Bebisfunderingarna kommer och går

I en storstad ungefär 120 mil söderut bor en flicka som heter Sophie. Hon har en mamma, en pappa, en storasyster och en storebror. I december fyller hon nio år. Jag har inte träffat henne sedan sensommaren 1999, men i några månader kretsade mitt liv kring henne.

Jag har nämligen varit en av alla de där utnyttjade barnflickorna. När det sker i utlandet är det skattebefriat och kulturellt berikande, och en HELT annan sak! :-) Jag hade precis tagit studenten och kommit in på juristlinjen i Lund när jag insåg att jag inte alls visste vad jag ville göra med mitt liv. Åka utomlands? Jatack! Lära mig franska? Jatack! Passa barn? Varför inte...

En tioåring och en åttaåring väntade på mig. Vi åkte till stugan på landet den sista veckan på sommarlovet så föräldrarna skulle kunna njuta lite barnfrihet innan hösten började. Åttaåringen och jag fick genast kontakt. Tioåringen var mycket avvaktande. Den veckan var en av de värre i mitt liv, men när vi kom tillbaka till stan gick allt lättare. Skolan började, och vardagen blev inrutad.

I december började det bli dags. När den blivande trebarnsmodern hade gått en vecka över tiden fick hon nog, och förlossningen sattes igång. Sophie föddes en torsdag. På lördagen kom de hem från sjukhuset, och på måndagen började mamman jobba igen. Jag var hemma på heltid.

Visst var jag lite orolig, men jag tyckte mest att det var roligt och spännande. Jag åkte hem över jul, men längtade tillbaka. Det nya året började dåligt, med en ganska sjuk liten tös. Långsamt gick det bättre, och det var fortfarande roligt att vara hemma med henne. I mars skolade jag in henne på dagis, där hon fick samma tider som de större barnen hade i skolan: 8.30-16. Storasyster tog sig själv till och från skolan, storebror gick på egen hand till sin skola på morgonen. På eftermiddagen hämtade jag först lillasyster på dagis innan vi svängde förbi och mötte upp honom. Kvällarna ägnades åt läxläsning, lek, sagor och väldigt icke-avancerad matlagning. Vid åttatiden kom deras mamma hem, och det var läggdags.

Sommarlovet var roligt. Jag skulle jobba juni ut, och var på landet med alla tre barnen. Vi promenerade i skogen, läste, tittade på teve, badade och hade allmänt kul. Kontrasten mot den där första veckan var enorm. Jag kände barnen, och de kände mig. De visste att de kunde lita på mig, och jag visste att och hur jag kunde skoja med dem.

När föräldrarna började sin semester packade pappan in de två stora barnen i bilen och körde söderut. Mamman och Sophie skulle flyga ner. Jag tog farväl på förmiddagen, och sedan vallade jag runt sommarbarnflickan under eftermiddagen. Jag hade lovat att ta med henne till några sevärdheter, och sedan sätta henne på tåget från Gare de Lyon. När jag hade vinkat av henne satte jag mig på tunnelbanan hemåt och kunde inte hålla tårarna borta.

Jag tänker ofta på dem. Hur gick det för storasyster som så ofta fick höra att hon var bråkig och jobbig och sade emot? Som inte vågade lita på någon och fick smäll när hon vågade ha en åsikt om något? Hur gick det för lillebror som hade ett så stort ömhetsbehov? Som idealiserades av föräldrarna - men bara så länge han gjorde som han blev tillsagt? Och hur gick det för min Sophie? Tog de ur henne den busighet och vilja till självständighet som hon visade när hon var sex månader? Är hon lycklig? Är hon välanpassad och väluppfostrad och lydig, eller finns glimten kvar i ögat?

Adoptionsreplik och biologistfunderingar

Salt har pratat adoption nu ett par dagar. Jag har följt tråden med intresse, gjort en kort kommentar, och lovat att återkomma. Mina löften håller jag, så here goes.

Är inte frågan om varför vi vill ha barn Den Stora Frågan? Det allting hänger på? Vet alla människor det? Jag har faktiskt ingen aning. Jag tror att den absoluta majoriteten skaffar barn av själviska skäl. För att de vill. De längtar. Jag är inget undantag.

Vad gäller egenfödda kontra adopterade barn... Min kära hustru hade nog helst velat adoptera om hon hade fått välja. Nu är ju inte det en realistisk möjlighet, så jag har knappt ens funderat över det. Det är mycket enklare att tillverka själv om man kan. Vi måste förstås ha hjälp i vilket fall som helst, men det går ändå att förenkla.

I min idealvärld hade vi försökt tillverka hemma, med en känd donator, men av olika skäl är inte heller det aktuellt. Jag funderar mycket över det här med genetik, identitet och så vidare. Jag hade velat kunna säga till mitt barn att din pappa heter Markus (eller Kalle eller whatever), han bor i Göteborg och tycker om bilar precis som du. Och så visa ett foto, och låta dem träffas emellanåt. Jag tror inte att möjligheten för mitt barn att bli lyckligt står och faller med den synliga biologiska länken, men jag hade gärna velat erbjuda den.

Den allra största anledningen till att jag vill ha ett biologiskt barn och en känd donator grundar sig i min stora mardröm. Att mitt barn ska bli sjukt; behöva benmärg eller en njure, och att jag inte ska passa.

Jag vill leva med barn, men jag behöver faktiskt inte nödvändigtvis ha dem själv. Om min bror, eller svåger, hade bestämt sig för att slå sig till ro och bilda familj och skaffa ett gäng med ungar hade det räckt för mig. Nu finns inte det med i bilden, och jag vill inte hänga upp mitt liv på det.

Om jag "bara" hade blivit med barn tror jag inte att det över huvud taget hade varit en fråga. I alla fall inte om jag levde i ett olikkönat förhållande (eller åtminstone haft sex med en man frivilligt). Men nu är det som det är, och vi måste ta ett beslut. Lyckligtvis har jag några år på mig innan det blir definitivt, men för att tala i klyschor så blir man ju inte yngre...

Vad gäller Lotta och Jessica, Salt, har du läst det här inlägget?

Det här blev personligt, och osammanhängande, men hänger du med, Salt?

Nästan räcker inte ända fram

All väggisolering är uppe nu och vi har börjat skruva upp gipsskivor. I morgon kommer svärfar och ska hjälpa oss att få ner det sista av det gamla taket som hänger ner i den nya utbyggnaden. Kära hustrun och jag har nämligen förstått varför det är män som bygger hus. När vi ställer vår fina, stadiga "brädstege" på det nästan nygjutna golvet och hoppar upp på den, ja, då måste vi fortfarande sträcka oss rejält för att nå upp med sågen till det gamla taket. Svärfar, som är ungefär tre decimeter längre, har inte samma problem, och förbarmar sig över oss. Skönt!

Det gick bra för hustrun och stora hunden i rallylydnadstävlingen. Lilleman och jag ställde inte upp, men jag tror inte att vi hade varit sämst om vi hade gjort det. Några sjuttio poäng för godkänt hade vi dock inte lyckats skrapa ihop. Han är duktig, Stinky, men koncentrationsförmågan är inte på topp, och hålla koll på mig i över två minuter i sträck, det grejar han inte. "Vår" hundskola ska eventuellt börja med bebisagility i höst, och då ska vi vara med. Annars blir det väl vanlig agility till våren, kan jag tänka mig, eller mera rally. En spårkurs hade kanske inte varit helt fel - Lilleman gillar att spåra. Han är duktig, dessutom. För att vara så pass ung, och av icke-brukshundsras, är han fantastiskt duktig.

I tisdags sa min terapeut att jag hade blivit "mjukare". Jag tror att hon menade öppnare och kvinnligare, men hur ska jag tolka det?

För övrigt har jag äntligen kommit loss och köpt två böcker av Annika Bryn. Det ska bli spännande!

Kreativ stavning

Rättstavning pratas det mycket om. Inte minst hos Lotten. Själv stavade jag ju fel i går, och då fick Lotten lära mig att stryka. I dag kommenterar Helena (också hos Lotten) att hon skriver lite som hon vill när hon skriver privat.

När jag var åtta år eller så fick jag min första dagbok. Jag hade läst någonstans att när man skrev dagbok skulle man strunta i om man stavade rätt och bara skriva. Ingen skulle ju läsa det, och det tog bort från kreativiteten om man skulle slå upp alla ord. Problemet var bara att jag inte stavade särskilt fel. Uppenbarligen var det ju något fel på mig, då, resonerade jag, och eftersom jag var väldigt logisk på mitt eget lilla vis (tänk Phoebe i Vänner) så fick jag ju börja stava fel med vilje. Det blev rätt tröttsamt efter ett tag att hitta på nya sätt att stava ord. Det blev fult, och det sved i mitt hjärta. Så jag slutade skriva dagbok...

Politik och politik

Är det en slump att två av de tre ministrar jag svor över när den nya regeringen presenterades redan är i blåsväder? Eller betyder det bara att jag är fruktansvärt mainstream.

I morgon är det den stora dagen. Jag kommer att sitta på helspänn fram till klockan ett. Nej, det var en överdrift. En liten en. Jag hyser nämligen inga illusioner om att det ska gå "min" väg. Det har det gjort en gång, och sannolikheten att är rätt liten att det ska hända igen. 1993 blev jag överlycklig, och jag har fortfarande aldrig tappat bort Toni Morrison, vars böcker jag har älskat så länge nu.

Vem hoppas jag då på i framtiden? Jo, Gisèle Halimi, född i La Goulette i Tunisien, utbildad i Tunis och Paris. Hon har arbetat som jurist sedan 1948, bland annat för algeriska FLN (Front de Libération Nationale). Hon gjorde sig ett namn när hon hjälpte Djamila Boupacha, som anklagades för terrorism och torterades.

Den 5 maj 1971 publicerades i le Nouvel Observateur ett upprop för fri abort, Le manifeste des 343, där 343 kvinnor skrev under att de hade genomgått en illegal abort. Gisèle Halimi var en av dem. (Simone de Beauvoir, Ariane Mnouchkine och Jeanne Moreau var också med.) Samtidigt grundade hon gruppen Choisir.

Hon har skrivit en bok om Djamila Boupacha. Hon har skrivit om feminism. Och hon har skrivit romaner om sin uppväxt.

För politisk? Förmodligen. Men ändå.

Besöksstatistiksfunderingar

Som så många andra håller jag lite koll på min besöksstatistik. För vissa sökord känns det självklart och naturligt att de leder besökare hit, för andra bara konstigt. Två söksträngar återkommer fler än några andra.

Den ena är "Lars-Johan Ekeroth". Jag har nämnt honom någon gång, och tydligen är det många som vill veta mer om honom. Jag är ledsen att jag inte kan hjälpa er mer, men jag vet inte så mycket om hans forskning.

Den andra är "bebisnamn" i olika kombinationer. "Franska bebisnamn", "utländska bebisnamn" och så vidare. Jag har skrivit en del om det, men jag har inte mycket hjälp att ge. Däremot undrar jag fortfarande vad det är som får folk att välja ett visst namn till sitt barn. Vilka kriterier utgår man från? Vad är viktigast? Jag, som inte ser några egna barn inom en överskådlig framtid, har likväl en lista på namn - även om jag vet att de flesta aldrig kommer att bli aktuella av olika skäl. (Hur var det nu med kommateringen? Att jag aldrig lär mig! Jag skulle nog behöva en kurs till hos hr Ekeroth...) Nåja, det finns ju alltid simmar att namnge. Och hundar. Nästa hund blir med största sannolikhet en tik, och då ska hon med största sannolikhet heta Garbo. Ifall det var någon som undrade.

En annan fråga för dagen. Kära hustrun går och läser franska. Jag har också blivit lite sugen på en kvällskurs av något slag, men i vad?

Edit: Haha! Jag klarade det! Tack, Lotten.

Isolering sticks och kliar

Den här veckan har gått så otroligt fort. Jag har bara hunnit med två bloggposter, och jag som hade tänkt blogga varje dag. Min inre almanacka säger fortfarande onsdag...

Jag har ingenting att säga, ingenting att skriva, och ingenting att läsa. Ett par olästa böcker ligger det väl och dräller lite här och var, men ingenting jag orkar sätta igång med. Varför är jag så lat när jag egentligen tycker så mycket om att läsa? Varför väljer jag alltid the path of least resistance? När jag läste drama i USA var en av de första "lära-känna-varandra"-övningarna att vi två och två skulle göra en liten sketch kring det ord som beskrev oss bäst. Mitt var "procrastination". När jag läste franska i Paris skulle vi presentera oss med två adjektiv. Jag var såklart "ambitieuse, mais paresseuse". Har någonting förändrats? Inte mycket. Men på tal om förändring, och i anslutning till förra inlägget:

För tio år sedan gick jag på gymnasiet. Jag och mina kompisar läste latin på en annan skola, och traskade följaktligen mellan skolorna tre gånger i veckan. Vi hann prata en del under de här promenaderna. En dag, för nästan exakt tio år sedan, pratade vi om kyssar. Jag minns inte hur vi kom in på det, men min blyga väninna vågade till slut fråga om jag hade kysst en tjej. "Självklart", svarade jag kaxigt, fast det inte var så himla självklart. "Men är du lesbisk, då?" fick hon ur sig sen. Nej, det var jag ju inte. Hon hängde inte riktigt med i svängarna, och jag förtydligade; "jag vill inte säga att jag är det nu, men jag vet inte vem jag är om tio år."

Tänk om jag hade vetat då hur mitt liv ser ut i dag... Hade jag gjort något annorlunda?

Qui êtes-vous, Polly Maggoo?

För sex år sedan satt jag med en polare på en liten bar bakom Place St Michel i Paris och drack bière rousse. Jag hade bestämt mig för att det var dags att komma ut, och var så nervös. Gulliga väninnan hade sina aningar, och hjälpte mig sakta och diskret att nå målet. Hon var den andra som fick veta, och trots att jag visste att det inte skulle bli några problem var det ändå svårt och läskigt. Kvällen lever kvar i mitt minne, inte bara för att vi hade så trevligt och för att jag faktiskt vågade, utan för att det var kvällen när det blev så tydligt. Efter fjärde ölen eller så kom vi in på män. Hon var noga med att skilja mellan sexiga män och stiliga män. Jag hade inte riktig koll på hennes smak, och bad om exempel. Hon nämnde Gregory Peck och jag var inte riktigt säker på vem han var. Hon rabblade upp några filmer han hade varit med i, och när hon kom till Roman Holiday kunde jag inte hejda mig, utan utbrast: Aha, Audrey Hepburn! Vi tittade på varandra, och brast ut i gapskratt. Helt plötsligt var allting så självklart och uppenbart. Den kvällen var en vattendelare och ett av de viktigaste ögonblicken i mitt liv.

Byggbloggsuppdatering

Jag vet att alla mina trogna läsare sitter hemma och biter på naglarna i spänning över hur det går med byggprojektet. Och jo då, det rullar på, sakta men säkert. Sist var ju grunden gjuten, väggarna uppe och takstolarna på plats, var det inte så? Därefter fick vi lite problem. Steget efter det var nämligen att riva bort en del gammal takpapp så att skarvarna blev snygga. Snart insåg vi att det inte var någon bra idé att sitta uppe på taket och gegga med asfaltpapp när det var trettiofem grader varmt ute. Det projektet lades alltså på is (haha) och vi tog lite sommarsemester. När det sen äntligen började bli lite svalare, ja, då började det regna. Inte heller något höjdarväder för att kravla omkring på taket... Men nu har det i alla fall blivit av. Takpappen är borta, den sista takstolen uträknad, hopspikad och uppsatt. Råsponten är uppspikad och allt är täckt med ny takpapp. Mucho snyggo, som kära hustrun skulle säga. Vi ska fortfarande spika på läkten på taket, men det kommer.

Sedan har vi bestämt var alla eluttagen ska vara i utbyggnaden och spikat fast plaströr till sladdarna. Jag var för svag i nyporna för att kunna böja dem rätt, så jag tog itu med isoleringen. Halva rummet är isolerat nu, och vi jobbar på. Vi ska beställa fönster i veckan, men har fortfarande inte riktigt bestämt oss för vilka vi ska ha.

Lördagen ägnades åt ett annat stort problem. Golvet. Och väggarna. Vi har bestämt oss för att ha klinker i hela huset utom i sovrummet och mitt arbetsrum. Vi vill förstås ha samma överallt. På väggarna i badrummet och gästoaletten ska vi ha kakel, och vi ska ha kakel som stänkskydd i köket. Dessutom ska vi ha något lite annorlunda på golvet i duschutrymmet och som fondvägg inne i duschen. Allt ska vara snyggt ihop, och inte kosta en förmögenhet. Vi har sån tur att vi har ungefär samma smak, men där tar det slut. Vi har hittat en mönsterläggning vi är otroligt förtjusta i, vi vet vilka storlekar vi vill ha på plattorna i första hand och vi har koll på ungefär vilken färgskala vi är ute efter. Problemet är att det är otroligt svårt att hitta ett golv som uppfyller alla tre önskemålen. När vi dessutom har en ganska begränsad budget verkar det vara omöjligt. Vi hittade en möjlighet, men den skulle kosta mellan 800 och 1200 kronor per kvadratmeter, och fullt så rika är vi inte. Vad gör man? Ger upp, och köper billigaste vita kaklet på Bauhaus? Det måste finnas ett mellanting!