Allt jag vet är att jag ingenting vet
Jag har, och har haft så länge jag kan minnas, en tendens att läsa mer än en bok i taget. Jag var nog värst på högstadiet. En bok i skåpet i skolan, en ryggsäcken, en i handväskan, en på köksbordet, en i soffan, en på toa, en vid datorn och en vid sängen. Så slapp jag liksom bära runt på boken... Dessutom låg SAOL på toa - något min mamma aldrig begrep sig på. Jag tyckte att den låg jättebra där. Ett tag bytte jag ut den mot en engelsk-svensk ordlista. Ambitionen var att lära mig ett nytt ord varje gång jag var där.
Numera är jag inte så utspridd. Två eller tre böcker åt gången räcker. En av böckerna jag läser just nu är D. Jordan Redhawks Iditarod - om en köldkänslig fotojournalist som skickas till Alaska för att träna inför och tävla i Iditarod, The Last Great Race. Ett lopp med hundar och släde genom Alaska. En härlig bok, även om jag hade velat veta lite mer om hundarna.
Dessutom läser jag Annika Bryns Den sjätte natten. Det är en bra, spännande och intressant bok, men det är framför allt en scen, en person och en replik jag inte kan släppa. Jag tror inte att jag förstör särskilt mycket av historien om jag berättar det här, men om du är riktigt allergisk mot spoilers - hoppa över resten.
Anne och Miriam pratar om tiden. "-Varför kan man inte resa i tiden? hade Miriam frågat. -Därför att tiden inte är en plats, sa Anne. Tid är förändring. Om ingenting förändras så går ingen tid." Detta är en intressant tanke. Ungefär som att man inte känner av hastighet, bara förändringar i hastigheten.
Miriam ger sig inte, och till slut måste Anne svara "Jag vet inte.". Miriams replik är så självklar: "Men hur kan du stå ut med att inte veta? Hur kan du gå omkring varenda dag och vara nöjd med att inte förstå?"
Är alla barn sådana? Jag var definitivt sådan. Jag hatade att inte förstå, och plågade mina föräldrar och lärare med eviga "varför?". Jag har slutat. Jag har vant mig vid att acceptera, att nöja mig och att inte ifrågasätta så mycket. Är det för att jag har insett mina egna begränsningar - att det faktiskt finns väldigt mycket min hjärna inte klarar av att förstå? Eller är det för att jag börjar bli vuxen, lat och tråkig? Jag blir bara dummare och dummare med åren, känns det som. Jag har aldrig känt mig särskilt smart, men nu känner jag mig ofta riktigt korkad.
Numera är jag inte så utspridd. Två eller tre böcker åt gången räcker. En av böckerna jag läser just nu är D. Jordan Redhawks Iditarod - om en köldkänslig fotojournalist som skickas till Alaska för att träna inför och tävla i Iditarod, The Last Great Race. Ett lopp med hundar och släde genom Alaska. En härlig bok, även om jag hade velat veta lite mer om hundarna.
Dessutom läser jag Annika Bryns Den sjätte natten. Det är en bra, spännande och intressant bok, men det är framför allt en scen, en person och en replik jag inte kan släppa. Jag tror inte att jag förstör särskilt mycket av historien om jag berättar det här, men om du är riktigt allergisk mot spoilers - hoppa över resten.
Anne och Miriam pratar om tiden. "-Varför kan man inte resa i tiden? hade Miriam frågat. -Därför att tiden inte är en plats, sa Anne. Tid är förändring. Om ingenting förändras så går ingen tid." Detta är en intressant tanke. Ungefär som att man inte känner av hastighet, bara förändringar i hastigheten.
Miriam ger sig inte, och till slut måste Anne svara "Jag vet inte.". Miriams replik är så självklar: "Men hur kan du stå ut med att inte veta? Hur kan du gå omkring varenda dag och vara nöjd med att inte förstå?"
Är alla barn sådana? Jag var definitivt sådan. Jag hatade att inte förstå, och plågade mina föräldrar och lärare med eviga "varför?". Jag har slutat. Jag har vant mig vid att acceptera, att nöja mig och att inte ifrågasätta så mycket. Är det för att jag har insett mina egna begränsningar - att det faktiskt finns väldigt mycket min hjärna inte klarar av att förstå? Eller är det för att jag börjar bli vuxen, lat och tråkig? Jag blir bara dummare och dummare med åren, känns det som. Jag har aldrig känt mig särskilt smart, men nu känner jag mig ofta riktigt korkad.
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 08:29
5Debattinlägg:
Eller är det för att jag börjar bli vuxen, lat och tråkig?
Stackars Er generation som blivit indoktrinerade att man måste ifrågasätta allting, att allt som är nytt är bättre än det som var, och när man slutar slåss mot väderkvarnar, då har man gett upp!
Konsten är att SPARA sin energi, inte ödsla den på trivialiteter, så man har kraft kvar när det verkligen gäller att försvara de humanistiska värdena!
Jo, men det var ju under min tid skolans främsta uppgift. Att lära oss att ifrågasätta. Källor, auktoriteter, allt.
Ja, just det!
Jag har nu 6 barnbarn 12-14 år. De går i olika skolor över hela landet.
En del har haft tur och har lärare med litet "gammaldags" "sunt förnuft" andra, ja man förfäras.
De enda de får höra är "Man måste ifrågasätta!"
Ifrågasätta vadå?
Vad roligt att du lade märke till den där scenen!
Jag var precis som Miriam, plågsamt vetgirig. Född sådan. Är det fortfarande, utom att jag tvingats acceptera att jag inte har en hjärna som kan föreställa sig universums gränser, till exempel.
Den blyga: Självklart ska man både fråga och ifrågasätta! Ju mindre man vet, desto lättare faller man offer för fördomar och auktoritetstro.
Jag är väldigt förtjust i Miriam. :-) Jag kände väl igen mig, förutom att jag nog inte var lika smart. Jag är fortfarande vetgirig, men inte på samma sätt. Jag har, som sagt, tvingats acceptera att man inte kan förstå allt.
Det har dock börjat vända lite. Ett tag var jag så resignerad att jag inte insåg att jag det fanns saker jag kunde lära mig att förstå. Nu, helt plötsligt, begriper jag på avloppssystem. Jag börjar någorlunda greppa elektriciteten. Telefoner är fortfarande ett mysterium, dock.
Skicka en kommentar
<< Home