Adoptionsreplik och biologistfunderingar
Salt har pratat adoption nu ett par dagar. Jag har följt tråden med intresse, gjort en kort kommentar, och lovat att återkomma. Mina löften håller jag, så here goes.
Är inte frågan om varför vi vill ha barn Den Stora Frågan? Det allting hänger på? Vet alla människor det? Jag har faktiskt ingen aning. Jag tror att den absoluta majoriteten skaffar barn av själviska skäl. För att de vill. De längtar. Jag är inget undantag.
Vad gäller egenfödda kontra adopterade barn... Min kära hustru hade nog helst velat adoptera om hon hade fått välja. Nu är ju inte det en realistisk möjlighet, så jag har knappt ens funderat över det. Det är mycket enklare att tillverka själv om man kan. Vi måste förstås ha hjälp i vilket fall som helst, men det går ändå att förenkla.
I min idealvärld hade vi försökt tillverka hemma, med en känd donator, men av olika skäl är inte heller det aktuellt. Jag funderar mycket över det här med genetik, identitet och så vidare. Jag hade velat kunna säga till mitt barn att din pappa heter Markus (eller Kalle eller whatever), han bor i Göteborg och tycker om bilar precis som du. Och så visa ett foto, och låta dem träffas emellanåt. Jag tror inte att möjligheten för mitt barn att bli lyckligt står och faller med den synliga biologiska länken, men jag hade gärna velat erbjuda den.
Den allra största anledningen till att jag vill ha ett biologiskt barn och en känd donator grundar sig i min stora mardröm. Att mitt barn ska bli sjukt; behöva benmärg eller en njure, och att jag inte ska passa.
Jag vill leva med barn, men jag behöver faktiskt inte nödvändigtvis ha dem själv. Om min bror, eller svåger, hade bestämt sig för att slå sig till ro och bilda familj och skaffa ett gäng med ungar hade det räckt för mig. Nu finns inte det med i bilden, och jag vill inte hänga upp mitt liv på det.
Om jag "bara" hade blivit med barn tror jag inte att det över huvud taget hade varit en fråga. I alla fall inte om jag levde i ett olikkönat förhållande (eller åtminstone haft sex med en man frivilligt). Men nu är det som det är, och vi måste ta ett beslut. Lyckligtvis har jag några år på mig innan det blir definitivt, men för att tala i klyschor så blir man ju inte yngre...
Vad gäller Lotta och Jessica, Salt, har du läst det här inlägget?
Det här blev personligt, och osammanhängande, men hänger du med, Salt?
Är inte frågan om varför vi vill ha barn Den Stora Frågan? Det allting hänger på? Vet alla människor det? Jag har faktiskt ingen aning. Jag tror att den absoluta majoriteten skaffar barn av själviska skäl. För att de vill. De längtar. Jag är inget undantag.
Vad gäller egenfödda kontra adopterade barn... Min kära hustru hade nog helst velat adoptera om hon hade fått välja. Nu är ju inte det en realistisk möjlighet, så jag har knappt ens funderat över det. Det är mycket enklare att tillverka själv om man kan. Vi måste förstås ha hjälp i vilket fall som helst, men det går ändå att förenkla.
I min idealvärld hade vi försökt tillverka hemma, med en känd donator, men av olika skäl är inte heller det aktuellt. Jag funderar mycket över det här med genetik, identitet och så vidare. Jag hade velat kunna säga till mitt barn att din pappa heter Markus (eller Kalle eller whatever), han bor i Göteborg och tycker om bilar precis som du. Och så visa ett foto, och låta dem träffas emellanåt. Jag tror inte att möjligheten för mitt barn att bli lyckligt står och faller med den synliga biologiska länken, men jag hade gärna velat erbjuda den.
Den allra största anledningen till att jag vill ha ett biologiskt barn och en känd donator grundar sig i min stora mardröm. Att mitt barn ska bli sjukt; behöva benmärg eller en njure, och att jag inte ska passa.
Jag vill leva med barn, men jag behöver faktiskt inte nödvändigtvis ha dem själv. Om min bror, eller svåger, hade bestämt sig för att slå sig till ro och bilda familj och skaffa ett gäng med ungar hade det räckt för mig. Nu finns inte det med i bilden, och jag vill inte hänga upp mitt liv på det.
Om jag "bara" hade blivit med barn tror jag inte att det över huvud taget hade varit en fråga. I alla fall inte om jag levde i ett olikkönat förhållande (eller åtminstone haft sex med en man frivilligt). Men nu är det som det är, och vi måste ta ett beslut. Lyckligtvis har jag några år på mig innan det blir definitivt, men för att tala i klyschor så blir man ju inte yngre...
Vad gäller Lotta och Jessica, Salt, har du läst det här inlägget?
Det här blev personligt, och osammanhängande, men hänger du med, Salt?
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 20:07
5Debattinlägg:
Alltså, jag läste artikeln eftersom jag var nyfiken på hur överenskommelsen såg ut, men faktarutan missade jag visst. Men nu när jag kollade så var den faktiskt smått bisarr!
Å ANDRA SIDAN... jag såg en notis om nyfödda (som jag inte har länken till) och då minns jag att jag reagerade på att "Lotta och Jessica har fått barn" och långt ner står det "pappa Henrik är också glad" och med mitt sätt att se på saker så blev det ett bekräftande av att "barn hör till modern i första hand".
Antingen har de delad vårdnad och är lika mycket föräldrar och lika glada (eh, du vet hur jag menar) eller så är barnets mammor glada medan inseminatorn hälsar och gratulerar.
Där ser man hur olika saker tolkas beroende på vilket filter man har!
Människor är väl de enda varelser som ens kan ta ställning till det här med barn eller ej. Andra djur blir brunstiga i parningssäsongen och fter en tillfällig förbindelse är det tack och adjö. Eller så hjälps de åt med avkomman, men jag tror inte något djur försöker undvika eller skydda sig från att bli dräktigt?
För mej är det ju en jättefråga, men ser man det ur ett annat perspektiv så handlar det ju "bara" om artens överlevnad. De starkaste överlever och bara att bo här i västvärlden har ju genast förbättrat överlevnadschanserna nåt enormt!
För mej är detta med identitet jätteviktigt, men ur ett vidare perspektiv är det ett i-landsproblem. I andra kulturer lever folk huller om buller och dör folk i krig så tar grannarna hand om barnen.
Om man betänker hur många barn som blivit till genom one night stands eller otrohet bakom maken/makans rygg så är åtminstone var tionde unge helt omedveten om vem som är pappan. Lägg sen till splittrade familjer där farsan helt enkelt dragit och inte engagerat sig i nån kontakt med barnet.
Du ser, jag försöker vara djävulens advokat... ändå lyser "filtret" igenom, detta med att bandet mellan mor och barn är starkare (och viktigare) än det mellan far och barn. Oavsett om det är så genetiskt eller om det är en social konstruktion. Fler män än kvinnor överger sin avkomma. Bla bla.
Kanske är det mest rationella att barnet får en automatisk sammankoppling med modern istället för det opålitlige fadern som lika gärna kan flytta in i en annan honas rede och värna om hennes barn hellre än sina egna.
Om det sen dyker upp en omvårdande familjefader är det bara att tacka och ta emot, men det kanske man inte ska räkna med?
Ja. Så låter det om jag ska argumentera emot mej själv! :)
Nu säger du något jättespännande, Salt. Inte för att du inte brukar göra det, men "Där ser man hur olika saker tolkas beroende på vilket filter man har." är superintressant.
Det är en jättefråga för mig också. Man vill ju (väl?) ge sina barn det bästa man kan, och då är det väl vettigt att fundera över om man kan det *innan* man startar tillverkningen.
Jo, man vill nog eliminera så många problem och osäkerhetsmoment som möjligt.
Nu kom jag plötsligt att tänka på nåt annat. En ganska skruvad tanke, som jag ju brukar få!
Det är säkert omöjligt att få svar på, och jag skäms nästan för att ta upp det. Men å andra sidan gör jag det inne hos dej så jag kan springa och gömma mej sen.
Jo, min sjuka hjärna undrar vad som händer om en väldigt barnsugen kvinna skulle bli gravid genom en våldtäkt. Är hon mer benägen att behålla barnet då?
Och hur skulle en lesbisk kvinna resonera? Är det nån skillnad?
Ja, det är en smått vidrig tanke, som sagt.
Hm. Frågan gällde ju om man skulle behålla ett barn som kommit till så, och jag tänkte först att en heterosexuell kvinna kanske skulle vara mer benägen att abortera, inte minst om hon har en partner. Skulle han vilja uppfostra en annan mans barn? Skulle barnet vara en evig påminnelse om något fruktansvärt?
Men så slog det mej att jag inte alls vet hur en lesbisk kvinna som kanske inte haft sex med en man skulle hantera en sån sak. Jag föreställer mej att det måste kännas ännu vidrigare för henne... Eller tänker jag tokigt?
Å andra sidan, blir hennes fortsatta sexliv lidande på liknande sätt som för kvinnor som har sex med män?
Hoppas du har överseende med mina dumma och sjuka frågor!
Gör det något om jag hoppar in?
Jag tror inte heller att barns lycka står och faller med att man känner till båda de biologiska föräldrarna. det viktiga är kärlek och omtanke i hemmet med den förälder/de föräldrar man verkligen lever med. Men, jag har just fått veta att den jag alltid trott är min far inte är det, och det känns konstigt, det gör det. Jag vill se bild på den biologiska pappan. Jag vill veta mer om honom. Är jag lik honom på något sätt, fysiskt och psykiskt? Vad hade han tänkt om mig om vi setts? Osv.
Om det finns någon chans, välj en pappa som går att identifiera och är så snäll och trevlig som möjligt. Inget barn gillar att få veta att den biologiska pappan såg det hela som en chans att tjäna 500 spänn och inte bryr sig om de biologiska banden alls. Du och din fru kommer att räcka utmärkt som föräldrar, men frågorna finns där.
Skicka en kommentar
<< Home