Allt jag vet är att jag ingenting vet

Jag har, och har haft så länge jag kan minnas, en tendens att läsa mer än en bok i taget. Jag var nog värst på högstadiet. En bok i skåpet i skolan, en ryggsäcken, en i handväskan, en på köksbordet, en i soffan, en på toa, en vid datorn och en vid sängen. Så slapp jag liksom bära runt på boken... Dessutom låg SAOL på toa - något min mamma aldrig begrep sig på. Jag tyckte att den låg jättebra där. Ett tag bytte jag ut den mot en engelsk-svensk ordlista. Ambitionen var att lära mig ett nytt ord varje gång jag var där.

Numera är jag inte så utspridd. Två eller tre böcker åt gången räcker. En av böckerna jag läser just nu är D. Jordan Redhawks Iditarod - om en köldkänslig fotojournalist som skickas till Alaska för att träna inför och tävla i Iditarod, The Last Great Race. Ett lopp med hundar och släde genom Alaska. En härlig bok, även om jag hade velat veta lite mer om hundarna.

Dessutom läser jag Annika Bryns Den sjätte natten. Det är en bra, spännande och intressant bok, men det är framför allt en scen, en person och en replik jag inte kan släppa. Jag tror inte att jag förstör särskilt mycket av historien om jag berättar det här, men om du är riktigt allergisk mot spoilers - hoppa över resten.

Anne och Miriam pratar om tiden. "-Varför kan man inte resa i tiden? hade Miriam frågat. -Därför att tiden inte är en plats, sa Anne. Tid är förändring. Om ingenting förändras så går ingen tid." Detta är en intressant tanke. Ungefär som att man inte känner av hastighet, bara förändringar i hastigheten.

Miriam ger sig inte, och till slut måste Anne svara "Jag vet inte.". Miriams replik är så självklar: "Men hur kan du stå ut med att inte veta? Hur kan du gå omkring varenda dag och vara nöjd med att inte förstå?"

Är alla barn sådana? Jag var definitivt sådan. Jag hatade att inte förstå, och plågade mina föräldrar och lärare med eviga "varför?". Jag har slutat. Jag har vant mig vid att acceptera, att nöja mig och att inte ifrågasätta så mycket. Är det för att jag har insett mina egna begränsningar - att det faktiskt finns väldigt mycket min hjärna inte klarar av att förstå? Eller är det för att jag börjar bli vuxen, lat och tråkig? Jag blir bara dummare och dummare med åren, känns det som. Jag har aldrig känt mig särskilt smart, men nu känner jag mig ofta riktigt korkad.

Mera byggblogg

Sakta men säkert blir huset större och bättre. Nu har vi tak på utbyggnaden. Ja, råsponten spikade vi ju upp tidigt i höstas, men nu ligger all takpapp på plats, läkten är fastspikad, och takpannorna tillrättalagda. Jag har burit, släpat, rullat och lyft tegelpannor, medan kära hustrun och snälle svärfar har krälat på taket och slavat. Men så snyggt det blev! Nu väntar vi på våra fönster som ska komma den här veckan eller nästa. Jag ser inte fram emot det - jag är så rädd att det ska vara tungt, att jag ska slå sönder något, att det inte ska funka...

Inne i utbyggnaden är all isolering uppe och vi har skruvat upp snart hälften av gipsskivorna. Det börjar kännas som ett rum. Vi har börjat isolera taket, och snart nog kommer innertaket upp. Det ska bli trätak, förmodligen vitlaserad furu, men vi får se. Det är inte riktigt bestämt än.

Vi funderar också på panelen. Ska vi måla den röd som vi tänkte från början? Vad ska vi i så fall ha för färg på knutarna? Svärfar röstar för grönt, jag vill ha någon ljus, men varm, gul. Eller ska vi satsa på järnvitriol? Eller göra det riktigt enkelt för oss och bygga i tryckimpregnerat virke? Jag tror att det kan bli riktigt snyggt.

Decisions, decisions.

Jag längtar efter att duscha utan att golvet svajar och utan att jag måste stå med rumpan upp mot tvättmaskinen. Jag längtar efter ett lite större sovrum. Jag längtar efter att ha fönster mot trädgården och inte ut mot vägen. Snart, så!

Akta dig - qnoxa har sömnbrist

På tal om barn, förresten, varför envisas mammor med att visa tre album med foton på ungen från den första veckan i hans eller hennes liv? Varför envisas mammor med att i fyrtio minuter redogöra för förlossningen, från första värken tills ungen är mätt och vägd, inklusive så mycket smärta, blod och inkompetens det bara går? Varför envisas mammor med att tycka att konversation är att berätta vad underverket gör på dagis, vad han eller hon sa till den och den och vilka leksaker som är roligast?

Jag förstår att man har behov av att bearbeta upplevelsen, och jag tycker det är roligt att få insyn och uppdateringar när det är barn jag känner, men kom igen! Det finns annat att prata om, jag lovar.

Så där ja - det var dagens utbrott av subbighet. We'll return shortly.

"Man behöver en slang eller spruta att suga upp den ädla vätskan i."

Det har hänt mig något underligt. Jag har för ungefär första gången i mitt liv träffat en man jag har blivit riktigt förtjust i. Nej, inte på *det* sättet! Men jag brukar vara ganska avståndstagande och ointresserad när det kommer till män. Vissa skulle sträcka sig så långt att kalla mig sexistisk. Den här killen däremot är snygg, smart, verbal, intressant och trevlig. Vart går mina tankar då? Jo, förstås... Vilken härlig unge vi hade kunnat få tillsammans! Är jag skadad på något vis? Vi skulle ju inte prata om det där nu. Vi skulle ju njuta av att vara vuxna och ofattiga. Resa och träna hund och leva livets glada dagar. Men den här mannen talar till mina hormoner som ingen före honom.

Oavsett vad mitt inre säger så är det inte läge just nu, men om och när det blir det? Hur gör man då? Ringer någon man knappt känner och säger...? Vad? Ursäkta, men har du några spermier att dela med dig av?

Nobels testamente

Jag har varit riktigt ovanligt uselt dålig på att uppdatera. Tyvärr. Lyckligtvis är det på grund av att jag har haft så mycket jobb. :-)

Av olika skäl befann jag mig nyligen på en guidad tur på Nobelmuseet i Karlskoga. Så fantastiskt! Om ni någonsin är i krokarna, så titta in. Försök få följa med en guidning. Jag vet inte vad vår guide hette, men han var helt underbar! En av de bästa jag någonsin har stött på. (I klass med Leif på Louvren, Catherine som guidade Château Gaillard, och den äldre herre vars namn jag har glömt som guidade en stadspromenad i Ystad i somras.) Jag fastnade så klart i biblioteket. Vilka böcker där låg! Tolstoj och Hugo och Bjørnstjerne Bjørnson. Om man hade fått bläddra i böckerna hade jag nog suttit kvar där än...

På ovanvåningen fanns ett otroligt vackert bokskåp. Kära hustrun såg hur jag trånade, och jag såg hur hon började fundera på om hon kunde bygga något liknade. Vi får väl se vad det blir av det när vårt hus börjar bli färdigt. Där uppe fanns också en kopia av Nobels testamente. Folk har nog svårt att läsa handstilen, för det fanns en maskinskriven kopia också. Jag fastnade för två saker. Dels att alla penninggåvor var uttryckta i den valuta som gällde i landet där personen bodde. Det var häftigt. Lite svårt att jämföra hur mycket olika personer fick, men vilken idé! Och dels formuleringen för nobelpriset i litteratur - att den skulle få priset som "producerat det utmärktaste i idealisk riktning". Detta är ju ingen nyhet, men jag hade inte hört det innan, och har funderat mycket på det sedan dess. Vad menade han egentligen? Idealisk eller idealistisk? Idealisk som i saknar brister, eller idealistisk som i mina öron låter väldigt politiskt? Jag måste göra lite research om det här, men jag har inte haft tid...

Vilse i djungeln

Alla är vi duktiga på något. Tyvärr finns det väldigt mycket jag *inte* är duktig på. Jag behöver en ny dator, och sitter här och sliter mitt hår över jämförelser mellan olika processorer, beslut om hur mycket ram-minne jag behöver och annat intressant och viktigt. Varför blev jag inte en tekniknörd?

"Om de inte har något bröd kan de väl äta bakelser."

När vi nu ändå rör oss i hovkretsar i Versailles kan vi passa på att uppmärksamma att det i dag är 251 år sedan (blivande) drottning Marie-Antoinette föddes i Wien som näst yngst av ärkehertiginnan Maria Theresas sexton barn. Fjorton år gammal giftes hon bort med franske kronprins Ludvig, blivande Ludvig XVI. Marie-Antoinette var ung, glad och charmerande. Hon tyckte om att slösa bort pengar och leka med sina hovdamer. Louis var nästan lika ung, men osäker och ovillig att regera. Han blev faderslös som elvaåring, och ville egentligen inte alls sätta sig upp mot adeln som fått stort inflytande under hans farfars, Ludvig XV, tid.

1773 hölls en maskeradbal på operan i Paris. En svensk yngling deltog, och träffade kronprinsparet för första gången. Han och dauphine, kronprinsessan, fann varandra genast. Han var en frisk fläkt i hennes ganska tråkiga liv, och bra mycket intressantare än hennes väldigt tråkige make. Hans namn var Axel von Fersen och de kom att hålla kontakten.

1774 besteg Louis tronen med Marie-Antoinette vid sin sida. De hade uppenbara samlevnadsproblem, och det dröjde ända till 1778 innan den första arvingen kom. Dessutom var det, hemska tanke, en flicka. Maria Theresia Charlotte var det enda av kungaparets barn som med säkerhet överlevde franska revolutionen. Ludvig Josef föddes 1781, Ludvig 1785 och Sophie 1786.

Den franska revolutionen utbröt 1789. Den dagen kungen nåddes av beskedet skrev han i sin dagbok: "ingenting". Jaktlyckan var inte god, den dagen. Kungafamiljen tvingades att lämna Versailles och spärrades in i Tuilerierna inne i Paris. Marie-Antoinette gjorde tillsammans med Axel von Fersen upp en flyktplan. Kungafamiljen kläddes ut till bönder - kronprinsen dessutom till flicka - och så satte de iväg norrut. De hade en god chans att lyckas, men någon kände igen dem. Kanske hade det ändå kunnat gå vägen, om inte deras vagn hade varit så tungt lastad med dyrbarheter. De fångades in och fängslades.

Marie-Antoinette satt i conciergeriet där hennes cell ännu finns att beskåda, tills hon fördes till giljotinen på Place de la Révolution (i dag heter den Place de la Concorde - samförståndets plats) den 16 oktober, 1793.

Ludvig Josef dog 1789, men den andre sonen, Ludvig, överlevde sin far, och utropades av rojalisterna till kung 1793 under namnet Ludvig XVII. Han dog i fängelse - eller? Rykten har spridits att han bytte plats med en annan pojke, och fördes i säkerhet. Efter revolutionen trädde flera män fram och sade sig vara kungen. Ättlingar till dessa försöker emellanåt göra anspråk på den franska tron som inte längre finns.

Ganska nyligen gjordes dock DNA-tester på hjärtat som tillhörde pojken som dog i fängelset, och det bekräftades att han var son till Marie-Antoinette. Däremot gjordes inget faderskapstest.

Vem var då hans far? Hans titel var Hertig av Normandie, en titel som inte givits en fransk kunglighet på flera hundra år. Han sades inte vara särskilt lik sin far, men däremot påminna väldigt om en viss svensk adelsman.

För övrigt lär det ha varit Marie-Antoinette som tog med croissanten till Paris. Legenden säger att den tillkom 1683, under turkarnas belägring av Wien. Bagarna var uppe tidigt för att tända ugnarna, och en morgon var det en av dem som hörde hur turkarna höll på att gräva sig in under stadens murar. De larmade stadsvakten, och anfallet slogs tillbaka. För att fira bakade de ett bröd i form av den muslimska halvmånen - för att riktigt visa sin överlägsenhet genom att helt enkelt sätta tänderna i fienden. På sjuttonhundratalet åt alla croissanter i Wien, och när Marie-Antoinette flyttade till Frankrike fick hon en egen bagare med sig. På den vägen är det.

L'État - c'est moi!

Kära madame Salt har många intressanta funderingar. Häromdagen kom hon från en trasig teve till sjuttonhundratalets Skottland, och därifrån är inte steget så långt till Bourbonkungarna. Vi diskuterade toaletter, hygienvanor och lukter. Solkungen är väl ett ypperligt exempel här. Det finns många samtida vittnesmål om hur illa kungen stank. Det hade sina förklaringar.

Hans livläkare, Daquin, hade under sina studier vid Sorbonne lärt sig att kroppens främsta infektionshärd är tänderna. Eftersom han ville sin kung väl, övertygade han honom om att låta dra ut alla tänderna medan han fortfarande var frisk och stark. Daquin var kanske utbildad, men han var inte särskilt händig. När han plockade fram kniptängerna var han nämligen så klumpig att kungens underkäke sprack. En del av gommen följde med framtänderna ut. Detta måste desinficeras, så läkaren brände hålet med en glödande järnten upp till fjorton gånger om dagen.

Eftersom han inte hade några tänder hade kungen svårt att tugga. Mat klibbade fast i håligheten i gommen, och låg där tills den upplöstes och försvann. Otuggad mat gav andra symptom, såsom magknip, halsbränna och tarmgas. Det var inget ovanligt för kungen att kräkas upp maten, och livläkaren analyserade noggrant vad som kom upp.

Även mot detta fann Daquin på råd. Lavemang och laxativ. Detta fick förstås till effekt att kungen ofta hade väldigt bråttom till toaletten. Mellan tio och tjugo gånger om dagen, noterar Daquin i sin dagbok, men tyvärr hann han oftast inte fram.

Betänk även att man på den här tiden inte duschade varje dag. I själva verket badade kungligheterna i de flesta fall bara två gånger i livet - efter födseln, och före begravningen. Spruta lite parfym på det, och du förstår varför Ludvig XIV stank så illa.

Vill man veta mer om Frankrike och stanken, så är Patrick Süskinds Parfymen ett måste. Mina starkaste rekommendationer!