Äntligen
Äntligen är jag hemma! Och äntligen är valfläskandet över. Så här på morgonen efter valet är det två saker som upptar mina tankar: Hur hade den här dagen sett ut om Anna Lindh hade fått leva? Och hur ska jag kunna leva i en kommun där sverigedemokraterna är tredje största parti, med lika många mandat i kommunfullmäktige som folkpartiet? Jag är rädd, det ska jag inte förneka. Jag inte rädd att gå ute, ens inne i stan, och jag är inte rädd att bli utsatt för våld. Men jag är rädd för vad det säger om min kommun, om mina grannar. Jag känner mig fruktansvärt otrygg helt plötsligt.
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 07:22
3Debattinlägg:
jag känner med dig. jag tycker att det är skitjobbigt att de är så stora. själv avr jag bara med i 1% partiet, men det går nog bättre nästa val, när alla har blivit utsugna av fredrik.förresten varför får jag inga mejl
Miljöpartiet fick bara 1,7 % i sitt första val. Var det 1981, tro? Sen kom Tjernobyl och Barsebäcksmarscherna och förändrade spelplanen. Fast de fick väl kommunmandat redan i första valet, tror jag.
Det låter som om vi bor på samma ställe. I alla fall: där jag bor påstod lokaltidningen att folk kände sig otrygga på stan. Sedan röstade folk i min stad på Sverigedemokraterna och P1 tyckte att de behövde kolla upp det där - med en debatt på torget. Jag gick dit och kollade. Jag tittade på människorna som stod runt omkring mig - och för första gången kände jag mig förfärligt otrygg - mitt på ljusa dagen.
Skicka en kommentar
<< Home