Bebisfunderingarna kommer och går
I en storstad ungefär 120 mil söderut bor en flicka som heter Sophie. Hon har en mamma, en pappa, en storasyster och en storebror. I december fyller hon nio år. Jag har inte träffat henne sedan sensommaren 1999, men i några månader kretsade mitt liv kring henne.
Jag har nämligen varit en av alla de där utnyttjade barnflickorna. När det sker i utlandet är det skattebefriat och kulturellt berikande, och en HELT annan sak! :-) Jag hade precis tagit studenten och kommit in på juristlinjen i Lund när jag insåg att jag inte alls visste vad jag ville göra med mitt liv. Åka utomlands? Jatack! Lära mig franska? Jatack! Passa barn? Varför inte...
En tioåring och en åttaåring väntade på mig. Vi åkte till stugan på landet den sista veckan på sommarlovet så föräldrarna skulle kunna njuta lite barnfrihet innan hösten började. Åttaåringen och jag fick genast kontakt. Tioåringen var mycket avvaktande. Den veckan var en av de värre i mitt liv, men när vi kom tillbaka till stan gick allt lättare. Skolan började, och vardagen blev inrutad.
I december började det bli dags. När den blivande trebarnsmodern hade gått en vecka över tiden fick hon nog, och förlossningen sattes igång. Sophie föddes en torsdag. På lördagen kom de hem från sjukhuset, och på måndagen började mamman jobba igen. Jag var hemma på heltid.
Visst var jag lite orolig, men jag tyckte mest att det var roligt och spännande. Jag åkte hem över jul, men längtade tillbaka. Det nya året började dåligt, med en ganska sjuk liten tös. Långsamt gick det bättre, och det var fortfarande roligt att vara hemma med henne. I mars skolade jag in henne på dagis, där hon fick samma tider som de större barnen hade i skolan: 8.30-16. Storasyster tog sig själv till och från skolan, storebror gick på egen hand till sin skola på morgonen. På eftermiddagen hämtade jag först lillasyster på dagis innan vi svängde förbi och mötte upp honom. Kvällarna ägnades åt läxläsning, lek, sagor och väldigt icke-avancerad matlagning. Vid åttatiden kom deras mamma hem, och det var läggdags.
Sommarlovet var roligt. Jag skulle jobba juni ut, och var på landet med alla tre barnen. Vi promenerade i skogen, läste, tittade på teve, badade och hade allmänt kul. Kontrasten mot den där första veckan var enorm. Jag kände barnen, och de kände mig. De visste att de kunde lita på mig, och jag visste att och hur jag kunde skoja med dem.
När föräldrarna började sin semester packade pappan in de två stora barnen i bilen och körde söderut. Mamman och Sophie skulle flyga ner. Jag tog farväl på förmiddagen, och sedan vallade jag runt sommarbarnflickan under eftermiddagen. Jag hade lovat att ta med henne till några sevärdheter, och sedan sätta henne på tåget från Gare de Lyon. När jag hade vinkat av henne satte jag mig på tunnelbanan hemåt och kunde inte hålla tårarna borta.
Jag tänker ofta på dem. Hur gick det för storasyster som så ofta fick höra att hon var bråkig och jobbig och sade emot? Som inte vågade lita på någon och fick smäll när hon vågade ha en åsikt om något? Hur gick det för lillebror som hade ett så stort ömhetsbehov? Som idealiserades av föräldrarna - men bara så länge han gjorde som han blev tillsagt? Och hur gick det för min Sophie? Tog de ur henne den busighet och vilja till självständighet som hon visade när hon var sex månader? Är hon lycklig? Är hon välanpassad och väluppfostrad och lydig, eller finns glimten kvar i ögat?
Jag har nämligen varit en av alla de där utnyttjade barnflickorna. När det sker i utlandet är det skattebefriat och kulturellt berikande, och en HELT annan sak! :-) Jag hade precis tagit studenten och kommit in på juristlinjen i Lund när jag insåg att jag inte alls visste vad jag ville göra med mitt liv. Åka utomlands? Jatack! Lära mig franska? Jatack! Passa barn? Varför inte...
En tioåring och en åttaåring väntade på mig. Vi åkte till stugan på landet den sista veckan på sommarlovet så föräldrarna skulle kunna njuta lite barnfrihet innan hösten började. Åttaåringen och jag fick genast kontakt. Tioåringen var mycket avvaktande. Den veckan var en av de värre i mitt liv, men när vi kom tillbaka till stan gick allt lättare. Skolan började, och vardagen blev inrutad.
I december började det bli dags. När den blivande trebarnsmodern hade gått en vecka över tiden fick hon nog, och förlossningen sattes igång. Sophie föddes en torsdag. På lördagen kom de hem från sjukhuset, och på måndagen började mamman jobba igen. Jag var hemma på heltid.
Visst var jag lite orolig, men jag tyckte mest att det var roligt och spännande. Jag åkte hem över jul, men längtade tillbaka. Det nya året började dåligt, med en ganska sjuk liten tös. Långsamt gick det bättre, och det var fortfarande roligt att vara hemma med henne. I mars skolade jag in henne på dagis, där hon fick samma tider som de större barnen hade i skolan: 8.30-16. Storasyster tog sig själv till och från skolan, storebror gick på egen hand till sin skola på morgonen. På eftermiddagen hämtade jag först lillasyster på dagis innan vi svängde förbi och mötte upp honom. Kvällarna ägnades åt läxläsning, lek, sagor och väldigt icke-avancerad matlagning. Vid åttatiden kom deras mamma hem, och det var läggdags.
Sommarlovet var roligt. Jag skulle jobba juni ut, och var på landet med alla tre barnen. Vi promenerade i skogen, läste, tittade på teve, badade och hade allmänt kul. Kontrasten mot den där första veckan var enorm. Jag kände barnen, och de kände mig. De visste att de kunde lita på mig, och jag visste att och hur jag kunde skoja med dem.
När föräldrarna började sin semester packade pappan in de två stora barnen i bilen och körde söderut. Mamman och Sophie skulle flyga ner. Jag tog farväl på förmiddagen, och sedan vallade jag runt sommarbarnflickan under eftermiddagen. Jag hade lovat att ta med henne till några sevärdheter, och sedan sätta henne på tåget från Gare de Lyon. När jag hade vinkat av henne satte jag mig på tunnelbanan hemåt och kunde inte hålla tårarna borta.
Jag tänker ofta på dem. Hur gick det för storasyster som så ofta fick höra att hon var bråkig och jobbig och sade emot? Som inte vågade lita på någon och fick smäll när hon vågade ha en åsikt om något? Hur gick det för lillebror som hade ett så stort ömhetsbehov? Som idealiserades av föräldrarna - men bara så länge han gjorde som han blev tillsagt? Och hur gick det för min Sophie? Tog de ur henne den busighet och vilja till självständighet som hon visade när hon var sex månader? Är hon lycklig? Är hon välanpassad och väluppfostrad och lydig, eller finns glimten kvar i ögat?
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 16:44
5Debattinlägg:
Med så mycket babyprat på nätet, blir det mer samtal med frugan i ämnet?
Kliar det i ovarierna, eller var nu den biologiska klockan kan tänkas sitta.
När syrran fick barn var ju ingen (nåja) gladare än jag, och när vi är på samma ställe så tar jag nästan alltid över "barnvakteriet" och matar och leker och byter blöjor och nattar osv, så föräldrarna får vila lite.
Då var det många som frågade om inte jag också ville ha en liten! Fast ju alla vet att jag inte tänkt ha barn och att jag är stensingel.
Och jag känner en massa ömma moderskänslor för barnet, att jag vill beskydda honom och vill att han ska trivas och utvecklas i min närvaro, att han ska känna sig älskad och bekräftad. Men faktiskt så vaknar inte äggkläckningsmaskinen. Systersonen är i sig fullt tillräcklig, jag har inget behov av att ha en "egen".
Undrar om det fattas nåt enzym eller en gen eller nåt som gör att jag saknar all önskan att reproducera? Inte för att jag klagar! Men undrar gör jag ju.
Kände du att du hade velat kidnappa barnen du jobbade med? Att Sophie skulle vara lyckligare hos dej? Ni måste ju ha kommit varann väldigt nära?
Men ...? Varför kontaktar du dem inte? De är ju "stora" nu!
Jag var barnflicka till en grabb i den närmsta släkten i ett halvår 1987. Han minns inte ett jota av det ... men det gör jag.
Om mina barn hade haft en barnflicka som hade satt spår i deras liv under ett par månader, hade de blivit otroligt glada över att hålla kontakten med henne. (Vill jag tro.)
Skriv ett brev NU! (Ja, så här beskäftig är jag alltid.)
JAg skulle också ha skrivit ett brev. Det kan ju inte gå fel. Om du skriver till familjen så får de avgöra vad de vill göra med den infon.
Testa vet jag.
Nu en helt annan sak. Hur gammal är du egentligen. Är du 10 år yngre än mig och bygger ett eget hus? Wow.
På något sätt föreställer jag mig dig som i min ålder. Det beror ju på att jag inte har några bildbevis, men också för att åldersrelaterade saker inte har diskuterats på varkens din eller min blogg.
Men nu inser jag att jag är en gubbe:)
Jag känner igen funderingarna... hade hand om tre engelska barn på samma sätt direkt efter gymnasiet. Den yngsta var 3 år... och mitt i värsta trotsåldern, samtidigt familjens "sista barn" och aningens bortskämd... ;-) Jag tänker också på "mina" barn ibland, undrar hur de har det... de är ju vuxna nu, alla tre...
Salt: Jo, ibland önskade jag nog att jag kunde kidnappa henne, men jag funderade aldrig över att hon skulle ha det bättre hos mig. Tanken slog mig aldrig. Men visst kom vi varandra nära.
Vi pratar bebis i perioder och just nu är vi väldigt inne på att vänta. Vi avvaktar lite, helt enkelt.
Lotten: Hur mycket spår kan jag ha satt, egentligen? Kanske hos stora tösen, eftersom hon var så ovan vid att folk verkligen lyssnade på henne, att det hon sade räknades och var viktigt.
Efter den där ordern har jag försökt skriva ett brev, men det blir bara pannkaka. Jag vet inte riktigt vad jag skulle skriva...
Magnus: Hur gammal jag är? Ja, jag tog studenten 1997, som sagt, även om jag var ett år efter mina jämnåriga. Jag brukar inte diskutera så mycket åldersrelaterade saker - förutom kanske den där bebisgrejen ;-). Men ja, jag bygger hus. Kära hustrun är inte äldre hon, om det spelar någon roll.
VS: Det är lite läskigt att tänka sig att de är vuxna. Vad säger det om mig, egentligen? ;-)
Skicka en kommentar
<< Home