Qui êtes-vous, Polly Maggoo?
För sex år sedan satt jag med en polare på en liten bar bakom Place St Michel i Paris och drack bière rousse. Jag hade bestämt mig för att det var dags att komma ut, och var så nervös. Gulliga väninnan hade sina aningar, och hjälpte mig sakta och diskret att nå målet. Hon var den andra som fick veta, och trots att jag visste att det inte skulle bli några problem var det ändå svårt och läskigt. Kvällen lever kvar i mitt minne, inte bara för att vi hade så trevligt och för att jag faktiskt vågade, utan för att det var kvällen när det blev så tydligt. Efter fjärde ölen eller så kom vi in på män. Hon var noga med att skilja mellan sexiga män och stiliga män. Jag hade inte riktig koll på hennes smak, och bad om exempel. Hon nämnde Gregory Peck och jag var inte riktigt säker på vem han var. Hon rabblade upp några filmer han hade varit med i, och när hon kom till Roman Holiday kunde jag inte hejda mig, utan utbrast: Aha, Audrey Hepburn! Vi tittade på varandra, och brast ut i gapskratt. Helt plötsligt var allting så självklart och uppenbart. Den kvällen var en vattendelare och ett av de viktigaste ögonblicken i mitt liv.
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 09:50
7Debattinlägg:
Det är så otroligt skönt att läsa om de gångerna de går bra när folk kommer ut. :) Varje gång mister man då liiiite av den där rädslan av att "jag vågar inte, hon/han kommer att reagera jättedåligt" o blir lite säkrare på att de flesta som känner en väl faktiskt tar det bra.
Och jag håller med dig, vissa gånger kommer man ihåg allt av, hur man kände, hur hjärtat slog, vilken tid på dygnet det var, ja till o med vilken musik som spelades...
Har du läst Anders Öhrmans "Komma ut"? Jag har den men har inte hunnit börja läsa den än. Verkar spännande.
Jag har faktiskt aldrig stött på problem, torpedo. Förutom en gång, då jag tror att personen i fråga egentligen blev stött av att jag inte berättade själv.
Och nej, Helena, det har jag inte. Har inte ens hört talas om den... Usch vad okulturell jag känner mig! Upp på önskelistan på Bokus omedelbums.
Vilken söt historia!
Jag funderar lite över ordens makt eller magi, vilka saker som måste uttalas och inte.
När känner man sig "skyldig" att komma ut? Jag antar att det finns nån slags gräns där det plötsligt känns oärligt att inte berätta för en person.
Och så undrar jag vilka andra detaljer man bör avslöja om sig själv för någon annan. Nåt att filosofera på.
Jag spårar ur lite, men det var en fin anekdot!
Nu för tiden kommer jag ut till höger och vänster - för veterinären, kursare, kassörskan på ICA... Jag presenterar mig förstås inte "Hej, jag heter XX och jag är lesbisk.", men eftersom det är en så pass stor del av mitt liv är det ovanligt att det inte kommer upp när man börjar prata med någon.
Skyldig att komma ut... Förr kände jag mig skyldig att komma ut när jag hade kommit till ett stadium av vänskap när det kändes som om jag förnekade mig själv om jag inte gjorde det.
Jag har funderat en del på det här med vilka delar av sitt liv man avslöjar för andra människor. I min förra karriär hade jag väldigt mycket kundkontakt, och tillbringade väldigt stor del av min tid med att småprata med människor. Där gäller det att hitta en balans mellan vad som är privat och vad som är personligt. Hade jag berättat att jag och min man gillar att segla på somrarna är det personligt och trevligt, hade jag sagt att jag och min fru brukar göra det är det genast privat och kontroversiellt. Orimligt, kan man tycka, men när man jobbar på provision tar man inga risker...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Nu har jag läst ut Anders Öhrmans bok! Helt klart läsvärd. En och annan tår fällde jag faktiskt. (En av mina allra närmaste kom ut för ett par år sen, så det ligger mig mycket varmt om hjärtat.)
Skicka en kommentar
<< Home