alla citat jag har inlagda i Outlook Express att använda som mejlsignatur. Det har blivit några stycken med tiden och de kommer här - utan någon som helst ordning:

The Bible contains six admonishments to homosexuals and 326 admonishments to heterosexuals. That doesn't mean God doesn't love heterosexuals - He just thinks they need more supervision.

Money talks, chocolate sings but sex makes you scream!

A balanced diet is a cookie in each hand.

A successful diet is the triumph of mind over platter.

Skjut journalisten - döda diskursen!

Spike: "Bloody hell - sodding, blimey, shagging, knickers, bollocks - Oh God, I'm English!"
Giles: "Welcome to the Nancy tribe."
--Tabula Rasa--S6

Everybody gets so much information all day long that they lose their common sense.
Gertrude Stein

What we call human nature in actuality is human habit.

Jag är vad jag tror att andra tror att jag är.
Socialpsykologiska identitetsteorin

Do you know what Santa's helpers are called?
Subordinate Clauses.

Kerry for President! And Dar for Supreme Ruler of the Universe!!!

If you can't be kind, at least have the decency to be vague.

Dip me in chocolate and throw me to the lesbians!!!

"They say that lesbians hate men. Why would a lesbian hate a man? They don't have to fuck them!"
Roseanne

Quand on est dans la merde jusqu'au cou, il ne reste plus qu'à chanter.
Samuel Beckett

One for the girls!
Once upon a time, a smart, independent, self-assured princess came across a frog in a pond. The frog said to the princess: "I was once a handsome prince until an evil witch put a spell on me. One kiss from you and I will turn back into a handsome prince and then we can marry, move into the castle with my mom, and u can prepare my meals, clean my clothes, bear my children and forever feel happy doing so."
That night while the princess dined on frog's legs, she laughed to herself and thought,
"I don't fucking think so."

Frederick Douglass taught that literacy is the path from slavery to freedom. There are many kinds of slavery and many kinds of freedom. But reading is still the path.
Carl Sagan

Just remember ... if the world didn't suck, we'd all fall off.

Den som säger att man inte kan köpa sig lycka kan aldrig ha hört talas om hundvalpar.

...et ignotas animum dimittit in artes

Traduire - c'est écrire.
Marguerite Yourcenar


Vad säger detta om mig, tro?

Nutid, dåtid och framtid

Så bra, Emi! Det gläder mig att du kan acceptera mitt val. :-)

Igår satt vi framför brasan nästan hela familjen. (Var katten var är jag inte säker på, men förmodligen var han ute på äventyr i skogen.) Min kära och jag låg i soffan med varsin bok. Stora hunden snarkade i ena fåtöljen. Valpen låg utslagen på en liten bit madrass precis framför elden och snusade. Utanför snöade det. Där, i det ögonblicket, var mitt liv perfekt.

Idag är det inte fullt lika perfekt. Jag ska på möte och bli idiotförklarad. Min kära slavar iväg på jobbet utan uppskattning. Stora hunden surar. Valpen vägrar tuggben och föredrar badrumsmattan eller mina strumpor. De jag har på mig. Men ändå. Visst finns det saker jag vill ändra på i mitt liv. Ett jobb hade ju inte varit fel. Snart är mitt företag igång, och jag raggar kunder för fullt, så förhoppningsvis löser det sig. En bebis hade varit roligt, men det löser sig förhoppningsvis när jag börjar tjäna lite pengar. Författandet kunde gå bättre, men det är mitt eget fel eftersom jag inte jobbar på det tillräckligt mycket utan bloggar istället. Och läser andras bloggar. :-) Annars har jag det så bra. Pratade med en kompis häromdagen som påminde mig om en bakfull nyårsdag i Paris för sex år sedan. Vi var tre stycken som satt och diskuterade våra liv. Jag var singel och övertygad om att jag aldrig skulle hitta någon som stod ut med mig och som jag stod ut med. Ena polaren hade ganska nyligen lämnat ett långt förhållande och var glad och obotlig singel. Andra polaren var sambo och hade ett dåligt förhållande som bara pågick av gammal vana. Nu sitter vi här. Gifta. Stadgade. Jag och polare två har hund. Polare ett har kastat p-pillren. Inte kunde vi ha anat detta när vi satt och drack kaffe den där gången. Att det där som var den lyckligaste tiden i vårt liv inte skulle gå att jämföra med vad som komma skulle. Ska det fortsätta såhär? Att man tror att man är lycklig, att man har det bäst i världen, bara för att inse att det kan bli *ännu* bättre. Eller är det önsketänkande?

Bebisbebis del 2

Nja, Emi, jag får nog dra gränsen vid att bo i köksskåpet. Plötsligt lät ditt förslag/erbjudande inte längre så lockande... Och som sagt - det är inte säkert att det blir någon bebis alls här. Jag vill gärna kunna försörja mig själv innan jag blir gravid. Eftersom vi nu ändå måste bestämma oss istället för att förlita oss på slumpen så borde vi se till att förutsättningarna är de bästa. Tror jag. Ibland är jag rädd att vi planerar ihjäl alltihop istället. Ibland är jag bara rädd, punkt. Rädd att jag inte ska klara av det, rädd att människor ska vara dumma mot vårt barn på grund av oss, rädd att tycka det är tråkigt, rädd att fastna bland bebiskräk och hormoner, rädd att det inte ska bli som jag tror och förväntar mig. Sen träffar jag härliga, underbara barn och blir sugen igen. I min bekantskapskrets har jag en drygt ettåring, en nybliven treåring och en snart fyraåring som trots att jag inte träffar dem alls ofta berikar mitt liv. Min kära är speciellt förtjust i den nyblivna treåringen och varje gång vi har träffat henne är vi extra säkra på att vi vill vill vill. Och sen läser jag bloggar som får mig att längta mer. Lottens, till exempel. På sistone har jag varit helt fast hos The Other Mother som får det att verka så härligt och underbart. Vi får se. Håll tummarna för att det löser sig med jobb och försörjning för mig, och för att vi så småningom ska våga.

Om det är någon av mina vänner och bekanta på MSN spaces som har saknat mig på sistone, så kan jag säga att det är ömsesidigt. Jag har inte kunnat läsa era bloggar på ett tag - varje gång jag går in på en spaces-sida så kraschar Internet Explorer... Jag försöker ihärdigt, och hoppas att det snart ska lösa sig.

Bebisbebis

Natalia skriver om varför hon inte vill ha barn. Sigge försöker bemöta hennes krönika och hans inlägg ger upphov till viss diskussion. Lotten blir inspirerad, bloggar och ger upphov till ännu fler tankar och funderingar. I alla fall från min sida. Jag undrade hur i all världen man tar beslutet. Lotten hävdar att det inte behövs. Emi pratar om fullbordat faktum. Är mitt problem som vanligt att jag tänker för mycket? Den Blyga är inne på samma banor som min katolska väninna A - barn är inte någonting man "skaffar sig", det är någonting man "får". Tyvärr är det ju så att jag inte bara kan lämna det hela åt slumpen. För att förbli barnlös behöver jag inte ta ett aktivt beslut, medan om jag vill ha barn måste jag ta ett beslut. Bestämma mig för att försöka en gång för alla. Och jag skriver "jag", men självklart måste vi vara överens. Vi måste vara överens om om, och isåfall hur, när och var. Sen är det ju också så att om man bara "låter det ske" så behöver man inte fundera så mycket, men när man måste ta ett aktivt beslut känns det så stort, så viktigt. Och som om jag måste rättfärdiga mitt beslut. Jo, jag har tid och råd och möjligheter. Jo, jag är vuxen och mogen nog att hantera det hela. Exakt vem som jag skulle behöva rättfärdiga mig inför har jag nog inte riktigt klart för mig. Mina vänner säger att de tycker att jag borde satsa. De är väl trötta på min längtan och mitt behov av att prata om den. Mycket snack och lite verkstad... Men vem är jag att bestämma över liv och död? Vem är jag att bestämma att ett barn skulle ha det bra hos oss?