Liv och materialism, del 2
Matilda: Det är lite det jag är rädd för - att jag ska gå och tänka och fundera och så helt plötsligt är det för sent.
Någon sa till mig: "Du vet vad du har. Om du tvekar inför ett stort beslut, föreställ dig då att du inte tar steget. Skulle du då alltid undra hur det hade kunnat vara ifall du tagit steget? Oom svaret är "ja" - då ska du kliva på".
Och det är kanske precis så enkelt. För visst hade jag undrat och funderat. Och visst är det väl så att risken att jag ångrar mig när jag är sjuttio är mycket större om jag struntar i det än om jag faktiskt försöker.
Om vi hade kunnat få barn ihop, då hade vi nog, om inte försökt, så i alla fall slutat förhindra. Låta allting vara, och går det så går det och blir det så blir det. Egentligen tycker jag väl att det är bra att vi har en inbyggd failsafe, men det gör allting så mycket svårare.
Jag känner att jag måste försvara mitt beslut. Jag kan inte bara säga att "nu blev det så här" - utan jag måste stå för att jag tyckte att det var en lämplig tidpunkt på alla sätt och vis. Fegt? Jomenvisst.
Till sist är det väl ändå så, att så länge jag inte känner att jag klarar av en utredning är jag inte redo för barn heller. Ändå är tiden en faktor. Hur många år till har jag på mig, tro?
Någon sa till mig: "Du vet vad du har. Om du tvekar inför ett stort beslut, föreställ dig då att du inte tar steget. Skulle du då alltid undra hur det hade kunnat vara ifall du tagit steget? Oom svaret är "ja" - då ska du kliva på".
Och det är kanske precis så enkelt. För visst hade jag undrat och funderat. Och visst är det väl så att risken att jag ångrar mig när jag är sjuttio är mycket större om jag struntar i det än om jag faktiskt försöker.
Om vi hade kunnat få barn ihop, då hade vi nog, om inte försökt, så i alla fall slutat förhindra. Låta allting vara, och går det så går det och blir det så blir det. Egentligen tycker jag väl att det är bra att vi har en inbyggd failsafe, men det gör allting så mycket svårare.
Jag känner att jag måste försvara mitt beslut. Jag kan inte bara säga att "nu blev det så här" - utan jag måste stå för att jag tyckte att det var en lämplig tidpunkt på alla sätt och vis. Fegt? Jomenvisst.
Till sist är det väl ändå så, att så länge jag inte känner att jag klarar av en utredning är jag inte redo för barn heller. Ändå är tiden en faktor. Hur många år till har jag på mig, tro?
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 11:52
7Debattinlägg:
hello darling
att du ens ställer dig dessa frågor, innebär inte det att du på någonstanns redan valt en väg o så sakta håller på att vandra den framåt? Men visst e det så att det inte bara händer för dig o din hulda maka, så det måste till lite annan typ av planering. kram kram
Ja, min åsikt har du väl hört till leda, men känslan just nu är att den som är psykiskt sjuk ska inte skaffa barn.
Och i det ljuset så känns det som att "alla" andra är lämpade att bli föräldrar.
Om du tror att ni kommer älska ert barn och inte tycka att det är en praktiskt och tidsmässig olägenhet så kör på! Just DO it!
(Bästisen ska befrukta sina ägg imorgon, så nu gäller det att tänka positivt och barnbefrämjande tankar.)
Fröken Camulia! Så trevligt. :-) Nej, vägskälet är inte här ännu, så valt väg har jag inte gjort. Och planering, planering... Kommer du att fortsätta umgås med oss om det blir så, eller kommer vi också att bli enkelspåriga och tråkiga? ;-)
Och Salt! Jag tröttnar aldrig på att höra din åsikt, så åsikta på. Just DO it funkar inte just nu. Vi vill gärna ha ett hus att bo i först, så renoveringen måste bli färdigare. Och jag måste jobba upp min SGI lite också...
Några år till har vi väl i alla fall på oss.
Den här typen av funderingar är, som jag uppfattat det, vad som symboliseras av myten om Syndafallet!
Kunskapens träd på gott och ont - människans "fria vilja" har för alltid drivit henne ut ur paradiset.
Oj. Det där får du gärna utveckla, Blyga, för jag är inte säker på att jg förstår.
HEj Gnoxa,
när jag var runt 25-26 gick jag på en 'kurs'som RFSL Stockholm hade arrangerat gällande att vara bög eller flata och vilja bli förälder.
Vad den visade mig var att alla de hinder som finns, egentligen betyder väldigt lite nästintill inget. För de är alla lätta att sätta sig över. Vi träffade barn, föräldrar, psykologer och pratade mycket med varandra om längtan att få barn. I mitt fall var det inte en längtan, mer en nyfikenhet. Jag ville konkretisera mina tankar kring att skaffa barn.
Det var en väldigt bra kurs som fick de flesta att ta beslut, att komma över sina farhågor. För vad det gäller att blir förälder oavsett läggning och tillvägagångssätt så händer samma sak. Man, förhoppningsvis, älskar sitt barn och gör sitt bästa. Yttre faktorer har väldigt lite att göra med kärlek. Pengar, bostad, karriär. Visst, det känns ju bra att ha men det är inte viktigast.
Ni har ett hus, nästan. Ni har båda pengar nog att ha råd att ha ett barn. Tydligen har ni kärleken. Det finns föräldrar runt om som kan hjälpa till.
Så tveka inte om det gäller såna saker.Tid och pengar är inget man mäter kärlek och föräldraskap i. Vill man så vill man.
Själv kom jag fram till att jag inte ville ha barn om jag inte skulle få vara far på riktigt. Och det visade sig att få vara pappa och välja lesbiska mödrar var nästintill omöjligt. Alla flator jag träffat som vill ha barn, vill inte ha en aktiv pappa. De vill cocoona med sitt eget barn. Så nu har jag kommit till att jag är barnlös, men inte olycklig.
Dock hade jag inte låtit mig stoppas av tid/pengar-grejen.
Jag hoppas att du/ni kommer fram till något bra. Dessutom har du massor av år på dig att skaffa barn.
hejhej
"Oj. Det där får du gärna utveckla, Blyga, för jag är inte säker på att jg förstår."
Ja, det är ju egentligen inte så märkvärdigt.
Vad är det som skiljer människor och djur - jo vår förmåga att "planera", vår upplevelse av tid.
"Theory of mind" - vi förstår att andra människor OCKSÅ tänker.
Den förmågan finns inte hos djur, ej heller autister!
Det gör det ju UNDERBART (vi kan för att citera WH Auden "Break bread with the dead" - men SAMTIDIGT ångestfyllt som t.ex ditt resonerande om huruvida Ni ska våga språnget - ambivalens inför ansvaret.
Det är mycket lättare när "det bara blir"...
Skicka en kommentar
<< Home