17 januari 2007

Pappa, kom hem

Pengar, tid och energi har jag redan avhandlat, men ett av de stora problemen är kvar.

Har jag verkligen rätt att beröva mitt eventuella, framtida barn en pappa? Är jag inte skyldig att ge mitt barn det allra bästa jag bara förmår? Innebär det en pappa?

Om mitt barn hade en känd, men inte aktiv, pappa, skulle jag självklart inte hindra dem från att träffas. En sån pappa är dock svår att hitta. Kompisar jag har pratat med om det här - i rent diskussionssyfte - vill antingen *bara* vara donator, och helst inte ens känd för barnet, eller riktig pappa på halvtid med delad vårdnad och allt vad det innebär.

Jag har vänner som har vuxit upp utan en eller båda av sina biologiska föräldrar. Vissa, inte alla, pratar en del om det genetiska arv de inte har tillgång till, och sörjer det. Alla får väl någon gång höra saker som "det där har du ärvt av din mamma", "titta, hon har farmors näsa", "han rynkar på pannan precis som sin farfar" och så vidare. Det ger en känsla av kontinuitet, av sammanhang och tillhörighet. Gör jag rätt i att beröva mitt barn det? Hur mycket sörjer man det om man aldrig har haft det? Därmed inte sagt att inte adoptivbarn känner tillhörighet. Förstås.

Min värdfamilj i USA bestod av mamma, pappa och tonårsdotter. Dottern var pappans biologiska barn från ett tidigare äktenskap och hade näst intill ingen kontakt med sin biomamma. Hon adopterades av pappans fru när hon var i de lägre skolåldrarna. Och hon var så fruktansvärt lik sin mamma. De hade inga genetiska band, och var inte alls lika till utseendet. De hade inte samma kroppsbyggnad, inte samma färger, ingenting. Däremot var de väldigt lika i gester, i tonfall, i uttryckssätt.

Om man nu inte bor och lever med sina båda bioföräldrar, vad är då den bästa lösningen? Det är väl det jag är ute efter. Är det bäst att inte ha någon pappa alls? Att det aldrig har funnits någon pappa och aldrig kommer att finnas? Är det bäst att ha ett namn, ett foto och en kort levnadsbeskrivning men aldrig ha träffat honom? Eller är det bäst att ha en pappa man får träffa lite då och då, men inte bo hos?

Jag har hela tiden varit inne på just det där med att ha koll på sitt genetiska arv och så, men det är kanske bäst att aldrig ha haft någon pappa. Saknaden blir kanske inte lika konkret då.

Åsikter? Teorier? Jag vet att jag har läsare som inte har vuxit upp med sina biopappor. Har ni något att tillföra?

21Debattinlägg:

Blogger Monica tycker...

Tja... Som adopterad ville jag förstås, när jag blev tillräckligt vuxen för att göra det själv - leta upp mina biologiska föräldrar. Jag var mycket nyfiken. Jag hade ju aldrig fått vara lik nån... aldrig haft nåns näsa...

Kan inte svara för andra, men ursprung blev jätteviktigt. Jag hade blivit rabiat skitförbannad om mina föräldrar hade undanhållit mig att jag var adopterad. Och sen försökt hindra mig att leta upp de biologiska föräldrarna.

För mig låter det som en usel idé att skaffa barn utan att de sen ska ha kontakt med sin pappa. De kommer att göra drömbilder, de kommer att fundera, fråga, undra. Varför vill han inte träffa mig???

Det är inte så enkelt att tankarna aldrig uppstår bara för att man inte berättar nåt om pappan. Säger man att man inget vet gör barn ofta en idealbild av en pappa och det kommer att gå ut över - mamma. Som inte tog reda på nåt.

Tror att det här är nåt djupt mänskligt som inte riktigt går att förklara för den som alltid levt med sina biologiska föräldrar.

De flesta som säger att det inte spelar någon roll - har gjort just det.

Men som sagt. Jag kan bara prata för mig själv.

17 januari, 2007 12:10  
Blogger aequinoxia tycker...

Tack för inlägget, Monica. Det är just som du säger - för mig har inte mitt ursprung spelat någon större roll, men jag har ju vuxit upp med bägge mina bioföräldrar, och då är det ju oproblematiskt.

Mitt eventuella barn kommer aldrig att få bo med bägge sina bioföräldrar. Han eller hon kommer förmodligen aldrig att bo med sin biopappa. Så frågan är vad som är minst smärtsamt (för visst inser jag att det är en förlust); att aldrig ha haft någon pappa, eller att ha en pappa man sällan eller aldrig träffar.

17 januari, 2007 12:59  
Anonymous Anonym tycker...

Som jag ser det ska det mycket till för att det ska vara berättigat att undanhålla ett barn sin far. Om man exempelvis blivit gravid genom våldtäkt som tortyrmetod under en totalitär regim, typ.

Barnets behov av att känna till sitt ursprung är okränkbart och alltså måste jag ifrågasätta motiven hos den som medvetet går in för att hemlighålla detta. Spontant känns det som att det inte är av omtanke för barnet i första hand utan för att det är känslomässigt och juridiskt mer praktiskt för den kända föräldern.

Är det så, att ni inte vill "dela med er" av ert barn? Att någon annan ska ha rätt att komma och tycka? Eller handlar det om andra motiv som jag har svårt att se? Upplys mej gärna.
Jag tänker på skilsmässor som slutar i vårdnadstvister där den ena parten vill sköra av all kontakt med den ena föräldern. Är det för att den andre är en usel fostrare eller är det ett straff, en hämnd, eller handlar det om att få ha full kontroll?
Det är lite så jag associerar när jag tänker på detta.

17 januari, 2007 13:38  
Blogger aequinoxia tycker...

Hemligt och hemligt... Vid en donatorinsemination *vet* jag/vi ingenting om donatorn mer än möjligtvis hår- och ögonfärg. Barnet kan dock, som sagt, som vuxen få veta hans identitet.

Jag tänker så här: Jag har ingen nära manlig vän som vill bli förälder. Ska mitt barn få en pappa måste vi annonsera efter en.

Visst, det ligger en del i att det är det här som är bäst för mig/oss, inte för barnet, men det jag har hört om folk som har skaffat barn i tre- eller fyrklöverkonstellationer är att det ofta är så otroligt mycket slitningar och konflikter.

Sen tycker jag faktiskt (även om det kanske är självförsvar) att det är skillnad på att skära av barnets kontakt med en pappa han/hon har en relation till, och att aldrig ha haft en pappa. Jag tycker också att det är skillnad på hemlighålla en donatorinsemination eller adoption för barnet, och låta honom/henne växa upp i tron att han/hon lever med sina bioföräldrar.

Det handlar inte så mycket om att dela med sig, eller att någon annan ska komma och tycka, utan om att jag inte känner någon man jag vill ha en såpass intim och långvarig relation med.

Om vi umgicks med en fantastisk man, som vi tyckte mycket om och kände väl, som ville ha barn och inte hade en massa tankar om uppfostran som skilde sig abnormt från våra, och som bodde inom gångavstånd, då hade det känts självklart. Men nu är det inte så.

17 januari, 2007 13:54  
Anonymous Anonym tycker...

Det är givet bäst att ha dokumentation - eftersom det är barnet som ska ha chans att välja hur mycket hon vill veta. Donatorer som inte är det minsta nyfikna på de biologiska barn de ger upphov till känns skumma för mig. Och det kommer att kännas sårande för barnet.

Som sagt, barnets verkliga föräldrar är de som uppfostrar det, och efter en tids sökande efter identitet kommer säkert barnet också fram till det. Men du har noll rätt att ta ifrån barnet kunskap om och möjlighet att träffa fadern! (Undantag under barnets barndom: Våldsamma fäder).

Så här har jag alltid tyckt, men nu säger jag det också av personlig erfarenhet. Min mamma har noll dokumentation om min far och jag har ett jäkla besvär praktiskt och emotionellt med att researcha honom. Och träffa honom fick jag aldrig.

17 januari, 2007 14:24  
Anonymous Anonym tycker...

Ps

Det finns inget sånt som att "aldrig ha haft en pappa". Barnet är en produkt av två personer. I alla lägen. Det går inte att fantisera bort. Ditt resonemang är besläktat med mina föräldrars, "det hon inte vet har hon inte ont av". det hade jag visst. Jag kände alltid att något var fel - och trodde det var jag. det spelade en enorm roll för hela mitt liv.

17 januari, 2007 14:28  
Blogger Alun tycker...

Jag har alltid tänkt insemination. Själv eller tillsammans med nån. Jag har, av helt själviska skäl, inte velat inkludera nån man i mitt liv då jag inte heller haft nån i min närhet som jag kunnat tänka mig. Att annonsera efter en pappa hade jag inte heller fixat, hade känts för osäkert att dela nåt så stort med nån som jag inte har koll på. Sen kom min tjej in i mitt liv, och i hennes liv fanns en man som absolut inte vill vara heltidspappa. Han vill däremot finnas där och han kommer träffa barnet ibland men han har sitt eget liv med sin tjej. Dessutom funkar vi väldigt bra ihop och hans tjej är oxå helt OK med arrangemanget. Jag hoppas att det kommer bli bra, att det kommer funka. Det känns så. Naturen var grym som glömde bort att fixa så att två brudar kunde få ett gemensamt barn men nu när det är som det är så känns detta som en bra lösning, den bästa för oss. Jag förstår att du grubblar, jättesvårt det där. Sen kan en grej låta bra i teorin och sen bli nåt helt annat när känslorna kopplas på. Så, nu ska jag inte ta mer space!

17 januari, 2007 21:19  
Blogger aequinoxia tycker...

Jo, det finns barn som aldrig har haft någon pappa. En pappa är så otroligt mycket mer än bara en donator.

Som sagt, dokumentation kommer att finnas, och bli tillgänglig för barnet när han/hon fyller 18.

Jag tycker inte alls att det är något skumt med donatorer som inte är nyfikna på barnet. Antingen gör de en kompis en tjänst, eller så får de helt enkelt betalt för att runka. Det finns många fattiga studenter som tycker att det är ett lätt sätt att tjäna lite extra pengar.

För mig verkar det som om de är hemlighetsmakeriet och hysch-hyschet som är det värsta.

Undersökningar har visat att bland barn som tillkommit via givarinsemination i heterosexuella förhållanden är det cirka 80% som inte vet om att deras pappa inte är deras biopappa. Bland flator existerar inte det problemet.

Jag och kära hustrun har givetvis diskuterat detta. Hennes idealsituation hade varit om hon hade haft mer än en bror, som hade donerat ihop. Vi hade vetat att en av dem var biopappa, men inte vilken. Nu finns inte den möjligheten.

Svärfar säger att han aldrig har brytt sig om vem som var hans biopappa. Han var inte där, därmed var han ointressant. Som vuxen fick han namnet på honom, men glömde lika snabbt bort det igen. Så det finns olika sätt att reagera...

18 januari, 2007 07:51  
Anonymous Anonym tycker...

Min åsikt är att oavsett hur man gör så måste det finnas info tillgänglig för barnet när det är dags.

Jag känner en hel del adopterade som alla har issues med vem deras biologiska föräldrar var/är. De som har fått veta vem det var, att mamman har lämnat barnet på barnhem men registrerat sig, har det varit mindre problem än hos de som aldrig får veta.

Tror att om man har en okänd förälder så känns det som att man inte var viktig nog för den föräldern, och det måste skapa någon form av problem.

Om ni skaffar barn, se till att barnet vet vem pappan är även om han inte kommer att vara en aktiv del i barnets liv.

18 januari, 2007 11:47  
Anonymous Anonym tycker...

Ja, det finns olika sätt att reagera, men man kan ju inte veta i förväg hur det egna barnet kommer att känna.

Det ÄR skumt och ytligt med någon som "runkar lite" för att dryga ut studentkassan - kul att få reda på för ett verkligt barn. Eller "gör någon en tjänst". Barnet har dock denna personens gener, barnet är till hälften denna människa. Det är ett åtagande och en allvarlig sak.

Donera ihop så att man inte ska veta vem det är - för att riktigt trassla till det för den arma ungen? Aequinoxia, tro mig - lögner och sopa-under-mattan är det värsta som finns. Och att få reda på att ens mammor ANSTRÄNGT sig så att man inte ska kunna veta vem ens pappa är...?

Kanske bäst att tänka lite till och prata med människor med personlig erfarenhet?

18 januari, 2007 17:23  
Blogger aequinoxia tycker...

Ytligt, ja, absolut. Däremot tycker jag inte att det är skumt. Ur killens perspektiv, alltså. Jag tycker självklart inte att det är en idealisk situation, men ju mer jag tänker på det, desto mer lutar jag åt att det trots allt är det bästa alternativet för oss.

Det är just lögnerna och sopa-under-mattan jag/vi försöker undvika. Jag kommer inte att ljuga. Jag kommer självklart inte att säga till ett eventuellt barn att "hälften av dina gener kommer från en student som runkade i en mugg för att tjäna ihop till nästa fylla", men jag kommer inte att ljuga heller.

Jag har tänkt till. Vi har pratat om och funderat på detta av och till i fem år. Jag har pratat med människor med personlig erfarenhet. (Av förklarliga skäl har jag dock inte pratat med barn till lesbiska mammor som har tillkommit via givarinsemination på ett svenskt sjukhus.)

Jag uppskattar era tankar och respekterar era åsikter. Om jag får be om en åsikt till - hur hade ni löst det? Fyrklöverfamilj?

18 januari, 2007 18:40  
Anonymous Anonym tycker...

Jag hade definitivt inte löst det på det ytliga sättet! Barnet kommer ev att vilja söka upp fadern och då vill jag inte att det ska möta någon som inte hade en tanke på att det var ett barn han var med och skapade.

En god vän verkar vara det bästa alternativet, om sådan finns att tillgå. Som vet vad han gör, som är mogen nog att kunna fatta såna här beslut. Lugn och sansad och allmänt rar mot omvärlden.

Det finns inseminationsbarn som lagt ner eoner av tid och massor av pengar på att hitta sina halvsyskon runt om i landet/världen. Driften att få sammanhang är mycket stark.

19 januari, 2007 14:33  
Blogger aequinoxia tycker...

Såhär är det: Det finns eventuellt en vän att tillgå. Han är inte tillfrågad än, och jag vet inte hur han skulle ställa sig.

Vi har några manliga vänner. Några av dem går förstås bort av olika anledningar. De få som är kvar har något olika inställning.

Någon vill bara ha barn om han får vara pappa "på riktigt", det vill säga att jag och hustrun bara blir umgängesföräldrar, och det är vi inte intresserade av.

Någon vill vara känd enbart för oss. Barnet ska inte veta vem han är. Detta tycker jag är värre än en anonym donator, eftersom det skulle innebära att jag tvingades ljuga för mitt barn.

En kan eventuellt tänka sig att vara känd för barnet, utan rättigheter och skyldigheter.

Då tänker jag så här. Är det inte bättre att inte veta vem som har donerat halva ens genetiska material (med möjlighet att ta reda på det som vuxen), än att ha en pappa som inte vill träffa en?


Eoner av tid och pengar kommer inte att krävas om han eller hon vill ta reda på donatorns identitet. Hur det är med "syskon" vet jag inte, men jag kan tänka mig att det är mer eller mindre omöjligt.

Jag inser att vi tar ett beslut som påverkar vårt eventuella barns hela framtid, och jag tar inte lätt på det.

Menar du att alla donatorinseminationer borde förbjudas? Hur är det med adoptioner?

19 januari, 2007 18:23  
Anonymous Anonym tycker...

Adoptioner behövs ju, det finns barn utan föräldrar. Insemination har jag inte riktigt tagit ställning till, när jag tänker efter. Men anonyma ska de inte vara.

Syskon - jag såg ett engelskt TV-program där människor i trettioårsåldern började söka efter sitt ursprung, som ofta visade sig vara en läkare på kliniken där modern blev inseminerad. (Andra tider då). De urförde rena deckarjobbet för att hitta sina halvsyskon och lyckades ofta.Tog DNA-prov för att bekräfta.

Varför är ni så emot en pappa som vill delta? Det går ju inte att komma ifrån att ni tyvärr inte kan få ett barn tillsammans. Det vore fint om det gick eftersom man förstås vill ha barn med den man älskar och lever med - men det går ju inte.

19 januari, 2007 19:38  
Blogger Ica tycker...

Jag säger bara så här: Nej, en pappa är inte nödvändig. En förälder är däremot jättenödvändig. Sedan beror det givetvis på olika omständigheter. Jag var pappas flicka och är väldigt lik honom, men livet är samtidigt väldigt mycket enklare utan honom. Även om jag saknar honom ohyggligt ibland. Däremot tror jag just att genetiken inte spelar sådan vansinnig roll. Det är i miljön och bland människor man växer upp med man påverkas och formas till den man är. Inte efter den som gjorde barnet nödvändigtvis.
Vad finns det för möjligheter?

21 januari, 2007 21:28  
Blogger aequinoxia tycker...

Annika: Det handlar inte om att vi är emot en deltagande pappa. Det handlar om att vi inte har någon i vår vänskapskrets som vi känner att "åh, honom vill vi ha barn med".

Plus att jag är lite skeptisk till att medvetet skapa ett "skilsmässobarn" som ska flytta mellan två hem, och den otrygghet det innebär.

Sen kan jag inte låta bli att undra om du och andra som säger så (att "använda" en god vän, alltså) hade sagt likadant om jag hade varit gift med en infertil man.

Ica: Jag tror att både arv och miljö spelar in, men jag vet inte i vilken utsträckning. Det är så mycket politik och ideologi inblandat i den forskningen att man aldrig kan veta...

Vilka som är möjligheterna? Vad menar du - vilka möjligheter som finns för flator i allmänhet att få barn, eller vilka möjligheter just vi har?

I allmänhet: Insemination med okänd donator på svenskt sjukhus där barnet som vuxen har rätt att få reda på donatorns identitet.

Insemination utomlands, främst i Danmark och Finland. Okänd donator, ingen möjlighet för barnet att få reda på hans identitet om man inte köper svindyr sperma med id-release från USA.

Utlandsadoption. En möjlighet i teorin, men knappast i praktiken.

Be en kompis om hjälp. Här kan man själv bestämma hur inblandad man vill att han ska vara. Ska han vara donator, känd eller okänd, eller ska han vara pappa? Om han är känd, vem ska han vara känd för? Föräldrarna? Barnet? Myndigheterna?

Fyrklöverfamilj: Två flator och två bögar skaffar barn ihop. Målet är att barnet ska dela sin tid mellan de två hemmen och att alla fyra föräldrarna är föräldrar i praktiken. På pappret är det oftast bioföräldrarna som är föräldrar och har delad vårdnad om barnet.

Gå ut och ragga och dra hem någon och hoppas på det bästa.

Jag har kanske glömt något nu, men på rak arm ser det ut så här.

Jag undrar förstås litegrann med vad du menar med att det är lättare att leva utan din pappa, men annars har jag resonerat ungefär som du.

22 januari, 2007 07:25  
Blogger Monica tycker...

ica skriver:

"Däremot tror jag just att genetiken inte spelar sådan vansinnig roll. Det är i miljön och bland människor man växer upp med man påverkas och formas till den man är. Inte efter den som gjorde barnet nödvändigtvis."

Då undrar jag igen. Har ica växt upp med sina biologiska föräldrar? För jag som inte har gjort det, för mig kom det att spela en jävligt stor roll. Jag visste inte vem jag var, för att uttrycka det klyschigt. Sen om det beror på att "alla andra" levde med sina biologiska föräldrar, att det sågs som det normala - eller om det faktiskt beror på ett inre behov av att känna sitt ursprung - det vet inte jag.

I mina öron låter fyrklövern som det absolut bästa alternativet. Två pappor och två mammor. Delad vårdnad. Barnet känner till vilka som är de biologiska föräldrarna, och behöver inte forska, undra och fundera. Öppna kort!

22 januari, 2007 18:48  
Blogger nylsa tycker...

Intressant och svår diskussion tycker jag. Som barnlängtande singel har jag funderat igenom alla alternativen som Aequinoxia nämner och bestämt mig för insemination med en donator vars uppgifter barnet kan få tillgång till i vuxen ålder.

För mig känns det bäst att välja en sk öppen donator nu när möjligheten finns.

Har förstått att fyrklöverfamiljer inte är så lätt alltid, inte heller att ha en kompis som pappa/donator. Livet och relationer förändras. Att då skapa familj med någon som man inte älskar (eller kanske ska vara: med någon utöver den man älskar i ert fall) tror jag kan vara svårt.

Tror att du slog huvudet på spiken när du skrev:
>>Sen kan jag inte låta bli att undra om du och andra som säger så (att "använda" en god vän, alltså) hade sagt likadant om jag hade varit gift med en infertil man. >>

Ingen har föreslagit för min hetero-kompis och hennes sterile man att de skulle välja en kompis eller någon annan "känd" pappa. De har istället fått frågan om det verkligen är nödvändigt att berätta för barnet att det finns en donator.

Många har en lång bit kvar innan de förstår att föräldraegenskaperna inte handlar om föräldrarnas kön.

Lycka till!

25 februari, 2007 11:50  
Anonymous Anonym tycker...

Åh vilka intressanta resonemang det fanns o läsa här.

(Läste just igenom alla på en o samma gång.... )

Får uppfattningen att många som skrivit inte är särskillt insatta i frågan. Personer som redan har färdiga åsikter och föga genomtänkta dessutom..

Håller helt med Nylsa o dig ang
>>Sen kan jag inte låta bli att undra om du och andra som säger så (att "använda" en god vän, alltså) hade sagt likadant om jag hade varit gift med en infertil man. >>

Hur hade "moral-väktarna" reagerat om deras vän var i samma situation.

Ne det är dax att vi står på oss alla ofrivilligt barnlösa, hetro, homo, par eller singlar!!! Om vi inte gör våra röster hörda kommer vi fortsätta bli överkörda av det bättre vetande "normfolket"

KRAM o lycka till på er väg mot bebis, hur den än ser ut

27 februari, 2007 19:25  
Anonymous Anonym tycker...

Jag tror det finns fler aspekter av att som lesbisk skaffa barn, dels ens egna behov av barn, ens kärleksrelations behov av barn och barnets behov av föräldrar. Olika saker, olika tidpunkter och olika lösningar, kanske en bästaa möjliga kompromiss.

Jag befinner mig i en livssituation där jag har en son från en tidigare heterosexuell relation och han växelbor; pappa bor nära, vi byter varje vecka.
Jag lever nu med en kvinna, hon bär en längtan efter barn för sig själv och vi delar längtan efter ett gemensamt barn.

Min största förebild när det gäller barn i skilsmässofamilj är min chef. Han och hans fru växelbor och barnen stannar i sin miljö. Tänk om det varit möjligt! Vi vuxna har väldigt svårt att tänka oss att flytta varannan vecka, men kräver det av våra barn.
Min son lever med en ständig längtan efter den föräldern som inte är där. Det är en sorg för mig, själv är jag fullständigt lycklig när han är hos mig.
Det finns ett antal praktiska avigsidor med två familjer; ens saker som just då är i det andra huset, saker som ska packas och dras mellan husen, information som ska strömma mellan familjerna, saker man missar när man inte är där. "Bara att ta ansvar för som vuxen" - och visst håller jag med, men i praktiken kommer det uppstå saker som missas, info som missas och det är barnet som drabbas. Inget stort, men inte desto mindre.

Jag skulle idag aldrig sätta ett barn till världen som redan från början måste ha det så.

När det gäller att skaffa barn nu, tycker jag mig ha rätten att vilja det av egoistiska skäl; för att jag och min sambo längtar efter det. Men på ett sätt som är absolut bäst för barnet.
Tror som en tidigare skribent som sa att det barnet behöver är föräldrar, inte 'pappor' eller 'mammor', som älskar och som utan villkor finns där.
Att växa in i en insikt och förståelse att det finns en person med biologisk anknytning, tror jag inte innebär samma känsla av brist som att denna person valt att avvika.
Att det finns personer som är villiga att hjälpa andra som själva inte kan få barn men som längtar efter det tror jag heller inte är svårt för ett lite större barn att ta till sig. Man ska ju komma ihåg att barn presenteras för information efter hand, utifrån vilken information man har förmåga att hantera.
Jag anser att det bästa ett lesbiskt par kan göra är att skaffa ett barn till en trygg familj som är villkorslös, dvs båda mammor är juridiska vårdnadshavare från dag 1 och med möjlighet att ta reda på sitt biologiska ursprung om han eller hon behöver det.

'Pappa' tycker jag inte finns i det läget; en 'pappa' är så oerhört mycket mer än bara en spermiedonator, det finns en enorm värdeladdning i dessa ord. Att tala om en donator som pappa tycker jag är orätt; det skapar en bild av en älskande trygg person som läser saga, tröstar en, kollar på fotbollsmatcher, är med i skolan och som är med när man äter middag.

Slutligen vill jag säga att jag själv växt upp utan tillgång till min biologiska, men kända, pappa och har heller inget behov av honom. Däremot är jag fullständigt medveten om mins son stora behov av hans pappa.

Hej från Louice

27 februari, 2007 20:09  
Anonymous Anonym tycker...

Funderar lite över hur vi pratar om mäns och kvinnors roller. Om det är fel att säga pappa om en spermadonator, är det då fel att säga mamma om en kvinna som bara fött barnet?
När barnet väl är fött kan man inte lämna bort det som en handelsvara. Men sperma är ju bara en liten proteinkladd - tills någon blir gravid, med eller mot mannens vilja.

Jag funderar också över detta med surrogatmödrar. Det är nästan obegripligt att tänka sig att någon kan gå omkring med ett barn i sin kropp och tänka "det är inte mitt" och kunna lämna det ifrån sig. Är det som att donera ett organ till någon som annars inte skulle klara sig?

Om min syster och hennes man inte skulle kunna få egna barn, skulle jag kunna tänka mej att ställa upp? Rent biologiskt skulle jag ju bli mer än moster.
Skulle folk hyssja om det och undra om det var så nödvändigt för barnet att känna till min roll i det hela?
Jämfört diskussionen om den infertile mannen.
Skulle det vara lika "pinsamt" om jag bidrog med min kropp och mina ägg till min svågers sperma?

Ja, lite lösa frågor som poppade upp, som inte alls har så mycket med själva huvudspåret att göra. Jo, lite då.

01 mars, 2007 20:11  

Skicka en kommentar

<< Home