Tar komma-ut-processen någonsin slut?
Jag tror att jag har kommit ut för mormor. Helt säker kan jag inte vara, men jag tror att hon har fattat nu.
När jag först träffade kära hustrun och kom ut för mina föräldrar så bad mamma mig att skona mormors känsliga öron. Med tanke på hur mycket skit jag fick ta under de där fyra månaderna på högstadiet när jag var ihop med en kille från Sydamerika, så löd jag som en duktig dotter.
Tiden gick, och jag träffade inte mormor särskilt ofta. När det hände, så var jag lagom vag och undvikande. Lyckligtvis fick jag direkta frågor, så jag behövde aldrig ljuga. Mormor frågade aldrig "har du träffat någon?", utan alltid "har du en kille än?". Att inte berätta hela sanningen är inte riktigt samma sak som att ljuga.
Mormor har vetat länge att jag bor ihop med en tjej. Hon vet vad hon heter, att vi har en hund ihop, att vi firar jular och födelsedagar ihop, och att vi har köpt hus. Hon har däremot aldrig gett upp hoppet om att se mig med en trevlig, svensk kille.
Jag ringde i julas. Hon bor en bit bort, och vi träffas som sagt ganska sällan. Nu pratade vi lite som vanligt, och hon frågade som vanligt om jag hade skaffat mig en kille än. "Nej", svarade jag då förstås. "Bor du fortfarande med XX?" Jo, det gör jag ju. "Och hur går det, då?" frågade hon sen. "Funkar det som vanligt, att ni bråkar om vem som ska ta ut soporna och så?" Color me surprised!
Jag kan förstås inte vara säker på att hoppet om den stilige mannen har dött, men nog verkar det som om det har gått in. Vi får se vad som händer.
När jag först träffade kära hustrun och kom ut för mina föräldrar så bad mamma mig att skona mormors känsliga öron. Med tanke på hur mycket skit jag fick ta under de där fyra månaderna på högstadiet när jag var ihop med en kille från Sydamerika, så löd jag som en duktig dotter.
Tiden gick, och jag träffade inte mormor särskilt ofta. När det hände, så var jag lagom vag och undvikande. Lyckligtvis fick jag direkta frågor, så jag behövde aldrig ljuga. Mormor frågade aldrig "har du träffat någon?", utan alltid "har du en kille än?". Att inte berätta hela sanningen är inte riktigt samma sak som att ljuga.
Mormor har vetat länge att jag bor ihop med en tjej. Hon vet vad hon heter, att vi har en hund ihop, att vi firar jular och födelsedagar ihop, och att vi har köpt hus. Hon har däremot aldrig gett upp hoppet om att se mig med en trevlig, svensk kille.
Jag ringde i julas. Hon bor en bit bort, och vi träffas som sagt ganska sällan. Nu pratade vi lite som vanligt, och hon frågade som vanligt om jag hade skaffat mig en kille än. "Nej", svarade jag då förstås. "Bor du fortfarande med XX?" Jo, det gör jag ju. "Och hur går det, då?" frågade hon sen. "Funkar det som vanligt, att ni bråkar om vem som ska ta ut soporna och så?" Color me surprised!
Jag kan förstås inte vara säker på att hoppet om den stilige mannen har dött, men nog verkar det som om det har gått in. Vi får se vad som händer.
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 20:45
7Debattinlägg:
Man ska inte underskatta den äldre generationens förmåga att acceptera. Kanske Din mamma inte känner Din mormor så bra som hon tror? Skönt för Dig att fler och fler knutar löses upp i alla fall. Kram på Dig och god fortsättning.
Tack, Cleo. Mamma och mormor är en halv roman. Ärligt talat spelar det mig ingen större roll - jag blev bara så förvånad.
Mycket intressant! Jag tror också att hon fattat, men kanske är det så eftersom ingen sagt något "officiellt" så känner hon kanske att hon ska fortsätta spela spelet att fråga efter en kille?
Du skulle ju kunna uttrycka det som att "nu firar vi att vi bott ihop si och så länge" så har du sagt det utan att säga det, so to speak.
Jag menar, nu lär hon knappast svimma i rena förskräckelsen iallafall?
Jag vet inte. Jag tänker inte göra något uttalande, men känner ärligt talat inte för att diskutera mitt privatliv med släkten. Jag tar ingen skit längre, så den bästa lösningen är att le vackert och prata om vädret.
mormödrar brukar oftast snappa upp betydligt mer än man säger... och det kanske är lika bra i längden.
Jag har trott en gång innan att det hade gått in, men det hade det inte. Då. Jag underskattar inte hennes uppfattningsförmåga, men jag är tveksam till vad hon har för referensramar.
Nåja. Vi får se vad som händer när vi träffas.
Klart man kan underskatta den äldre generationen, men man ska heller inte glömma att för vissa är det bara helt orimligt. Dom fattar aldrig. (Det gäller i och för sig i alla generationer).
Skicka en kommentar
<< Home