Älskade lilla pälsbarn

Så kom då snön även år... Jag är inte så förtjust i vare sig kyla eller snö, men så länge det inte blir värre klarar jag av det. Förra vintern var vidrig!

Däremot har jag en liten familjemedlem som är överlycklig. Han har alltid älskat att vara ute, men nu är det tydligare än någonsin. Han är så glad när han får vara ute och springa runt i snön, men jag är rädd att han fryser. Så mycket päls har han trots allt inte, och han frös redan i höstas när vi var på kurs på kvällarna. Jag får väl sätta på honom en tröja, och inte låta honom vara ute alltför lång stund i taget.

Är det något fel på mig? När jag får konstiga matsug brukar jag utgå från att jag har brist på något, och att kroppen försöker rätta till det. Vad sjutton är nu i obalans?

Gott att äta:
Grovt bröd med banan och hallonvinäger.
Riskakor med vinäger.
Stekt hackad lök.

Gott att dricka:
2/3 Coca Cola light
1/3 Fun light med jordgubbssmak.

Får man bonuspoints för generositet?

Varför blir folk så ställda när man försöker ge bort något? Tror de att det finns baktankar med det, eller?

Vi var och hyrde en dvd i helgen. Tanken var att vi skulle ha en, men det blev tre. Sånt händer. Vi har ofta lite beslutsångest i videoaffären. Nåja. Tre filmer i tre dagar skulle kosta 100 kronor. Tre filmer i sju dagar skulle kosta 120 kronor, och då fick man en flaska läsk och en påse chips till. Sju dagar lät bra, och vi tog paketet. Man fick inte byta ut chipsen mot något annat, och vi äter inte chips. Tro mig, hade vi fått hem påsen hade vi ätit upp den, men vi var inte sugna på chips, och definitivt inte sugna på de 100 viktväktarpoints det är i en påse. (Nej, jag vet inte hur många points det är, och det spelar ingen roll.)

Vad göra? Jo, vi kan förstås snällt betala, och låta bli att ta en påse chips. Men hur kul är det? Så jag vände mig om och frågade tjejen bakom om hon ville ha en chipspåse. Hon visste inte vad hon skulle tro, det var uppenbart. Men visst ville hon ha chips. Så hon gick och hämtade en påse, tjejen bakom kassan scannade in den och vi betalade. Vi tog våra filmer och vår dricka, tjejen bakom fick sin påse, och vi åkte hem och tittade på Bilar.

Viktväktarna går för övrigt mindre bra. Jag har fått mitt 25-kilosdiplom, men det går seeeeeegt. (Nu har jag dock fått lite extra motivation. Jag har 6 hekto kvar innan jag är under BMI 30, och det är gränsen för att få ställa sig i DI-kö vid UMAS.)

Klumpigt, qnoxa

I går började det plötsligt lukta riktigt illa hemma i vår lilla stuga. Vad sjutton var det som stank så? Avloppet? Nej, det luktade inte riktigt så. Någon av hundarna? Nej. Stanken förföljde mig, och det var värst inne på toa. Det tyckte inte kära hustrun, och jag fick dra slutsatsen att det var jag som luktade så fruktansvärt illa. Vi jobbade och slet, och det var inte läge att gå och duscha, så vi fick stå ut med den konstiga lukten.

Tills kära hustrun tittar på mig och säger "vad konstig du ser ut i håret". Ja, jo, det blir ju så när man har sågspån i det, tänkte jag, men kände på det. Konstigt. Vad sjutton hade jag gjort med det.

Då förstod jag. Jag hade lagt in mer ved i en het spis, och kommit för nära med huvudet. Bränt hår, var det som osade i hela huset. Tre hårborstningar och två tvättar senare känns det normalt igen, om än lite konstigt på de ställen där topparna är bortbrända. Jag luktar inte illa längre heller, tack och lov.

Pappa, kom hem

Pengar, tid och energi har jag redan avhandlat, men ett av de stora problemen är kvar.

Har jag verkligen rätt att beröva mitt eventuella, framtida barn en pappa? Är jag inte skyldig att ge mitt barn det allra bästa jag bara förmår? Innebär det en pappa?

Om mitt barn hade en känd, men inte aktiv, pappa, skulle jag självklart inte hindra dem från att träffas. En sån pappa är dock svår att hitta. Kompisar jag har pratat med om det här - i rent diskussionssyfte - vill antingen *bara* vara donator, och helst inte ens känd för barnet, eller riktig pappa på halvtid med delad vårdnad och allt vad det innebär.

Jag har vänner som har vuxit upp utan en eller båda av sina biologiska föräldrar. Vissa, inte alla, pratar en del om det genetiska arv de inte har tillgång till, och sörjer det. Alla får väl någon gång höra saker som "det där har du ärvt av din mamma", "titta, hon har farmors näsa", "han rynkar på pannan precis som sin farfar" och så vidare. Det ger en känsla av kontinuitet, av sammanhang och tillhörighet. Gör jag rätt i att beröva mitt barn det? Hur mycket sörjer man det om man aldrig har haft det? Därmed inte sagt att inte adoptivbarn känner tillhörighet. Förstås.

Min värdfamilj i USA bestod av mamma, pappa och tonårsdotter. Dottern var pappans biologiska barn från ett tidigare äktenskap och hade näst intill ingen kontakt med sin biomamma. Hon adopterades av pappans fru när hon var i de lägre skolåldrarna. Och hon var så fruktansvärt lik sin mamma. De hade inga genetiska band, och var inte alls lika till utseendet. De hade inte samma kroppsbyggnad, inte samma färger, ingenting. Däremot var de väldigt lika i gester, i tonfall, i uttryckssätt.

Om man nu inte bor och lever med sina båda bioföräldrar, vad är då den bästa lösningen? Det är väl det jag är ute efter. Är det bäst att inte ha någon pappa alls? Att det aldrig har funnits någon pappa och aldrig kommer att finnas? Är det bäst att ha ett namn, ett foto och en kort levnadsbeskrivning men aldrig ha träffat honom? Eller är det bäst att ha en pappa man får träffa lite då och då, men inte bo hos?

Jag har hela tiden varit inne på just det där med att ha koll på sitt genetiska arv och så, men det är kanske bäst att aldrig ha haft någon pappa. Saknaden blir kanske inte lika konkret då.

Åsikter? Teorier? Jag vet att jag har läsare som inte har vuxit upp med sina biopappor. Har ni något att tillföra?

Bebis bebis, the new adventures

Tack, Magnus, för en lång och intressant kommentar. Vi har faktiskt också gått "kurs" hos RFSL, men den var bara två timmar lång och handlade mest om praktiska saker. Detta var före inseminationslagen, och före adoptionslagen, och vi fick lära oss hur man rent praktiskt, på lättast sätt, gör barn. Intressant, och givande, men inte så aktuellt idag.

Den kursen du pratar om lät spännande. Tänk om man kunde få göra något liknande. Nej, men just det, i dag är de ju ingen skillnade på heterosexuella och homosexuella föräldrar...

Ni är nu flera som har sagt att det där med tid och pengar är irrelevant, och jag börjar faktiskt tro det. Jag satt och tittade på hundarna här om dagen, och kom till insikt. Om man slår ut alla kostnader för dem, utom inköpspriset, så landar man på en dryg tusenlapp i månaden. De pengarna saknar vi inte. Jag tittar inte på hundarna och tänker "om det inte vore för er...". Vi lägger tid och energi på dem, men det är ju roligt! Vi har begränsad rörelsefrihet på grund av dem. Vi kan inte resa utan att skaffa barnvakt. Vi kan inte vara borta hemifrån någon längre tid. Visst, en bebis kan inte vara ensam när vi åker i väg på bio, men är å andra sidan lättare att ta med hem till folk. Jag är innerligt trött på hundarna ibland, och den lille är nära att säljas på tradera till lägstbjudande, men aldrig att jag skulle vilja göra mig av med dem på riktigt. Hundar är inte barn, men det går att dra paralleller.

Men. Det kommer alltid ett men. :-) Vi har ett hus att bygga klart först. Att leva med barn utan ett färdigt kök i huset kan väl gå, men utan tvättmaskin? Jag tror inte det.

Har jag förstått dig rätt, Blyga? Menar du att det är lättare när det bara blir, men att det är att avsäga sig en del av sin mänsklighet?

En sak till, Magnus. Jag tror att fyrklöverfamiljen är på utdöende. Efter vad jag har förstått har den aldrig varit särskilt populär utanför Sverige, och här är den snart borta efter de nya lagar och möjligheter som har kommit.

Jag är precis en sån där "egoistisk" flata, i brist på bättre uttryck. Jag skulle väldigt gärna vilja ha en känd pappa till mitt barn, men inte en aktiv. Jag vill ju ha barn med min fru - vill ha en familj med henne. Jag skulle vilja ge mitt barn ett genetiskt arv och en fadersgestalt, men inte ha delad vårdnad med en pappa jag inte älskar. För att inte tala om att jag går runt och oroar mig för att ett eventuellt framtida barn ska behöva benmärg eller en bit lever, och att jag inte ska passa.

Men det kanske är lika bra. Hellre ingen pappa alls, än en pappa man inte träffar. Eller?

Jag har nu gjort som så många andra, och gått över till "nya" blogger. Vissa signaturer har ju försvunnit, och jag är lite nyfiken. Om du som har skrivit kommentaren under anonym till det här inlägget känner för att inte vara anonym, kan du väl kommentera igen. Ge gärna en blogglänk, om sådan finnes. Tack!!!

Ojdå!

Det var då ett jädrans tjat om bebisar. Babies. Spädbarn. *garv* Har hon inget vettigt att blogga om? Jomenvisst. Eller nej. Det har jag väl aldrig haft.

Nåja. Hälften av fönstren (lite drygt) är utbytta. Vi har två kvar att byta, några att sätta in på nya ställen och några gamla att slå igen. Det ser dumt ut från utsidan eftersom de hänger utanpå, men det kan jag leva med. Ett tag, i alla fall. Det går framåt. Någon gång ska det till och med bli klart. Som jag längtar efter ett nytt badrum!

I natt har jag varit i Budapest och ätit glass med kolasås tillsammans med Annika Bryn. Tillbringar jag för mycket tid med att läsa bloggar, kanske?

Bebisagilityn är över, och det är dags att fundera över nästa kurs. Vad vill jag och Stinky göra? Agility? Spår? Sök? Egentligen vore det kanske på sin plats med en kurs i vardagslydnad, men...

Liv och materialism, del 2

Matilda: Det är lite det jag är rädd för - att jag ska gå och tänka och fundera och så helt plötsligt är det för sent.

Någon sa till mig: "Du vet vad du har. Om du tvekar inför ett stort beslut, föreställ dig då att du inte tar steget. Skulle du då alltid undra hur det hade kunnat vara ifall du tagit steget? Oom svaret är "ja" - då ska du kliva på".

Och det är kanske precis så enkelt. För visst hade jag undrat och funderat. Och visst är det väl så att risken att jag ångrar mig när jag är sjuttio är mycket större om jag struntar i det än om jag faktiskt försöker.

Om vi hade kunnat få barn ihop, då hade vi nog, om inte försökt, så i alla fall slutat förhindra. Låta allting vara, och går det så går det och blir det så blir det. Egentligen tycker jag väl att det är bra att vi har en inbyggd failsafe, men det gör allting så mycket svårare.

Jag känner att jag måste försvara mitt beslut. Jag kan inte bara säga att "nu blev det så här" - utan jag måste stå för att jag tyckte att det var en lämplig tidpunkt på alla sätt och vis. Fegt? Jomenvisst.

Till sist är det väl ändå så, att så länge jag inte känner att jag klarar av en utredning är jag inte redo för barn heller. Ändå är tiden en faktor. Hur många år till har jag på mig, tro?

Liv och materialism

Vissa dagar längtar jag så efter barn. Andra dagar tänker jag på energin, tiden och pengarna som det är dåligt med redan nu. Vi är inte fattiga, men vi har precis börjat komma på fötter efter studietiden.

Sen får jag dåligt samvete över att jag tänker på så värdsliga ting, och undrar om det i sig diskvalificerar mig. Blir jag automatiskt en dålig mamma för att jag funderar på om det är värt det - i tid *och* i pengar - att ha barn?

Hur vet man att man är redo? Att man kommer att klara av det och vara bra på det och inte ångra sig? Säkert en jättedum fråga för alla föräldrar därute, men en stor och svår en för mig...

Bloggvärldens bloggenkät

Inte nog med att jag får en enkät passad till mig, jag får påminnelser också... Inga böter än, i alla fall? Tror jag. Lotten?

Är det fortfarande "Bloggvärldsbloggens bloggenkät 2006"?


BLOGGVÄRLDSBLOGGENS BLOGGENKÄT, 2006

1. Hur länge har du bloggat?

Fråga min kära hustru om du vill veta hur störd min tidsuppfattning är. Jag vet inte hur länge. Mer än ett år i alla fall, eftersom jag har ett bestämt minne av att ha bloggat om makrosyntagmer, och det är nästan exakt ett år sedan jag tog examen.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?

Jag minns inte vad jag åt till frukost i går. Ännu mindre vad jag tänkte en månad innan ett datum jag inte heller minns. Jag antar att jag tyckte att det verkade roligt.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Kan man bli förälskad i bloggar? Den första bloggen jag läste regelbundet var Aniaras.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

De är helt okej. Jag har inte förändrats mycket. Om man vill läsa dem finns de här. Nu fick jag nästan svaret på fråga ett. Jag började min förra blogg den 23 september 2005, fast då hade jag minibloggat tidigare.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?

Oj. 15 stycken eller så läser jag varje dag. Ytterligare 15-20 läser jag varje vecka.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?

Jag tycker att tjusningen med bloggandet är att man kan vara allt på en och samma gång. Och var går gränsen mellan dagboksblogg och ämnesblogg? De allra flesta jag läser är en blandversion.

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.

Alla är olika mig. Jag är ett litet ufo. Jag säger Elisabet!

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.

Väldigt lik mig är det inte många som är. Den som är mest lik mig av de bloggar jag läser är nog Salt, som dock är mycket mer produktiv och välformulerad.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Vännerna tycker att det är roligt. Kära hustrun är inte helt förtjust, men accepterar det.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Hmmm... Vi brukar inte precis prata om det. Jag tror att de tycker att mitt bloggjag verkligen är en del av mitt jag, men inte hela mitt jag.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?

Den tänjs inte hela tiden, men den fluktuerar lite. Jag har haft svårt att hitta gränsen, men ångrar inget jag har skrivit.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.

Jag bloggar sällan om mina vänner. De har inte bett om få vara med i min blogg. Dessutom bloggar jag inte om saker jag inte vill att mina vänner ska veta, eftersom vissa av dem läser bloggen.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?

Bekräftelse? Det är inte min främsta drivkraft. Det är alltid kul, och det är trevligt att veta att man kanske inte är ett så stort ufo som man trodde att man var, men det var inte därför jag började.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Absolut! Inte hela personen, givetvis, men de delar man får se kan man känna bättre än personens närmsta vänner.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?

Nej. Jag är asocial och blyg och tråkig. Jag har inte vågat träffa någon.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Allting är skadligt i fel mängder. Till och med c-vitamin och choklad.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?

Nej. Jag är inte tillräckligt intressant för det.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Ja, men jag har alltid ångrat mig *innan* jag trycker iväg det.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Det tar tid!!!

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?

Ingen aning. Jag tror det, men säker kan man ju aldrig vara.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Det är människorna som är kulturen. Jag tror att det kommer att ha en inverkan på vår kultur att allt fler människor skriver. Vad de skriver har inte lika stor betydelse. Människor som skriver är människor som tänker, och *det* kan ha stor inverkan.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Det har gett mig en plats att ventilera tankar och känslor som annars inte hade fått utlopp, feedback på dessa, samt en rad nya vänner och bekantskaper.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Jag har förstått att jag inte är ensam eller konstig, jag har fått nya vänner och bekanta, och jag har lärt mig massor! Bloggläsande ökar allmänbildningen.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.

Jag tror att de flesta redan har svarat, eller fått passning någon annanstans ifrån. Så jag avstår.