Isolering sticks och kliar

Den här veckan har gått så otroligt fort. Jag har bara hunnit med två bloggposter, och jag som hade tänkt blogga varje dag. Min inre almanacka säger fortfarande onsdag...

Jag har ingenting att säga, ingenting att skriva, och ingenting att läsa. Ett par olästa böcker ligger det väl och dräller lite här och var, men ingenting jag orkar sätta igång med. Varför är jag så lat när jag egentligen tycker så mycket om att läsa? Varför väljer jag alltid the path of least resistance? När jag läste drama i USA var en av de första "lära-känna-varandra"-övningarna att vi två och två skulle göra en liten sketch kring det ord som beskrev oss bäst. Mitt var "procrastination". När jag läste franska i Paris skulle vi presentera oss med två adjektiv. Jag var såklart "ambitieuse, mais paresseuse". Har någonting förändrats? Inte mycket. Men på tal om förändring, och i anslutning till förra inlägget:

För tio år sedan gick jag på gymnasiet. Jag och mina kompisar läste latin på en annan skola, och traskade följaktligen mellan skolorna tre gånger i veckan. Vi hann prata en del under de här promenaderna. En dag, för nästan exakt tio år sedan, pratade vi om kyssar. Jag minns inte hur vi kom in på det, men min blyga väninna vågade till slut fråga om jag hade kysst en tjej. "Självklart", svarade jag kaxigt, fast det inte var så himla självklart. "Men är du lesbisk, då?" fick hon ur sig sen. Nej, det var jag ju inte. Hon hängde inte riktigt med i svängarna, och jag förtydligade; "jag vill inte säga att jag är det nu, men jag vet inte vem jag är om tio år."

Tänk om jag hade vetat då hur mitt liv ser ut i dag... Hade jag gjort något annorlunda?