Liv och materialism

Vissa dagar längtar jag så efter barn. Andra dagar tänker jag på energin, tiden och pengarna som det är dåligt med redan nu. Vi är inte fattiga, men vi har precis börjat komma på fötter efter studietiden.

Sen får jag dåligt samvete över att jag tänker på så värdsliga ting, och undrar om det i sig diskvalificerar mig. Blir jag automatiskt en dålig mamma för att jag funderar på om det är värt det - i tid *och* i pengar - att ha barn?

Hur vet man att man är redo? Att man kommer att klara av det och vara bra på det och inte ångra sig? Säkert en jättedum fråga för alla föräldrar därute, men en stor och svår en för mig...