Normandie
Häromdagen skrev Annika om Bayeuxtapeten. Det fick mig förstås att längta till Normandie. Jag har inte varit där på ett par år och känner att det nog börjar bli dags igen. Någon gång ska vi köra ner, hyra ett hus i Normandie - förslagsvis i Calvados - och tillbringa en vecka med att köra runt och turista och äta gott.
I Bayeux ska man förstås inte missa tapeten. Om man inte orkar titta på hela utställningen runt omkring så kan man gå direkt till tapeten. Som ju inte är någon tapet, utan en lång vävd duk. Den sitter i ett speciellt rum med speciell belysning, bakom glas så inte dumma turister och nyfikna skolbarn ska ta på den. Textilier har ju en tendens att vara ömtåliga efter nästan tusen år. När man köper inträdesbiljett ska man lägga till lite extra pengar. Första gången jag var där handlade det om 5 franc, men vad det blir i dagens euro vet jag inte. För dessa får man en extrabiljett och när man visar upp den vid ingången till tapetrummet får man låna en "écouteur" som de snälla grabbarna bakom disken laddar åt en med rätt språk. På så vis får man en guidad rundtur i sin egen takt.
På franska brukar tapeten kallas "La tapisserie de la reine Mathilde". Matilda var dotter till Baldwin av Flandern och Vilhelm Bastarden var vansinnigt förälskad i henne. Han friade, men inte var hennes familj intresserad av att skapa familjeband med en man som var oäkta son till den normandiske hertigen och en garvardotter. Han friade igen, och fick nej igen. Legenden säger att då fick hertig Vilhelm nog. Han red till Flandern, stormade in i slottet där Matilda satt och broderade, tog ett fast tag i hennes hår och släpade henne ett varv runt rummet. Sedan tackade hon ja, och de levde lyckliga tillsammans. Legenden säger också att det var Matilda och hennes hovdamer som broderade Bayeuxtapeten, men de flesta forskare tror idag att det var Odo, Vilhelms halvbror och biskop av Bayeux, som beställde den, och att den broderades av en grupp kvinnor från engelska Kent. Förmodligen inför invigningen av katedralen i Bayeux 1077. Katedralen ska man förstås heller inte missa när man är i Normandie.
Goda musslor finns på Hôtel de Normandie i Arromanches-les-Bains. Bara en kvart eller så från Bayeux ligger denna charmanta by med sommargäster, fiskare och rester av Mulberryhamnen från andra världskriget. Man kan sitta på den trevliga uteserveringen med havsutsikt, man kan sitta inne, och man kan sitta på den mysiga ovanvåningen. Hotellet har drygt 20 rum, och jag skulle lätt kunna tänka mig att bo här om det inte blir av med att hyra hus. När jag äter lunch här är det alltid lika gott och i princip samma meny. Först moules marinières. Musslor, lök, morötter och kryddor kokta i vitt vin. Till detta bröd, senap och vitt vin. Förstås. Varmrätten är antingen skinka i cidersås med potatis och grönsaker, eller rocka med ris. Efter det kommer osten, camembert, förstås, efterrätten, äppelsorbet med calvados, och kaffe. En och en halv timme brukar det ta.
Nästa gång jag är i Arromanches ska jag titta in på Musée de Débarquement som ligger i närheten av det här hotellet. Landstigningsmuséet. Jag har inte haft tid tidigare, men någon gång ska det bli av.
Från Arromanches kan man fortsätta längs med den lilla vägen D514. Efter ett litet tag kommer man till St Laurent-sur-Mer. Där svänger man höger i rondellen, kör genom grindarna och parkererar. Sen går man genom den lilla parken, över grusplanen och genom en häck. Sen står man stilla. Framför sig har man då ett hav av vita kors och Davidsstjärnor i räta linjer, och bakom dessa Omaha Beach. Detta är amerikansk mark, och här ligger 9387 amerikanska soldater. Inlednings- och slutscenen till Spielbergfilmen Rädda menige Ryan spelades in här. Även om filmen är gripande, så är det ingenting emot känslan när man verkligen står där. Nu har de dessutom öppnat upp en stig ner till stranden så man kan gå ner om man vill.
Ett av de bästa museer jag någonsin varit på ligger i Caen öster om Bayeux. Det heter helt enkelt Le Mémorial och bara byggnaden är sevärd. Promenaden börjar i en nedåtgående spiral som berättar om freden efter första världskriget och mellankrigstiden. I bakgrunden hörs en röst som bara blir starkare och starkare. Efter sista svängen möter man Hitler på en stor duk och inser att det är hans röst man hört. Hela museet är otroligt genomtänkt och välgjort. I området för vardagslivet under ockupationen brukar det spelas teater för att göra det hela mer levande. I slutet finns det tre filmer att se. En om invasionen där man får se från båda hållen samtidigt, en mer teknisk om invasionen och dess följder och en om hoppet inför framtiden.
Annat att se och göra i Normandie:
Pointe du Hoc - den del av invasionskusten som är minst tillrättalagd, där bunkrar och taggtråd ligger kvar.
Pont de Normandie - en vacker bro över Seine mellan Le Havre och Honfleur.
Étretat - liten stad vid havet med fantastiska klippformationer och en underbar stenstrand.
Honfleur - pittoresk liten stad vid havet med fin hamn och trevligt bageri.
Château de Breuil - trevligt ställe att lära sig mer om cider och calvados (och provsmaka varorna).
I Bayeux ska man förstås inte missa tapeten. Om man inte orkar titta på hela utställningen runt omkring så kan man gå direkt till tapeten. Som ju inte är någon tapet, utan en lång vävd duk. Den sitter i ett speciellt rum med speciell belysning, bakom glas så inte dumma turister och nyfikna skolbarn ska ta på den. Textilier har ju en tendens att vara ömtåliga efter nästan tusen år. När man köper inträdesbiljett ska man lägga till lite extra pengar. Första gången jag var där handlade det om 5 franc, men vad det blir i dagens euro vet jag inte. För dessa får man en extrabiljett och när man visar upp den vid ingången till tapetrummet får man låna en "écouteur" som de snälla grabbarna bakom disken laddar åt en med rätt språk. På så vis får man en guidad rundtur i sin egen takt.
På franska brukar tapeten kallas "La tapisserie de la reine Mathilde". Matilda var dotter till Baldwin av Flandern och Vilhelm Bastarden var vansinnigt förälskad i henne. Han friade, men inte var hennes familj intresserad av att skapa familjeband med en man som var oäkta son till den normandiske hertigen och en garvardotter. Han friade igen, och fick nej igen. Legenden säger att då fick hertig Vilhelm nog. Han red till Flandern, stormade in i slottet där Matilda satt och broderade, tog ett fast tag i hennes hår och släpade henne ett varv runt rummet. Sedan tackade hon ja, och de levde lyckliga tillsammans. Legenden säger också att det var Matilda och hennes hovdamer som broderade Bayeuxtapeten, men de flesta forskare tror idag att det var Odo, Vilhelms halvbror och biskop av Bayeux, som beställde den, och att den broderades av en grupp kvinnor från engelska Kent. Förmodligen inför invigningen av katedralen i Bayeux 1077. Katedralen ska man förstås heller inte missa när man är i Normandie.
Goda musslor finns på Hôtel de Normandie i Arromanches-les-Bains. Bara en kvart eller så från Bayeux ligger denna charmanta by med sommargäster, fiskare och rester av Mulberryhamnen från andra världskriget. Man kan sitta på den trevliga uteserveringen med havsutsikt, man kan sitta inne, och man kan sitta på den mysiga ovanvåningen. Hotellet har drygt 20 rum, och jag skulle lätt kunna tänka mig att bo här om det inte blir av med att hyra hus. När jag äter lunch här är det alltid lika gott och i princip samma meny. Först moules marinières. Musslor, lök, morötter och kryddor kokta i vitt vin. Till detta bröd, senap och vitt vin. Förstås. Varmrätten är antingen skinka i cidersås med potatis och grönsaker, eller rocka med ris. Efter det kommer osten, camembert, förstås, efterrätten, äppelsorbet med calvados, och kaffe. En och en halv timme brukar det ta.
Nästa gång jag är i Arromanches ska jag titta in på Musée de Débarquement som ligger i närheten av det här hotellet. Landstigningsmuséet. Jag har inte haft tid tidigare, men någon gång ska det bli av.
Från Arromanches kan man fortsätta längs med den lilla vägen D514. Efter ett litet tag kommer man till St Laurent-sur-Mer. Där svänger man höger i rondellen, kör genom grindarna och parkererar. Sen går man genom den lilla parken, över grusplanen och genom en häck. Sen står man stilla. Framför sig har man då ett hav av vita kors och Davidsstjärnor i räta linjer, och bakom dessa Omaha Beach. Detta är amerikansk mark, och här ligger 9387 amerikanska soldater. Inlednings- och slutscenen till Spielbergfilmen Rädda menige Ryan spelades in här. Även om filmen är gripande, så är det ingenting emot känslan när man verkligen står där. Nu har de dessutom öppnat upp en stig ner till stranden så man kan gå ner om man vill.
Ett av de bästa museer jag någonsin varit på ligger i Caen öster om Bayeux. Det heter helt enkelt Le Mémorial och bara byggnaden är sevärd. Promenaden börjar i en nedåtgående spiral som berättar om freden efter första världskriget och mellankrigstiden. I bakgrunden hörs en röst som bara blir starkare och starkare. Efter sista svängen möter man Hitler på en stor duk och inser att det är hans röst man hört. Hela museet är otroligt genomtänkt och välgjort. I området för vardagslivet under ockupationen brukar det spelas teater för att göra det hela mer levande. I slutet finns det tre filmer att se. En om invasionen där man får se från båda hållen samtidigt, en mer teknisk om invasionen och dess följder och en om hoppet inför framtiden.
Annat att se och göra i Normandie:
Pointe du Hoc - den del av invasionskusten som är minst tillrättalagd, där bunkrar och taggtråd ligger kvar.
Pont de Normandie - en vacker bro över Seine mellan Le Havre och Honfleur.
Étretat - liten stad vid havet med fantastiska klippformationer och en underbar stenstrand.
Honfleur - pittoresk liten stad vid havet med fin hamn och trevligt bageri.
Château de Breuil - trevligt ställe att lära sig mer om cider och calvados (och provsmaka varorna).
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 06:51
7Debattinlägg:
Antingen åker du dit varannan dag eller så har du ett makalöst minne för detaljer! Vill du avslöja något om din frankofili? Och finns det nåt samband med ditt avslöjande om reselederiet?
Jag vill veta allt.
Och så vill jag att du guidar mej runt där nästa gång vi far dit. ;)
Min broderande, halvblinda lilla mamma o jag tänkte ta en flicksemester dit, o försöka ta med ma seur et ma moster, men det blir nästa sommar eller nästa igen vem vet. Men lovar då att från dig införskaffa all kunskap jag kan tänkas behöva. Nu kommer jag snart åter att vara felplacerad flyttfågel
Om det vore så väl, Salt. Nej, inte varannan dag. Kanske sju gånger totalt eller så.
Min frankofili är medfödd och allvarlig. Vad vill du veta om den?
Och klart jag guidar dig! :-)
Sen tycker jag att fröken Freud ska sluta med sina anonyma kommentarer. Det tyder på en brist på självidentifikation tycker jag. :-) Klart att storasyster kan få följa med om boet klarar sig utan henne. Och kunskap finns att hämta här, det vet du.
jag hade försökt att skriva skånsk lappmes, som försöksnamn med tanke på min nordliga flyttsträcka men det kom bort sig när jag tryckte på publish, så jag försöker inte alls vara osynlig.
Ååååå, det låter härligt!
För fyra år sedan bilade exet, två av våra barn och jag själv längs den kuststräckan, för att sedan inkvartera oss i ett gammalt hus några mil från Brest, alldeles vid en vik av Atlanten.
Det var nästan mitt livs semester.
Och på vägen dit besökte vi en krigskyrkogård och det var så mäktigt, så mäktigt och någon gång ska jag återvända till Bretagne och Normandie, att jag ska.
Tack som tog oss med på resan!
Jag känner ännu smaken av musslorna.
Je t'en prie, Elisabet. :-)
Och du kan få följa med Salt och mig dit om du vill.
Vart ska vi åka nästa gång? Paris? Budapest? Franska rivieran?
Oh. Jag som bara har varit på Indochinekonsert i Le Havre (i mars). Missade en hel del under den snabbvisiten, ser jag! :)
Skicka en kommentar
<< Home