Och om jag vore hemma och hemma vore här...

När jag gick på high school i USA hände det att vi fick skrivuppgifter. Inte ofta, men ibland. När det hände var det antingen i Creative Writing (av förklarliga skäl) eller i Language Arts. Den kunniga och trevliga Ms Valerie Kellogg var inte överdrivet förtjust i flervalsfrågor. En gång fick vi frågan: "Vad skulle få dig att lämna ditt land och varför?"

Jag har funderat en del över det under åren som gått, och utvecklat med det naturliga "och vart skulle jag ta vägen". Är det bara jag som har en flyktplan redo?

Folk som känner mig lite tror att de vet vart jag skulle ta vägen. Fråga tio mig närstående personer, och åtminstone nio hade utan större tvekan svarat "Paris!". Visst. Det är en möjlighet. Precis som Köpenhamn är en möjlighet. Det beror ju på varför man måste lämna sitt land, eller hur? Hur långt bort måste jag för att känna mig säker? Om det bara en praktisk grej, att man måste flytta utomlands, ja, då ligger ju Köpenhamn väldigt nära till hands, so to speak.

Visst har jag mitt hjärta i Paris, och visst har jag en två-tre ställen dit jag skulle fly om jag hade maffian i hälarna, men om vi måste fly permanent, utan att vara rädda för personlig förföljelse, och utan att grubbla över visumtvång och dylikt, ja, då vet jag precis vart vi skulle ta vägen.

Till Kanada. Till British Columbia. Till Victoria. For the newly wed and the nearly dead. I princip så långt västerut, och så långt söderut man kan komma och fortfarande vara i Kanada. Till milda vintrar och ljumma somrar, till fantastisk natur och intressanta fritidsaktiviteter.

Där hade jag skaffat mig en liten segelbåt, ett bra tält, och ett par vandrarkängor. Byggt ett hus och odlat min trädgård.