Jag är bara ett litet ufo
Jag undrar ofta vad det är för fel på mig. Det känns som om jag har blivit nedsläppt i ett rollspel där alla kan reglerna utom jag. Jag gör så gott jag kan; observerar, analyserar och försöker hänga med, men ändå blir det så ofta så fel. Jag kan inte läsa signaler, jag kan inte tolka gester och tonfall och jag har ingen aning om vad mitt kroppsspråk säger. Kära hustrun säger att jag har blivit bättre, och då finns det ju hopp. Jag är bara så trött på att känna mig som ett ufo, som en fyrkantig kloss när alla hålen i plocklådan är runda...
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 13:32
14Debattinlägg:
Din beskriving låter som en Aspbergare men det kan du ju knappast vara.
Varför känner du att du inte 'får till det'i sociala sammanhang? Tycker folk att du är otrevlig, konstig, egensinnig?
Vad tycker du om folk själv?
Nu blev jag sådär nyfiken på vilken typ av situationer du menar.
Ja, jag håller med Magnus, du beskriver Aspbergers. Inte vet jag om du har det eller ej, jag känner en massa halvknepiga människor som inte har nån diagnos, och de flesta betraktas nog som helt normala.
Ja, det ska föreställa ord till tröst! ;)
Enligt mej har de flesta nån egenhet som gör dem lite udda i olika sociala sammanhang, och folk som är helt normala kan ha världens otur och råka på folk som är lite labila just då och får världens konstigaste bemötande.
Om folk tycker du är svår på något sätt så är det säkert för att de själva har för dålig fantasi. :)
KRAM!
Här i bloggosfären märks då inget av det du skriver om.
Jag är nog sådär halvknepig. Nej, jag har svårt att hitta balans, helt enkelt. Antingen sitter jag tyst som en mus och är i det närmaste oartig när jag blir tilltalad, eller så är jag högljudd och tar alldeles för mycket plats. Jag hittar inget mellanting.
Jag har svårt att veta vad som är rätt och fel sak att säga, vad som passar i vilket sammanhang. Jag har svårt att läsa människor och stämningar och kroppsspråk.
Själv är jag oftast inte särskilt förtjust i folk. Jag har svårt för större sociala sammanhang, och föredrar att umgås med folk online än i "verkligheten".
Man måste ju inte "passa in " överallt!
Huvudsaken att man inte känner sig ENSAM.
Detta att alla svenska barn måste vara på dagis, och där "bete sig" enligt ett vedertaget mönster - vara "social" - ha "social kompetens" är ju ett kollektivt övergrepp på den inte så lilla grupp individer som föredrar mer stillsamma, eftertänksamma aktiviteter med färre interagenter.
Var nöjd med din värld! Du har ju en partner, och vad jag förstår ett jobb Du tycker om., och en meningsfull fritid med läsning, trädgårdsskötsel och byggnation.
Att bli vuxen på ett positivt sätt är att lämna tonårens tyranni - att det bara finns en mall för att vara "lyckad" - bakom sig!
Nej, den Blyga, man måste (självklart) inte passa in överallt. Men det är rätt påfrestande i längden att inte passa in någonstans.
Dagis var underbart. Förmodligen i första hand för att jag hade en bästis som gillade samma saker som jag. Läsa, lära sig skriva och så.
Jag är (oftast) nöjd med min värld så länge jag är hemma, men jag kan inte isolera mig. Dels för att det inte är bra för vårt förhållande, dels för att det faktiskt finns saker jag vill göra. Som att gå hundkurs, till exempel.
Social interaktion är nödvändig, men jag är ytterst tacksam över att jag har ett jobb där jag slipper träffa människor.
Tack för ditt perspektiv, den Blyga. :-)
Salt och Magnus: Nu har jag läst på mer om Asperger, och det är otroligt mycket som stämmer in på mig. Jag är förmodligen inte så dålig att jag hade fått en diagnos, men jag har definitivt de dragen. De som inte jag kände igen, de kände kära hustrun igen hos mig.
Du har ju knappast en Aspbergare, för då skulle du inte kunna funktionera. Du skulle inte kunna tänka abstrakt vilket du bevisligen göra och gillar att sysselsätta dig med.
Att jag skrev det var mer för att visa på hur negativt du skrev om dig själv och att ge en annan mätsticka. Som en positivt smäll på fingrarna om du fattar vad jag menar.
Du skriver att det inte alltid är lätt att inte vara duktig på att vara social. Själv är jag väldigt duktig på det, träning ger färdighet. Men samtidigt är det bara en stor charad. Oftast skiter jag fullständigt i dessa människor som jag känner mig tvungen att vara 'social'inför. Det är först med människor jag bryr mig om som jag kan vara mig själv och därmed mindre lätthanterlig.
Eftersom du uppenbarligen har en förmåga till abstrakt och analytiskt tänkande så vet du också hur du förväntas att bete dig. Det är ett val. Du kan också dra på dig en mask. Om du inte kan läsa människor och situationer så kan du lära dig. Det är en förvånansvärt liten repertoar vi har i det mer alldagliga umgänget.
Hade jag varit som dig så hade jag nog skitit i det. Det är ju charmigt att vara excentrisk :)
You go girl!
Nej, det är klart att jag inte *är*, Magnus. :-) Jag har träffat barn med Asperger. Jag har bara inte läst på om det innan, och det är förvånansvärt mycket som stämmer in på mig, om än i en "light-version".
Jag läste någon gång att man måste vara försiktig med medicinstudenterna när de läser psykiatri, för alla känner sig träffade. Psykiska sjukdomar och funktionshinder är ofta inte absoluta, utan definieras på kriterier som finns även hos friska människor. Det är inte förekomsten som är sjuklig, det är graden.
Visst kan det vara charmigt att vara excentrisk, men det kan också vara obehagligt och pinsamt. Jag skulle förstås gärna träna på det, och gör det också, men det hjälper inte.
Det är maskerna som är problemet. Jag har i viss mån lärt mig hur jag ska använda dem, och använda rollerna, men det blir konstlat och onaturligt och väldigt tydligt att det är en roll.
Äh, det är skitsvårt att förklara. Men det är inte så enkelt som att det är en träningssak.
Hej Gnoxa,
jag ville inte förringa ditt problem, klart att det kan vara svårt. Men tydligen går det framåt enligt din hustru.
Jag hoppas bara att det inte är en så stor grej för dig.
hejhej
"Social kompetens" med allt det innebär är en träningssak, varken mer eller mindre. Jag trodde själv att det var mig det var fel på i många år innan jag riktigt fattade att jag inte fick den sociala träningen under min uppväxttid. Jag visste helt enkelt inte hur andra hade det, utan trodde att de flesta familjer var som min. Du kanske höll dig mycket för dig själv när du var liten? Och när du växte upp?
Insåg just att jag brakade på hundra kilometer i timmen där. Men det är något jag själv förstått för inte alltför längesedan. Det är inte mig det är fel på. Det är min bakgrund. Jag kan inte jämföra mig med dem som växt upp i stora familjer med massor med träning på att avgöra när folk ljuger, t.ex. Eller hur man kallpratar.
Ja, det går framåt. I alla fall så till vida att jag är medveten om problemet och kan jobba på det.
Matilda: Det är svårt att veta vad som kommer först. Har man ingen social kompetens eftersom man drog sig undan, eller drog man sig undan eftersom man inte hade någon social kompetens?
Men visst har du en poäng. :-)
Ja, jag vet inte. Det ena ger väl det andra, kanske.
Jag tror man kan ha olika personlighetsdrag utan att vara helt vare sig det ena eller det andra. Min syster har en son som har någon form av autism, och jag tror min far hade svaga drag av autism, trots att han fungerade bra tillsammans med andra människor. Det fina med att få någon sorts "diagnos", även om det bara stämmer lite frann, är att man får veta mer om vad man kan göra för att träna upp sig, plus att man inte behöver känna sig totalt udda!
Förresten fick jag en enorm deja vue-känsla av det här blogginlägget, speciellt av Magnus kommentar.
Skicka en kommentar
<< Home