"Alla tänker på sig - det är bara jag som tänker på mig."

Som jag skrev i en Saltkommentar tidigare idag - jag har kommit på vilken fråga jag skulle vilja ställa till alla partiledare. Det är rätt enkelt egentligen, och därför sanslöst briljant. Om jag får säga det själv, och det får jag. Är det inte därför man bloggar?

Så här skrev jag hos Salt:

"Om du och ditt parti skulle få oinskränkt diktatorisk makt - hur skulle samhället se ut om hundra år? Vilken är din vision, och hur skulle du komma dit?

Och sen inte acceptera fjosk som “Ett Sverige där alla blir sedda.” “Valfrihet för individen.”, “Trygghet för alla”, utan kräva konkreta svar."

Flera gånger under den här valrörelsen har jag önskat mig mer ideologi. Fler diskussioner om vad vi ska äga, sköta och skapa gemensamt och vad som ska falla på individen. Mindre snack om procentenheter av den jävla fastighetsskatten. (Och om man nu envisas med att prata om den, varför är det ingen som vill ta i frågan *varför* vi ska sänka den?) Mer prat om människosyn och färre godisregn. Varför tror politiker att de kan och ska muta mig? Vi är många som röstar med hjärtat och inte med plånboken.

Så till slut ett personligt påhopp, och dagens griniga bitchighet. Jag står inte ut med att se Göran Hägglund rapa upp sitt "Vi ska värna om familjen" och trycka upp sin snäva, normativa familjediskurs i mitt ansikte. Familjepolitiken är en av de frågor (om inte *den* frågan) som är viktigast för mig just nu, och det enda partiet som tar upp den, som verkar ha monopol på att definiera vad en familj är, vägrar att erkänna min familj.